Jag önskade mig en tjej. Det blir en pojke.

Jadu, livet är hårt ibland. Jag har önskat mig ett barn men fått missfall. 8 gånger.

Testa att byta bebis på BB. Ta en runda i korridoren efter du ammat och fräschat upp dig efter förlossningen och fråga runt om nån med tjej vill byta med dig.

När jag var gravid önskade jag mig också en flicka. Jag fick en son. Men vet du, min son är det bästa som hänt mig, han är min största stolthet i livet och jag skulle utan tvekan dö för honom. Jag älskar min son mer än jag ens trodde vara möjligt att älska någon. Så såhär i efterhand så kan jag inte förstå varför en flicka skulle varit bättre, min son är ju det bästa som finns .

Om jag blir gravid igen skulle jag tycka det vore kul med en tjej bara för att få en av varje . Men blir det en till kille så skulle det ändå vara perfekt.

Mitt första barn var en pojke, vilket jag också trott. För mig var det naturligt då det i princip bara hade fötts pojkar de senaste 20 åren i vår familj. När dottern sen kom så kände jag mig lite lost trots att jag själv är tjej:)
Jag har aldrig önskat mig något särskilt kön på mina barn, så kan inte riktigt förstå besvikelsen. MEN - jag kan lova dig att du kan få en fantastisk relation med din son! Jag har en väldigt nära och fin relation med min son. Han och jag är väldigt lika som personer och det tror jag är mer viktigt än könet. Dottern och pappan är i sin tur lika och har lättare att prata och förstå varandra.
Fastna inte i den där besvikelsen, den kommer få dig att må dåligt om inte nu så längre fram. Ta hjälp av din barnmorska om du behöver det. 
Lycka till!

Försök å tänk såhär. Var glad att du har fått ett friskt barn. Att du ens kan få barn. Detta är så oerhört provocerande för mig som har kämpat i tre år å gör ivf för att få barn. Om ens det går. Försök å uppskatta det du har. Det är inget man tar för givet.

Jag och mina grabbar, nu 4 år, har ett enormt band. Skulle aldrig byta bort det. Visst hade det varit mysigt med en tjej också men det är inget jag sörjer. När jag var gravid var vi helt inställda på att det skulle bli två tjejer, hade bara tänkt ut tjejnamn. På det ultraljud när vi fick reda på att det var två killar så blev känslan mest "jahapp, där försvann alla namn". 

Det kommer att gå bra, du kommer att älska din lilla kille oavsett och det kommer att gå jättebra att uppfostra även en pojke. OM du får ett barn till och det blir en flicka så kommer det kännas jättekonstigt i början eftersom du bara är van vid små snoppar.

Oroa dig inte TS, du har inte hunnit smälta det än bara. Du är säkert inte "besviken" egentligen utan bara lite tagen på mattan när du hade ställt in dig på det ena. Och jag kan garantera dig att du kan få en lika fin och nära relation med en son som en dotter, varken min syster eller jag har en nära relation till vår mamma, men min bror har verkligen det.
Så ta det du lugnt och smält informationen. I slutänden så är "söta flicksaker" bara just saker, när ditt barn kommer så kommer kärleken till det överskugga allt vad rosa prinsessaker (eller vad det nu var du tänkte) heter.

När jag blev gravid med första så önskade jag mig en tjej, men nu har jag Två pojkar (7 år, och 6 månader) och båda två är verkligen mammas pojkar. Vi har väldigt starka band.

Visst finns det mycket roligare grejjer till flickor, men mina pojkar är det bästa som kunde hänt mig.

Ditt barn kommer vara världens bästa barn för dig, oavsett kön.

Synd om dig......... Själv kämpar man för att få ett barn där könet kvittar.

Jag kände likadant när jag fick min son. Vi är bara flickor i min familj och det kändes bara konstigt.

Det jag har gjort är att samla på historier om mödrar i min omgivning som har en nära relation till sin mor. Min man har en väninna med tre vuxna söner som hon talar med varje dag, och hon är god vän med deras flickvänner. Min kollega har en vuxen son som hon har fjällvandrat med flera år i rad. Osv. Varje sådan historia gör mig glad, för då handlar det inte om att det är just en son, utan vad jag gör med relationen.

Min son är bara 2 år, men världens bästa unge.