Känner en kraftig sympati för en gammal bekant

Hej!

Jag har en gammal bekant, som jag var tillsammans med i tonåren. Båda var väldigt unga, femton år.

När hon väl dock hittade en annan kille, gjorde hon slut med mig. Sedan dess träffade jag henne mer sällan. Hon började även missbruka med narkotika. Nu i vuxen ålder har hon börjat höra av sig till mig. Efter flera års uppehåll av kontakt. Hon har velat träffas, men tyvärr har jag skjutit upp träffarna. Jag upplevde hennes samtal som om hon var en ensam typ, som om att alla av hennes vänner vänt till och lever sina egna liv. Medan hon är kvar i sin ''tonårsliv''. Kanske inte som missbrukare, det vet jag inte. Men det kändes bara som om hon är ''tonår''.

Jag känner att jag kanske borde ändå bestämma en träff med henne. För att göra henne nöjd, men jag har ingen aning. Jag känner bara en sådan stor sympati för henne, jag tycker det är mycket sorgligt att någon som hon, började med droger. Hon hade antagligen tagit enorm steg i livet, det tror jag verkligen. Hon har en bred ordförråd, och var väldigt klok som tonår. Hon är nog fortfarande klok, min poäng var att hennes  intellekt skulle antagligen ha växt till, hon hade nog utvecklats riktigt ordentligt rent mentalt. Jag  vet inte, av att tänka på allt detta, får mig bara tycka så synd om henne. 

Jag kan inte släppa detta. Gör jag rätt om jag träffar henne, för att jag tycker synd om henne, jag vet inte!