Att hitta den "rätta"
Så jag har dejtat och träffat kvinnor till och från den senaste tiden, i hopp om att träffa den "rätta". Under tiden har man upplevt beteenden och ageranden som får en inte bara att tveka om det är värt mödan, men om mänskligheten i stort.
Ett par exempel;
Det var den gången man lagade middag till dejten under vår andra träff. Allt var planerat - förrätt, huvudrätt och efterrätt. Med vin till förstås. Dejten gick bra. Vi hade ett trevligt samtal och tog en långpromenad efteråt. Få saker kunde blivit bättre.
Spola fram ett par dagar. Skickar meddelande till henne ? inget svar. Det var uppenbart att hon undvek mig. Jag förstår att man kan ha olika uppfattningar om dejten och om man passar ihop. Det jag däremot inte förstår är att man inte vill avvara ett par sekunder av sin tid för någon som spenderade betydligt mer än så - i både ren tid och omtanke för dig, och besvara hur man känner istället för helt sonika ignorera en. Är detta socialt acceptabelt nuförtiden? Ska jag utgå att det är såhär det fungerar i samhället?
För ett par dagar sedan var jag på en annan dejt, en fika. Jag står för alla kostnader. Tjejen var söt (och inombords), och i min uppfattning rentav snygg och det blev alltmer bättre ju mer jag lärde mig av hennes personlighet. Och hon använde inte sociala medier, inte ens Facebook. En av de källor jag anklagade den alltmer växande "kalheten" i samhället, som kompromissar de sociala transaktioner som exemplet ovan. Kanske har jag hittat personen som har samma, och i min värld, självklara värderingar? Dejten gick bra, vi pratade om allt möjligt. Hon angav även att hon har svårt att få tilltro till människor, vilket senare skulle visa sig vara smått ironiskt. Har börjat ta (tillfälligt) stark medicin som kan få mig att bli väldigt trött och vek vilket jag kände av i slutet - började lite med upprepningar och svårt att uttrycka mig så beslutade att det var dags att kalla ett avslut innan hon börjar tro att jag ej behärskar det svenska språket. Vi hade trots allt pratat i två och en halv timma, och jag noterade att även hon var synlig trött. Det började bli sent och hon behöver åka bussen till en annan stad så det var nog bäst för båda parter. Innan vi avslutar beslutar vi oss att träffas igen, och göra något "annorlunda". Tack och bok, vi åker hem och jag planerar för nästa dejt.
Skickar meddelande och tackar för senast, och ett förslag på aktivitet vi kan göra tills nästa gång. Inget svar. Ringer. Inget svar. Är det för mycket begärt att begära ett svar, att vara ärlig? För dessa personer har jag inte varit en "random" person, utan någon man har träffat, som man gemensamt spenderat tid emellan. Förtjänar jag inte de sekunder som krävs för att komponera ett meddelande? Förtjänar jag att sitta och vänta på svar i dagar? Att vänta på ett svar som man inte får är ett straff.
Man vill inte något mer än att träffa den "rätta", och laga henne middag, skriva dikter och lägga under hennes kudde, ge henne en solros som symboliserar solen i mitt liv. Ritualer som ett sätt att uttrycka min uppskattning för någon man älskar. Visst finns den "rätta" där ute. Någonstans. Men det är så pass mycket elände på vägen, framförallt beteenden som motsätter sig allt mot vad ett friskt och hållbart relation går ut på att man undrar om det är värt det. Man undrar om man någonsin kommer hitta den "rätta". Är det verkligen så illa? Man hoppas ju på att det ser annorlunda ut utomlands, för då finns det i alla fall alternativ. Men frågan är varför man ska behöva gå så långt för saker och ting som egentligen borde vara självklart.
