När flytt mellan föräldrarna är för slitsamt

Vad är det som brister?

Hur menar du? I samarbetet?

Ja precis. Är det praktiska saker ni bråkar om (försvunna kläder, strul med hämtningstider etc.) eller har ni olika syn på föräldraskap? Olika regler? Rent personliga agg mellan dig och pappan som spiller över på barnet?

Rent personligt agg från pappan mot mig. Något han inte ens försöker dölja.

Är det just bytena som är jobbiga eller är det hela grejen med att bo på två ställen?

Jag har skilda föräldrar sen jag var liten och jag hade otroligt svårt att ha två hem och vara på olika ställen. Än idag är jag väldigt hemmakär och vill ha en plats att dra mig tillbaka på. Det hade inget att göra med relationen till mina föräldrar, utan med att ha en enda plats att ha hela mitt hem.

Mina föräldrar hade ett gott samarbete kring den här biten så det var lätt att lösa. De bodde också nära varandra. Så jag bodde på ett ställe och träffade den andra 2-3 kvällar i veckan men sov alltid hemma där jag bodde. 

Jag tycker det är viktigt att se till barnens behov vid skilsmässor. Och varannan vecka är inte rätt väg för precis alla. Samarbete och barnperspektiv är däremot rätt väg för alla.

Har du pratat med barnet vad exakt det är som är jobbigt? Har barnet själv några tankar om vad som skulle kunna bli bättre? Och var noga med att hen kan säga hur det känns utan att vara rädd för att såra er föräldrar. Låt hen veta att hens känslor och åsikter är lika viktiga som era.

Låt barnet bestämma var han vill bo till vardags utan att göra någon stor sak av vem det nu råkar bli han väljer, och så får han hälsa på den andra föräldern varannan helg, eller vad som nu passar. Det borde vara en barnslig rättighet att slippa flytta en gång i veckan.

Ni har valt att skiljas. Barnet har inte valt att hamna mittemellan.

Ja precis, låt barnet bo hos pappan så får mamman (TS) hälsa på varannan helg, låter perfekt!

Det är bara agg sådär, utan anledning? Du har inte orsakat något som får pappan att hysa agg mot dig?

Varför inte, om det är där barnet vill bo.

För mig hade det varit att föredra framför att flytta varje vecka. Om föräldrarna inte bor långt från varandra går det kanske att ses lite oftare än bara på helgen.

Men, som sagt, en lösning är inte rätt för alla.

Jag bodde heltid hos min pappa och träffade mamma 2-3 ggr/vecka för övrigt. 

Hur kul hade du tyckt det var att flytta varje vecka? Eftersom det är ni/någon av er som valt att göra slut så kan ni ju vara de som flyttar. Låt barnet bo på ett ställe och så flyttar du och pappan in/ut varannan vecka.

Vet du att det hade jag kunnat tänka mig. Men vi är två föräldrar och den omgifta pappan skulle knappast kunna tänka sig det vilket jag kan förstå.

Men nu handlar det ju inte om honom utan om barnet.

Jag tyckte också det var jobbigt att flytta mellan (det tycker nog de allra flesta) antingen får man lösa det med att barnet bor längre tid, kanske en månad varje gång. Eller bor med ena föräldern heltid och kommer och bor hos den andra föräldern varannan helg eller så. Det var så mina föräldrar gjorde tillslut, eller ja, det var jag som bestämde det när jag blev äldre. Det hade varit bättre för mig om vi gjort så tidigare.

Vad pappan vill och inte vill är inte relevant. Det är barnets bästa som ska komma först. Inte pappans.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 14 och jag hatade att flytta fram och tillbaka. Vande mig aldrig.

Det var inga problem dem emellan, utan det var just flyttandet och aldrig känna att man kan slå sig till ro.

Tycker det är hemskt att ni föreslår att låta barnet välja, förstår ni inte vilka samvetskval ni kanske utsätter barnet för? Ska hen bo mer hos den ena så ska det vara föräldrarna som bestämmer, inte barnet.