Utbränd och gravid. Han säger att jag förstör hela familjen.
Jag är så sjukt besviken och ledsen. Min sambo har sagt att han inte orkar stötta mig längre.
Jag har levt med långvarig psykisk stress pga olika saker, under flera år. Var sjukskriven på 50% hösten 2015 i ca två månader. Kände mig bättre och gick tillbaka till jobb på 100% direkt. Mådde till en början bra men började dala nånstans under våren 2016 igen. Bet ihop och kämpade, vilket resulterade i att min panikångest blev värre och värre och i november 2016 började panikångesten bli ohållbar. I januari 2017 kunde jag inte ens ta mig till jobbet pga panikångest och rädslan för dessa attacker på kommunala färdmedel. Blev sjukskriven i slutet av januari med en vecka i taget på vc i ca 3 veckors tid, vilket i sig skapade ännu mer stress för mig. Till slut fick jag en heltidssjukskrivning på 5 veckor i sträck. I början mådde jag kasst och klarade överhuvudtaget inte av att tänka på tåg, bussar etc och jag låg mest hemma på soffan. Efter nån vecka började jag tvinga mig på promenader och sista veckorna kunde jag börja öva på att åka tåg, korta sträckor till en början och då tillsammans med sambon. Det blev bättre och bättre och till slut vågade jag åka ensam igen. Började jobba halvtid för att sen trappa upp till 75%, efter sommarsemestern var det dags att jobba fulltid igen, vilket inte gått så bra.. i maj i år, när jag fortfarande var sjukskriven på 50%, blev jag gravid.. det har inte varit en dans på rosor. Jag har varit trött ända sedan början och nu när jag är i v 25 känns det ohållbart. Jag mår så dåligt. Orkar ingenting. Jobbar till jag krashar, vilket funkar i ca 1-3 veckor, sen blir jag sängliggande i 2-3 dagar utan att orka något alls. Efter det börjar det kännas ok och jag har funnit nån kraft nånstans för att sedan ge mig på jobb igen tills jag krashar nästa gång. Jag har säkert 5 karensdagar redan bara sedan sommarsemestern. Under de dagarna jag orkar jobba orkar jag ingenting annat utöver jobbet, jag känner mig ledsen och oduglig och tar åt mig av allt. Kan tillägga att jag kämpar med förväntansångest nästan dagligen inför att få panikattacker på tåg. Väljer mkt längre resalternativ bara för att slippa pendeltåget.
Vi har bråkat så många ggr bara sedan sommaren, jag å sambon, och det slutar alltid med att jag sen mår ännu sämre, vilket drar ner mig i skiten ännu mer. Varje gång jag berättar varför jag är ledsen eller mår dåligt tar han det som kritik och börjar attackera mig. Han säger att jag är egoistisk och att han inte längre orkat stötta mig. Det går flera dagar då vi inte ens pratar med varandra. Han vill att jag ska ta på mig allt. Jag är mkt medveten om att jag mår dåligt och behöver någon sorts hjälp för att ta mig ur det här, men ska jag inte ha rätten att berätta om mina känslor för det? Han vill att jag ska prata med honom, men när jag gör det säger han att han inte orkar mer. Att jag är anledningen till att han är nära att krasha och att det hela beror på mitt mående om han krashar. Han lägger hela ansvaret på mig. Han har själv mått dåligt för flera år sen och säger att han känner igen sig i mig. Hur kan han då bara välja att inte lyssna på mig och mina känslor när jag berättar om dom?? Jag mår oftast bättre under helgerna och jag gör allt för att vara glad. När han blir ledsen eller arg på mig pga allt det här ligger han enbart i sängen och gör inget annat, inga hushållssysslor eller annat. Det har jag ALDRIG kommenterat. Men när jag har såna dagar efter mina långa arbetsdagar så ska han kommentera att jag inte försöker med vårat förhållande. Jag är gravid och är hemma mellan 17.30-18.45 på kvällarna, går upp 5.20-5.30 på morgnarna. Han går upp 6-6.30 och är hemma 15.30-16 på eftermiddagarna.
Behöver era råd... är allting bara mitt fel??
