Sjukligt mörkrädd, vad göra?

Jag är sjukligt ängslig i mörkret, men bara då jag är ensam. Är man två är jag inte ett dugg rädd typ. Är det inte konstigt?

Jag är så rädd i mörkret att det har kommit att bli ett problem i vardagen, det har gått så pass långt att jag blivit less på mig själv och suckat ?men sluta nu!? men det går inte!! Hur ska man bota detta??

Jag jobbar i hemtjänsten, det är världens bästa jobb, enligt mig. Jag stormtrivs. Men problemet är att vi jobbar inte bara dag utan även kvällsskift. Man åker ut till folks hem alltså, på kvällen, det blir mörkt vid 17 och jag slutar 22. Många timmar av rädsla. Jag är så rädd, vet inte varför riktigt, i mörkret tror jag att någon ska ta mig och det är så jobbigt. Jag kan inte gå rakt fram utan att titta runt mig åt alla håll, jag lyssnar till minsta lilla ljud och ser varje skugga. Sen hjälper det inte att vissa personer har bäckmörkt i sina hem då vi kommer, att man måste söka vart dom befinner sig i hemmet. Eller så har dom kanske lagt sig, man vet inte, sekunderna innan man ser personen är outhärdliga då jag går som på nålar.

Jag har försökt fundera på varför jag är så rädd, vad det är jag tror att kommer att hända men jag kommer inte på svaret. Människan har ju vart rädd för det man inte vet/ser i alla tider men jag är en gnutta i överkant...

En sak hände mig i jobbet för en månad sedan ca. Personen jag skulle besöka var död då jag kom. Han låg i sin säng död. Kan den upplevelsen spela roll i min ängslan när jag besöker folk nu? Det var första gången i mitt liv som jag kom som första person fram till en död människa och det har snurrat runt i mitt huvud många gånger sedan dess...

Kanske blev en lite flummig text detta nu, men finns det något botemedel för min ängslan månntro?