Missed abortion funderingar

Hej,

Vad jobbigt för dig, så tråkigt. Vad jag vet så är missed abortion inte så vanligt, och bara för att du fått det en gång behöver det inte bli så nästa gång. Dessutom kan du be om ett ultraljud tidigare nästa gång, då du har detta med dig.

Återigen, vad tråkigt med er förlust.

Kram

Beklagar verkligen! Det är tyvärr inte alldeles ovanligt. Jag har haft 3 MA. Ett i v.14 så v 12 är ingen garanti. Första upptäcktes på VUL v.9+0. Storlek som v.7. En vecka senare var fostret borta på VUL. Hoppas din kropp sköter detta själv nu, annars får du söka hjälp.

Tack för dina ord. Känns så jäkla jobbigt just nu bara ??

Jag ska dit på måndag igen för vul. Då ska de se vad jag behöver för behandling. Skrapning eller medicin . Vilket är bäst?

Lider med dig! Jag gjorde en abort idag hemma pga ma. För mig var smärtan fruktansvärd, jag kunde inte stå upprätt utan ändrade ställning varje sekund och flåsade och gormade mig igenom det hela i sex timmar. Fick citodon och nåt stolpiller men inget hjälpte. Jag kände på toa senare hur allt trillade ut och då släppte även smärtan i samma sekund, nu är det som lite mensvärk. Men vissa känner knappt nånting när de gör medicinsk, det är helt olika. Mitt foster hade dött i vecka 7. Vill aldrig göra om detta!

Hej! Var med om ett MA för 1,5 vecka sedan. Åkte in till sjukhuset eftersom jag blödde floder i toaletten och hade en enorm smärta i magen.
Dom konstaterade på akuten att fostret hade dött runt vecka 7, jag var då i v.12.

Jag blev genast inlagd under natten och fick tabletter som skulle driva ut fostret. Efter 5 timmar med värkar blev jag inkallad till gynstolen där läkaren såg att fostret fortfarande var kvar. Nu kommer det värsta... Han greppar tag i en stor tång och öppnar upp livmodertappen på mig när jag är fullt vaken och har endast fått 2-3 Alvedon och Ipren 3 timmar innan. Han drar ut fostret med tången och jag känner hur matt jag blir i kroppen av all smärta! Känner mig svimfärdig, kall och riktigt illamående under tiden. Skönt nog var allting över efter bara 2-3 minuter men jag vill aldrig i hela mitt liv vara med om detta igen. Hade mycket hellre velat blivit sövd och skrapad istället.. :(

Som tur nog slutade jag blöda redan 5 dagar efteråt så trots efter denna dramatiska upplevelse jag fick vara med om så vill jag bli gravid så fort som möjligt igen.

Belliz och trollungen

Fy farao, detta låter ju fruktansvärt. Vilket helvete ni fick !

Jag har sån fet ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen .hur ska jag årka med denna dag och natt??? Minns puls slår så fort att det känns som att hjärtat ska hoppa ur kroppen !

Hej tjejer.
Jag lider verkligen med er och håller med, ingen ska behöva gå igenom det här varken psykiskt eller fysiskt. Jag gick själv igenom ett missfall i helgen då var jag i vecka 12, men fostret verkade inte ha klarat sig längre än till vecka 8.

Fick efter mycket om och men komma in till gynakuten. Från det att jag kom in så måste jag säga att jag blev väldigt fint behandlad. Efter att ha undersökts och MA hade konstaterats så fick jag frågan om jag ville ta tabletter eller skrapas, och läkaren förklarade för och nackdelar. Vi kom överens om att tabletter var det bästa (mer skonsamt för kroppen sa dom)

Jag fick också väldigt ont av tabletterna, men som @trollungen också säger så gick smärtan över i samma sekund som "det" kom ut. 

Min rekommendation utifrån min egen upplevelse är att om du får tabletter och har möjlighet att stanna på sjukhuset så är det till stor hjälp, trots att det var jobbigt och gjorde ont så kände jag att jag var i trygga händer.

Jag har tagit några dagar ledigt, gråtit och vilat. Men känner på något sätt att jag är mer beredd på en ny graviditet nu än vad jag var innan. Kroppen är fantastisk också, återhämtar sig otroligt fort. Du kommer att klara det här Vanessa, jag vet precis hur du känner och det är jobbigt och hemskt på SÅ många sätt, men du kommer att ta dig igenom det.

Stor styrkekram till er allihopa!

