• Anonym (Arg)

    Varför målar man bara ut medberoende personer som några jävla offer, dom är ju nästan mer sjuka än missbrukaren!!!

    Nu har jag tröttnat verkligen och är riktigt jävla förbannad. Jag är uppvuxen i ett hem med våld som jag själv blivit utsatt för från dokumenterat tidigast 3 års åldern. Men antagligen är det mycket tidigare än så. Sen hade jag min alkoholiserade pappa också som fick göra precis vad han ville. Det som skiljer sig från mig när jag pratar med andra som har samma uppväxt som jag är att deras mammor ändå sagt att det som händer är fel. Så har det inte varit i min situation. Min mamma vrider och vänder på allt så det nästintill blir skrattretande. Hon fuckade upp hela min världsbild från att jag var väldigt liten, sa sånt som att ?det inte var så farligt?. Det var hennes ständiga mantra oavsett om pappa sprang med kniv, slogs eller vråla sånt som att han skulle döda folk, det fanns aldrig någonting som var tillräckligt allvarligt för mamma. Hon kunde hitta egna förklaringsmodeller till allt, något som gjort mig helt jävla osäker på allt. För kanske det är så att jag bara överreagerar och misstolkar världen som hon sagt under hela min barndom. Det här har självklart då satt djupa spår hos mig, Som att jag själv inlett relationer med missbrukare och när dom partnersarna hotat och skadat mig har jag resonerat att ?mamma säger ju att jag är väldigt känslig och överreagerar så det här är nog normalt?. Idag fattar jag att det inte är normalt, men är så förbannat jävla less på alla människor som gråter ut i tv, nyheterna och böcker om hur otroligt jobbigt det är att vara medberoende. Och så ska man lida med dom på något sätt. Lyssnar man på en missbrukares resonemang och en medberoendes låter ju många gånger den som tar drogen lite friskare. Att släta över när man ser sitt barn blir skadat och får ta så mycket konsekvenser av ett missbruk, det borde räknas lika illa som att själv utsätta barnet för våld. En sak är det att man försöker fly själv och lämna, då kan jag inte klandra den personen. Men när man slätar över, förminskar och ger helt ologiska resonemang som inte håller i något annat sammanhang då är det ju direkt sjukt,

    Någon mer här som har tröttnat på medberoende personer?

  • Svar på tråden Varför målar man bara ut medberoende personer som några jävla offer, dom är ju nästan mer sjuka än missbrukaren!!!
  • Aniiee

    Du behöver nog läsa på lite om medberoende, överlevnadspsykologi och långvarig stressreaktion.

    Din mamma levde under svår sådan, det märks på din text,och hon reagerade som hon reagerade, inte för att skydda eller släta över för din pappa, utan för att skydda DIG och SIG i sutuationen hon var,även om hon gjorde på fel sätt, och även om hon kanske inte ens var helt medveten om det. Försvarsmekanismerna hos henne gick på högvarv, samma slags mekanismer som gör att folk skrattar hysteriskt mitt i en blodig olycka.

    Jag är inte så trött på medberoende som jag är på oförstående.


    Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr, men mer än du nånsin får veta
  • Anonym (Arg)
    Aniiee skrev 2017-10-27 02:30:39 följande:

    Du behöver nog läsa på lite om medberoende, överlevnadspsykologi och långvarig stressreaktion.

    Din mamma levde under svår sådan, det märks på din text,och hon reagerade som hon reagerade, inte för att skydda eller släta över för din pappa, utan för att skydda DIG och SIG i sutuationen hon var,även om hon gjorde på fel sätt, och även om hon kanske inte ens var helt medveten om det. Försvarsmekanismerna hos henne gick på högvarv, samma slags mekanismer som gör att folk skrattar hysteriskt mitt i en blodig olycka.

    Jag är inte så trött på medberoende som jag är på oförstående.


    Det var väl inte min mamma det var synd om? Hon sitter ju fortfarande idag och har förklaringsmodeller som är helt jävla absurda. Och det går liksom inte att få något som helst vettigt ur hennes mun alls. Varför ska hon fortsätta att förneka min barndom?

    Jag tänker inte sitta och vara med förstående till henne än till min alkoholistpappa i alla fall, han kan ju åtminstone diskutera något mer rationellt än vad min mamma gör iaf. Hur skyddade hon mig när hon sa sånt som att ?det är inte så farligt? när det var MIG han gav sig på, han gav sig inte på henne utan mig. Sen förklara hon att det va jag som var känslig eller så sa hon att det inte hade hänt. Hur hjälpte hon mig då menar du?

    Vad tror du ett barn som växer upp får för stress då, hon valde ju ofta att inte ens vara hemma istället utan lät MIG ta hand om eländet från att jag var SEX år.
  • Anonym (Tack)

    Tack!

    Förstår det du menar. Är också jäkligt trött på medberoende som skadar andra och inte använder hjärnan. Tycker du verkar ha en sund på det trots att du är arg. Altså är bra att se det som det är.

    Däremot tror jag inte medberoende är synonym med offer utan jag ser de medberoende som sjuka och beroende också. Alltså delar inte helt bilden av att de blir utmålade som offer, utan det kallas ju beroende för de också är lika sjuka samt beroende etc.

    Men som sagt är jag trött på det, på medberoende och det ansvarslösa beteendet. Skyddandet av någon annans våld och komma undan med det. Gör den utsatte så blir det fysisk/psykisk våld i dubbel bemärkelse och försvarar situatuonen jättemycket. Jag tror det är jättesvårt vara i den sitsen du beskriver och har även varit och är i den situationen själv. Alltså offer för en som är medberoende och till en annan sjuk.

