Ni med småbarn som gått isär- varför gjorde ni det?

Det klassiska. Mina ansvarsområden ökade lavinartat när vi fick barn och flyttade från lägenhet till villa.

Från att ha jobbat 8 timmar, och städat/tvättat/lagat mat/diskat i kanske 7 timmar/vecka skulle jag plötsligt jobba 8 timmar, hämta och lämna barn, fixa frukost, kläder, leka, städa, tvätta, diska, laga mat, sköta trädgård, rodda barnens aktiviteter, fixa presenter åt alla (inkl. mig själv) m.m.

Min sambo fortsatte liksom med sitt liv precis som innan.

Spiken i kistan var när han tyckte att jag inte tog hand om mig själv som förut. Jag duschade i regel mitt i natten när barnen sov för att han inte ens kunde ha ansvar för dem den tiden det tog och hade med mig barnen till tandläkaren för att han inte kunde se varför de skulle vara hemma då, att få gå hemifrån utan barnen var liksom otänkbart, när skulle jag kunna träna? Hans svar var att jag ju kunde gå till utegymmet, då kunde barnen ju leka runt.

Förlåt, men vilket jävla AS!

Vilken idiot.

Har han barnet varannan vecka?

Hur funkar det ?

Hon ville inte ha sex.

Hon la sig i allt jag gjorde och delade ut tillrättavisningar och instruktioner när jag skulle göra något i hemmet och med banet utan att jag bett om det. Hon tyckte att hon behövde förklara för mig hur allt ska göras fast jag i många fall kunde dessa saker bättre än henne. Frusplaining. Till slut tappade jag lusten och blev initiativlös för att bara för att hennes evinnerliga mästrande. Hon gnällde hon på att jag inte tog ansvar

Hon misstänkte att jag var pedofil och ville inte att jag skulle vara ensam med barn.

Jag tog initiativet.

Nej, herregud, vh. Hämtar här efter middag fredag kväll och lämnar igen söndag fm före lunch. Han fick något slags ryck när yngste just fyll 4 och ville ha vv. Jag spelade med men när vi utökade till att han skulle hämta från förskola/skola på fredag och även lämna där på måndag "gick han in i väggen" efter två omgångar. Förklaringen var såklart att barnen måste vara mycket omständigare hos honom än hos mig.

Idag lever jag med en man som naturligt tar ansvar, är mån om sin medmänniskor och vill att jag ska ha tid att umgås, både med honom och andra. Jag blir än idag pinsamt nog överraskad när jag kommer hem och han redan håller på med maten, har hängt en maskin tvätt eller liknade. Mitt ex kallar honom toffel, vi skrattar rått

Lite pinsamt att erkänna att man (förutom att ha ordnat fast jobb) knatade rakt i kvinnofällan utan att ens se sig om.

Hans liv ändrades inget efter att vi fick barn medan jag fick sköta allt som hade med barn & hem att göra. När han sen började bli sur, otrevlig och ljög så ledsnade jag.

Trångsynt, självcentrerad, egoistisk, och fullt medveten om det dessutom, as? Ja, kanske det.

Jag funderar på att lämna min man av följande orsaker: han har blivit tillbakadragen, pratar inte, gnäller, ser aldrig när man gör något i hemmet och uppskattar det, ger aldrig komplimanger, han har blivit deprimerad, trött och sliten, kärleken finns inte kvar, all energi går till barnen, kallar en fika saker, aggressiv, ful, livlös... plus att ett liv med mer ensamhet och fritid lockar!