Han lämnade mig..

Vilken smärtsam läsning så jag kan bara föreställa hur det var för dig. Känner sorg med dig. Känner också igen mig i era problem. Är i liknande sits fast vi har inte tänkt göra slut, men jag ska bo borta med en vän ett tag, ge båda tid att läka. Ta det lite lugnt med kontakten ett tag och reflektera på distans.

Jag vet inte vad jag hade gjort i din sits men tycker ni avslutade det på bästa möjliga sätt, med kärlek. Att ni kramade om varann grät i varandras armar, och att du lät han få gå, det ska du vara stolt över, för den sitsen är inte enkel att vara i I tell you that. Tycker det sa väldigt mycket. Man kanske inte KAN vara med varandra men det måste inte betyda att man inte bryr sig om varandra och tycker det är sorgligt.

Jag förstår att du hoppas att han ska komma springande tillbaka och det är inte omöjligt för ibland måste vi vara utan något för att förstå att vi kan inte vara utan det. Men just nu mår du nog bättre om du tänker mindre på er och mer på DIG. För nu är det ditt liv du har i handen och måste forma så det passar dig så du mår bra. (Jag med) Är du en person som gråter mycket så passa på att sörja nu när spelet är färskt,när det börjar bli en skorpa kanske det är dags att ta nya tag, träffa vänner gå ut dejta resa iväg, ge livet ny krydda.

Jag vet inte om min partner vill vara ihop jag vet inte om han vill ha mig tillbaka jag vet absolut ingenting om någonting annat än vad som är just nu. Och det är fine för mig. Poängen är inte vad vi ska förhålla oss till huvudsaken är att vi bestämt vad vi ska förhålla oss till och gå efter det, en dag i taget. Och tillåta oss må bra,skratta, gråta, vara rädda, arga, njuta, allt.

Jag tycker det är fint av dig att erkänna att ni inte funkade och att du reflekterat över vad som har lett er hit. Nu är nästa steg att kunna förlåta, förlåta honom som gick,förlåta dig själv för det du insett nu som du inte såg när ni var mitt i allt och broarna sprängdes.

Var tacksam för hela resan, för mötet, för att ni försökte och försökte och för att ni insåg fakta, och var tacksam för ert fina hejdå, det är inte många som lyckas öppna sina hjärtan när det är i tusen spillror och man står vid avgrunden och vet att allt är över. Strongt av er och det var ett sorgligt minne men fullt av kärlek, det finaste i det svåra.

Jag hoppas mina ord gav dig nåt att luta på för en stund och jag är verkligen ledsen att ni inte kunde vara tillsammans.

Tråkigt att höra. Själv är jag den som lämnar.. kan säga att det är sjukt jävla jobbigt. Har varit tillsammans med min sambo i 3,5 men senaste åter så har jag känt att det inte är alls bra från min sida. Borde lämnat tidigare för vi har bara blivit trasiga av detta. Kan ju i alla fall säga att det är sjukt smärtsamt att lämna någon man älskar, men det hade väl känts mer dumt om han stanna bara för att vara snäll? Det är något jag har gjort. Men ska flytta nu på söndag!

Han är inte deprimerad.. Med att vara själv menar jag att han vill vara "fri". Att han vill få all den egentid han vill och bara få vara helt enkelt. Slippa behöva höra av sig till någon för att göra saker och ting. Att bara kunna få dra iväg till polarna utan att känna det där "måstet" och det dåliga samvetet han hade när han hellre ville vara med grabbarna än med mig på helgerna osv. Han ville och behövde få en tid nu där han bara kan få fokusera på sig själv och hitta tillbaka till sig själv. Han kände sig låst när han var med mig sista tiden. Så antar att han bara är lättad just nu.

Tack för de fina orden! De hjälpte absolut.. Bara det att det är så svårt att acceptera att han inte är min längre.. Och att det ska vara så orättvist liksom, att det är han som inte hade alla känslor kvar medan jag står här och älskar honom som jag alltid gjort. Det gör ont.. Han hade tydligen bestämt sig för ca. två veckor sedan så han har redan hunnit få bearbeta det lite och det gör honom farlig. Man ska ju inte bry sig om honom hela tiden men det är ju just det man gör.. Och nu är det enda jag tänker på att han antagligen försöker gå vidare direkt, söka upp gamla ragg, festa osv.. Den sanningen gör också ont. Men vad kan man göra? Ingenting.. Denna maktlöshet alltså. Det är som en berg och dalbana. Ena stunden känns det bättre men för att nästa bara bryta samman, igen..

Jag hoppas ni kommer till insikt när ni nu får vara ifrån varandra att kämpa för varandra om det finns äkta känslor kvar i bilden. Det måste det ju vara värt isåfall.

Hejar på er och att ni kommer starkare ur det båda två.

Kram

Nä fyy.. Det är väl inte lätt oavsett vem det är som lämnar eller hur man gör det. Tråkiga i mitt fall är väl att hans känslor försvann sista tiden så han har hunnit landa mer i det än vad jag har. Fick höra av en vän som är tillsammans med min killes/ex att han redan efter bara ett dygn hade sökt upp sitt gamla ragg på facebook och frågat vad hon gör. Sedan nästa dag sökt uppett annat ragg och frågat samma sak där. Så det där som han sa med att han bara ville vara själv och att han inte lämnade mig för att träffa någon annan känns ju sådär nu.. Man ska ju inte fokusera på allt som han gör och känner men det är sjukt svårt att låta bli. Mer salt i såren liksom.

Hur känns det att flytta? Jag är livrädd för den dagen då vi ska börja dela upp våra saker och lämna vår lägenhet.