Leva kvar med dessa känslor?

Jag är i liknande sits. Jag har också varit otrogen flera gånger i omgångar men lovat att bättra mig emellan som du gjorde. Nu var det två år sedan sist och jag har inte blivit förlåten men vi kämpar på... Jag försöker verkligen men precis som för dig så äter det dåliga samvetet upp mig. Och när man bara skäms och mår dåligt så är man ju inte en sådan rolig sambo att vara med heller :/ Min sambo är förresten också min ungdomskärlek och vi har barn som ni.

För mig har jag insett att det handlat om att jag inte mår så bra i mig själv. Har svårt att vara ensam, att vara nöjd och bara vara. Har mycket ångest under ytan och mina otroheter handlar mycket om att döva den ångesten. Man får en rush av förälskelsen som gör att man slutar tänka på ångesten. Lite som en drog. Så egentligen handlar det inte om den andra mannen även om det kan kännas så när man är i det. För ofta när man verkligen tänker på det så är ens egen sambo bättre på nästan alla sätt.

Jag kämpar mycket på nu med att hantera min ångest, dag för dag... och nu har jag ju samvetet utöver den vanliga ångesten. Och nu har inte min sambo så mycket tillit eller kärlek till mig så man blir mycket ensam i det vilket förstås gör det svårare, även fast man får skylla sig själv :/

Så du är inte ensam <3

Som man bäddar får man ligga. Du kommer få stå ut med dig själv och ditt fega beteende resten av ditt liv. Klart att det aldrig kommer att försvinna helt oavsett om ni separerar eller ej.

(tjejen) Åh det låter som jag! Jag kämpar också med ångest och tror otroheten dövar den värsta smärtan som man har med sig själv, även om det inte är det som är rätt att göra.. Ångesten kommer ikapp sen.. Så precis som du skriver så får man är rusch av den där "förälskelsen", man tror det är så äkta för den stunden men sen får man det som ett slag i magen när det roliga är över.. 

Vet din sambo om alla gånger du varit otrogen? Har du själv valt att berätta? 

Men jag håller med dig om att man inte alls är en lika rolig person hemma, det är mycket tankar i huvudet även om man försöker leva på som vanligt. Jag är nog egentligen bara rädd för att vara ensam så därför jag inte vågade ta steget ur utan jag gick till en annan bakom ryggen...

Tack för ditt svar! <3

 

Innan du gör slut så fundera ordentligt på ifall det är det du vill. Förälskelsen döva ångesten men en förälskelse går över när den blir vardag... och då är du ensam med ångesten utan din sambo som stöd. Jag vet inte hur du känner för din sambo men jag älskar min även om/när jag inte känner mig kär och trots det jag gjort. Han är min familj liksom.

Jag blev påkommen i början och sedan berättade jag lite... och sedan efter mycket om och men berättade jag allt. Det är verkligen svårt att berätta men nu har jag fått ut det. Nu förstår jag inte riktigt hur jag tänkte för det är klart att det kommer att komma fram förr eller senare. Man kan inte leva dubbelliv hela livet liksom...

Visste den personen du var otrogen med om din sambo? I mitt fall ljög jag för honom också och sade att vi hade öppet förhållande :(

Jag har alltid varit så att när ångesten slagit till så gör jag vad som helst för att komma undan. Jag försöker göra precis tvärtom nu. Dvs inte göra något drastiskt. Bara rida ut det... stå ut med känslorna som river inuti. Hoppas att jag blir starkare av det. Men det är en kamp varje stund av varje dag. Dock känner jag att jag får något av det. Jag tappade bort något av mig själv när jag var otrogen. Förträngde den del som tyckte det var fel på något sätt och blev helt splittrad. Nu återfår jag en liten bit varje stund jag faktiskt lyckas stå ut. Och det hjälper mig att fortsätta.

Sedan försöker jag tänka att även om det inte håller mellan mig och sambon så kan jag försöka göra något bra för honom innan för att försöka kompensera en liten del av den skada jag gjort. Så jag anstränger mig mycket för att hjälpa honom att nå några av hans drömmar i livet just nu.

Så känner jag också, han är min familj och min livskamrat så det är inget man bara kastar bort efter så många år. 

Ja, han var min mans kollega... han visste att jag både var gift och har barn. Han själv hade sambo när vi träffades, som också jobbade på samma jobb.. kan det bli värre?? Nu är dom inte på samma jobb utan har gått olika vägar. 

Det är mycket som påminner om vad jag gjort, var man varit osv. men man kan inte sluta leva för det, det går inte undvika allt det jobbiga. Man ska inte fly. Det gäller att jobba mot ångesten, inte låta den vinna hela tiden. 

Är det samma man du har varit med när du varit otrogen? Har ni någon kontakt i dagsläget? Vet din sambo vem denna man är? 

Bra tråd, det visar (återigen) vilket enormt misstag det är att ge en otrogen människa en andra chans.