Hur går det för er? Jag har precis varit på gyn och fått ma bekräftat. Borde varit i v 11 men nu var fostersäcken tom. För 2 veckor sen såg de ett foster på 4,5 mm men som sagt alldeles för litet redan då. Men nånstans levde jag på hoppet att det var en felmätning. Jag är helt förkrossad och vet inte var jag ska ta vägen. Tårarna vet ingen hejd idag. Hur orkar man igenom nåt sånt här? Jag håller gärna kontakten med er som gått igenom samma sak. Hur hanterar ni er sorg? Känns som om hela världen rasat under mina fötter.

Hej,

Beklagar förlusten av graviditeten.

Min första graviditet slutade i ett regelrätt missfall. Trodde jag var i v12 när jag började tokblöda. Allt kom ut så pass bra att man på gynakuten först inte trodde på mig när jag sa att jag var gravid och misstänkte missfall. 

Andra gången hade jag en misstanke om att det gått åt skogen igen men jag hade ändå ett hopp om att jag hade fel. På KUB-ul  bekräftades att liten dött i v9. Jag kände då hur det klickade till i kroppen och visste att jag skulle börja blöda inom 24 timmar. Det var den konstigaste blödningen någonsin då jag bara blödde under några timmar varje kväll/natt med kraftig smärta och kraftig blödning. När jag var på återbesök var det även den gången helt rensat så jag har aldrig behövt hjälp med den biten.

Tredje graviditeten var hemsk vad gäller oron. Hade då haft kontakt med en gynekolog som sa att jag skulle ringa direkt jag plussade nästa gång. Gjorde det och fick tid för ett VUL i v7+5. Det var två små gryn med små hjärtan. Chocken var total, sen kom oron fram till KUB-ul. Skulle de fortfarande leva? På KUB-ul blev det liten gnutta lugn innan oron kom igen. Skulle det fortfarande vara bra på RUL? Efter RUL började oron lägga sig till slut men helt var den aldrig borta. 

Man överlever oron men den är inte rolig. Om det behövs, be om samtalskontakt via MVC, både för att hantera graviditeten som nu inte lyckades och även en framtida graviditet. Jag gjorde det inte men erkänner att jag i synnerhet efter graviditet 2 skulle ha behövt det. 

Lycka till!

Började ni alla blöda av er själva eller fick ni skrapning eller tabletter? Till mig sa läkaren idag att kroppen kanske tar hand om det själv men hur? Det blöder ju inte ännu, och risken är ju att fostret varit dött i 6 veckor nu verkar det som. Återbesök om en vecka för att se hur hormonprover utvecklats och om det fortfarande finns rester av fostersäcken eller inte. Men kan det bara försvinna utan blödning???

Gick också till v,12 (11+1) och trodde allt var frid och fröjd, det var min första graviditet. Bokade privat ultraljud för att jag ville se så det var ok. Liten var då 4 mm stor, dvs rejält tillbakabildad. Säkert död redan i v.6.
Hade inte haft minsta antydan till blödning, brösten växte, magen hade börjat växa. Ja, jag trodde verkligen allt var som det skulle.
Fick vänta en vecka och göra nytt ultraljud. Hade då fått sparsamma bruna flytningar. Fick cytotec för att få ut allt, ville själv inte gå längre och vänta med tanke på att det tycktes dröja.

Hade rätt ont även efter att det värsta kommit ut. Uppföljande ultraljud en vecka senare syntes rester så blev ny omgång cytotec. Den var hemsk. Började inte blöda förrän mer än 36 timmar efter jag tagit tabletterna (vaginalt). Första gången tog det 4 timmar. Var då ensam hemma, blödde som sjutton i dryga timmen och var nära att ringa 112 pga smärta och blödningarna, men sen avtog det.
Därefter minskade blödningen för varje dag, var borta två veckor senare.

Ny graviditet andra ägglossningen därpå, det blev MF i 9+. 

Sen ingen graviditet på 1,5 år. Nu i 9+5 med ivf.

Första i v.11 fick jag ut efter 2 omgångar Cytotec, det andra v.6-7 kom ut av sig själv i flera omgångar för det var tvillingar så jag blödde totalt 4,5 vecka. Det 3:e v.14 kom ut här hemma efter en natt med värkar. Blödde 7 veckor och behövde piller för att stoppa blödningen.

Man måste blöda och det ganska rejält för det är ju mycket mer än en vanlig mens som ska ut.