känner mig så ensam om mina känslor o tankar... vill inte att tiden ska gå, vill bara bakåt...

4-barnsmamma som inte mår bra, men inte hittar rätt väg för att komma ur situationen och må bättre. Saknar att vara gravid, saknar att känna bevisen röra sig i magen, saknar att få en nyfödd bebis i famnen, saknar den första underbara spädbarnstiden, saknar det mesta med en liten, liten bebis... men frågan är om jag verkligen skulle ha dessa känslor om jag mådde bättre? Tror jag att det är det jag mår dåligt av? Har jag målat upp en bild
av vad som gör mig lycklig... kanske är nåt helt annat jag saknar? Känner mig aldrig tillfreds och lugn, inte nöjd med tillvaron... försökt mig på att gå till psykolog, men tycker det är så svårt att hitta någon man får förtroende för, någon som får mig på andra tankar... även ätit medicin ett tag, men kanske inte tillräckligt länge? Klarade inte svetsningarna på nätterna jag fick av dem.

Jag måste väl vara helt ensam om dessa känslor? Eller finns det någon mer?