Jag håller med om att det är mkt som påminner och det är jättejobbigt. Man kommer ju liksom aldrig ifrån sitt förflutna. Även om man ändrar sig helt så är man ju samma person och måste fortsätta vara det hela sitt liv. Det går liksom inte att fly vad man än gör så det bästa är att konfrontera det tänker jag. Men varje dag du lyckas hantera ångesten och inte göra något dumt är en liten vinst som gör dig starkare :)

Nej för mig har det varit två olika. Först var det en och jag mådde som du gör nu länge efter att vi brutit. Hade fortfarande känslor, kunde inte fokusera på min relation... och till slut (efter ca två år av försök, terapi etc) så tänkte jag att jag skulle flirta lite med någon annan bara för att komma över den första... jättedumt tänkt men jag var desperat och mådde jättedåligt. Tänkte förstås inte vara otrogen igen. Men det gick åt skogen och jag gjorde exakt samma sak igen. Kom över den första dock... :/

Ja min sambo vet om båda, den första var en arbetskompis till mig. Han har flyttat till en annan stad och har en ny relation nu. Den andra träffade jag ute men visade sig arbeta på samma ställe också (stooor arbetsplats). Nu har jag varit borta från jobbet i nästan två år efter det med den senaste och arbetat hemifrån med ett annat projekt men jag tror att han jobbar kvar om han inte är borta på projekt. Jag har nyligen börjat jobba på plats igen men inte sett/träffat på honom där än och är ganska rädd för det. Han visste inte heller om att jag var otrogen när vi höll på och är nog inte så glad på mig nu heller efter att allt kom fram. Så jag vågar knappt gå igenom vissa korridorer och stänger gärna in mig på arbetsrummet.Det finns nog många anledningar till att vara det. Vissa värre än andra. Men jag förstår ju helt att min sambo inte litar på mig och ville han inte fortsätta med mig så förstår jag det också. Men det är hans val.

Det har du rätt i! 

Aj då.. det är svårt med dessa känslor. Man tror att man känner så mycket för den andra men i slutändan känner man sig mest lurad, iaf i mitt fall.

Det gick ca ett halvår mellan gångerna jag pratade och träffade den andra mannen. Kanske därför tankarna kommer ikapp nu igen eftersom det var ungefär ett halvår sedan sist.. Jag trodde vi hade mycket mer än bara sex, kände mig helt förälskad i denna man men samtidigt som han fick mig att kännas som den enda för honom kände jag mig samtidigt som en i mängden.. Usch, då blir jag mest äcklad och känner mig utnyttjad.

Sista gången vi sågs åkte jag snabbt förbi hemma hos honom på hemvägen från en vän. Vi hade inte bestämt någon exakt tid eller om vi ens skulle hinna ses. Så jag meddelade snabbt när jag var påväg och han kändes stressad, sa att hans syster med barn hade varit där som han skulle följa till tåget. Visst tänkte jag men samtidigt kändes det som en lögn. Väl hos honom får jag känslan av att han haft en annan tjej där innan mig, inte hans syster (om han ens har någon vet jag ej). Han skulle precis bädda rent sängen så sängkläderna var borta samt att jag tyckte han hade läppglans på halsen... kanske bara var jag som inbillade mig.. och han fick mig i säng ändå trots en jobbig dag med mycket tankar så där kände jag mig utnyttjad. Vågade inte säga nej, fegt jag vet men jag var så splittrad och känslig den dagen. Sa detta till honom över telefon i efterhand och han menade på att det bara är mig han vill ha, han träffade ingen annan. Jag ville lita på honom men kunde inte göra det helt. Hans telefon plingade en del och till och med under sexet kunde han svara på meddelanden eller vad han nu gjorde på telefonen.. Det var väl vibbar som kändes som det var något han ändå dolde för mig. 

Kanske kom ifrån mig nu i allt men det snurrar mycket i mitt huvud så är skönt att skriva av sig det som tynger. 

Men oj, jag förstår att det känns jobbigt för dig med tanke på att killen kanske finns kvar på ditt jobb. Hoppas det går bra trots allt! Känner du att du kan falla dit igen?

Förälskelse är väldigt lurigt. Underbart om det känns till 100% rätt och det inte finns några hinder men kan vara precis tvärtom, speciellt i efterhand om man var kluven på ett eller annat sätt :/

Känns nästan som att det går i cykler, kanske halvårscykler för dig och tvåårscykler för mig. Jag vet att det är ungefär lika länge sedan nu som sist så försöker vara extra försiktig och inte göra något jag kommer att ångra sedan. Försöker leva ett liv som jag kan stå för, i framtiden och inför mig själv. Tänker att det kanske tom påverkar ångesten positivt... för den har ju blivit mycket värre av det jag gjort på lång sikt även fast det var meningen tvärtom :/

Det låter som att en av sakerna som binder dig vid den andra är just dina funderingar kring vad det var ni hade och avslutet och hans tankar så det är bra att du skriver av dig :) men det är jättesvårt att veta. Antingen var din magkänsla rätt och det ni hade var inte lika speciellt för honom... eller så var det ditt eget dåliga samvete som lyste igenom och liksom färgade av sig på hur du såg honom. Samtidigt kan han ju värderat dig högt även om han hade en annan iom att du gjorde det med honom... så det är svårt.

Det känns inte som att jag kan det, det känns som att jag har förändrats och blivit bättre på att värdera långsiktiga värden men samtidigt har jag ju trott det innan och haft fel så jag vågar inte lita helt på det och det är nog också en anledning till att jag är så rädd att råka träffa på honom, för att jag inte kan vara 100 på att jag vet hur jag kommer reagera även om det känns så, för det visar ju min historia på :/ Men jag tror att han tycker ganska dåligt om mig också eftersom jag var otrogen och han bara var "den andra" och jag tog avstånd från honom så han kanske undviker mig med. Eller så har han helt glömt mig. Två år är ju ändå lång tid för de flesta. Jag vet inte alls vem han är och vad han gör idag. Vet dock att han inte har någon partner eftersom en gemensam bekant sagt det och jag vet inte hur jag ska känna för det heller. Jag har ju betett mig illa mot honom också och han kan ju ha blivit bränd. Så känns som att det kan vara allt från att jag förstört hans liv till att han knappt minns mig.

Han tycker nog att du är ett svekfullt svin som du också var men du har kanske blivit en bättre under dem senaste två åren.