Hej! För 3 dagar sen fick vi vår dotter. (Vårt första barn)
Jag har aldrig varit mer lycklig än nu, livet känns underbart...MEN
Är ständigt orolig att hon ska sluta andas, att hon inte mår bra, att när hon spyr efter amning att hon inte får i sig energi!! Vad ska man göra med dessa tankar? Man kan inte sova om nätterna när man måste se att hon rör sig osv.
Är det fler som upplevt detta och hur klarade ni er igenom det?
Grattis till underverket! 
Jag känner absolut igen mig! Kollar fortfarande att sonen andas och får panik om han lagt sig på rygg och då är han ändå snart 11 månader. Första tiden kollade vi ännu oftare. Men man kan inte vara vaken och kolla babyn dygnet runt, man måste få sova själv. Man får eliminera de risker som finns. Och sen tro att det går bra. För det gör de för de allra flesta. Barn spyr, det är jättevanligt. Överskott som kommer upp. Man rapar dom eller håller de lite upprätt efter matning så går det bra. Går babyn upp i vikt så får hon den eneri hon behöver. Blöta blöjor= tillräckligt med mat.
Känner igen mig till fullo , har en 12 veckors son här hemma! Fick kämpa flera år med barnlöshet så jag är sannolikt lite extra känslosam och orolig !
Kollar fortfarande andningen ibland , granskar minska prick på kroppen, oroar mig för rs virus, att han ska få platt huvud då sambo inte lägger honom på magen, att han ska få för mkt eller för lite stimulans, för varm eller för kall osv osv
Jag försöker prata mkt med min man och dryfta tankarna för då känns det som att jag kan få en distans till dem!
Det blir bättre , man börjar hitta en vardag och framförallt lär känna varandra.
När något betyder mkt (vad kan vara större än kärleken till ett barn) så är det ju förenat med starka känslor , så acceptera dem men låt dem inte ta över : )