  • Pripps Vichy
    Anonym (Arg) skrev 2017-10-27 02:41:04 följande:
    Det var väl inte min mamma det var synd om? Hon sitter ju fortfarande idag och har förklaringsmodeller som är helt jävla absurda. Och det går liksom inte att få något som helst vettigt ur hennes mun alls. Varför ska hon fortsätta att förneka min barndom?

    Jag tänker inte sitta och vara med förstående till henne än till min alkoholistpappa i alla fall, han kan ju åtminstone diskutera något mer rationellt än vad min mamma gör iaf. Hur skyddade hon mig när hon sa sånt som att ?det är inte så farligt? när det var MIG han gav sig på, han gav sig inte på henne utan mig. Sen förklara hon att det va jag som var känslig eller så sa hon att det inte hade hänt. Hur hjälpte hon mig då menar du?

    Vad tror du ett barn som växer upp får för stress då, hon valde ju ofta att inte ens vara hemma istället utan lät MIG ta hand om eländet från att jag var SEX år.
    Har haft en liknande uppväxt som du. Min styvfar var ofta full även till vardags och slog mig och mina syskon, och morsan försökte släta över det, låtsades inte se eller höra eller tillochmed försvarade hans agerande och sa att det var vi som gjort fel och därför förtjänade att få stryk. Han fick även henne att "sympatisupa", men mest var det att hon söp själv för att stå ut med honom när han var på fyllan och aggressiv.

    Medberoende är inte sällan möjliggörare. dvs de möjliggör för missbrukaren att kunna fortsätta det destruktiva livet. Men egentligen så skulle de lätt kunna bryta mönstret genom att sätta tydliga gränser, hälla ut deras sprit eller gömma den och ställa ultimatum m.m.

    Ovanstående svarare bör du inte sätta tillit till eller ta med en nypa salt då denne har konstiga/ felvända åsikter/ tankar om det mesta och saknar erfarenheter som stöd.

  • Anonym (GAD)

    Hej,
    Jag växte också upp med alkoholist pappa. Jag förstår dig TS om att vara arg på din mamma. Jag har också först nu när jag är 30+ se hur jävla sjuk min mamma är i sitt medberoende. Jag har själv är också medberoende men har tack och lov aldrig haft ett förhållande med någon som missbrukar själv. Jag är en person som ska alltid "rädda" andra, typiskt "duktig flicka".

  • Anonym (Tack)

    Jag är nästan mer sur på medberoende också. Alltså medberoende känns som ett val. Den som har ett missbruk eller sjukdom är ju sjuk. Medberoenden möjliggör våld och misshandeln. Alltså det hade vart bättre om den stod tyst och såg på/var neutral hellre än att skydda missbrukaren eller den sjuka och samtidigt lägga skulden på barnen. Det är ett sånt stort svek. Alltså för att någon som är sjuk och beter sig dåligt det går att hantera själv. Men när någon skyddar det. Och skyddar misshandeln på en själv.. Så tar den bort rätten till ens upplevelse. Den förstör ens självkänsla och förvränger verkligheten. Det skadar så sjukt mkt. Nästan mer skulle jag säga än den som är sjuk/missbrukare. Det är just det att få skulden då det eller känna att man förtjänar misshandel etc. Att det är fel på en själv etc. Det är såna sjuka förnekelsemekanismer som den medberoende har och det är svårt hantera detta.

  • No Logo

    TS vad gjorde du för att få stopp på detta när du blev äldre? Berättade du i skolan? Polisanmälde din pappa?

  • No Logo

    Hälften föll bort...

    Eller försökte du uppföra dig så att pappa inte skulle bli arg? Trodde du att om du bara gjorde så eller lät bli att göra si, så skulle pappa inte få utbrott? Barn blir ofta också medberoende.

    Jag förstår din ilska mot din mamma som inte stod upp för dig, eller sig själv, och tycker absolut du har rätt till den. Men du borde lära dig mer om hur medberoende fungerar för att kunna ta dig vidare i ditt liv. Anhöriggrupp kanske kunde vara något? Allra bäst om du kunde få med dig din mamma också - kanske kan ni rädda något av ert förhållande?

  • Anonym (Emma)

    Jag har en liknande uppväxt som dig TS. Jag tänker att många av dem som blir medberoende själva är sjuka. Det är inte synd om dem utan det handlar om att de trillar dit för medberoende istället för missbruk eller liknande. Just diskussionen att tycks synd om är egentligen ointressant då ingen hjälps av ömkan. Även om de kanske tror det.

  • Anonym (Arg)
    No Logo skrev 2017-10-27 08:02:24 följande:

    TS vad gjorde du för att få stopp på detta när du blev äldre? Berättade du i skolan? Polisanmälde din pappa?


    Jag berätta för en skolpsykolog som sedan larma socialtjänsten. Det var då allt gick åt helvete. Mamma beskrev sin verklighet som är väldigt annorlunda och fick igenom att det var jag som hade vanföreställningar och att jag var mer eller mindre utvecklingsstörd. Hon är en mästare på att ljuga. Så pass bra att jag själv började tvivla på min egna verklighetsbild. Idag har jag däremot fått bekräftat av mina syskon att dom upplevde samma saker som jag.

    Jag är inte medberoende, en medberoende har som uppfattning att ingen annan människa klarar sig utan dom, därför behöver dom rädda. Självklart anpassade jag mig för att inte bli skadad men det vore ju direkt dumt att provocera medvetet tillbaka eller göra saker man visste att han inte gillade. Men det handlar ju bara om att överleva
Svar på tråden Varför målar man bara ut medberoende personer som några jävla offer, dom är ju nästan mer sjuka än missbrukaren!!!