Dags att acceptera det oundvikliga

I tre år har vi kämpat. Jag och den jag älskar mest. Det har kört in kilar mellan oss som jag inte vet hur vi ska reparera. Vi älskar varandra och ska kämpa oss igenom det här med. Det har varit sådana helvetsår. Mest för att ljuset tändes då den lilla Stickan visade gravid en gång. Vi var så glada, sen föll allt samman. Vår bästa vän drabbades av cancer och medan vi sitter med henne på sjukhuset och håller hennes hand när giftet sprutas in i hennes kropp, rinner vår lilla bebis ut i sjukhustoaletten. Sen dess har det bara fortsatt nedåt.

Inget har fungerat. Perfekta ägglossningar vid kontroller....sedan inget när ins ska ske. Sen väntan på IVF. Fint med sju stora bra äggblåsor vid kontroll innan vi drog igång. Sen sprutor och skit. Ägglossnings känningar dagar innan bromsen skulle slå på. Telefonsamtal där vi åter säger att vi får tidig ÄL och undrar vad vi ska göra. De säger att så kan det inte vara. Ok, vi kör protokollet och åker upp när det är slut......en liten äggblåsa. En...

Det gör de ingen IVF på.

Vi fick en ins. Idag ska vi testa, men det finns inte tillstymmelse till känsla för graviditet. Nu måste vi acceptera att det inte blir något och jag vet inte hur!? Jag vet inte hur hon ska förlåta mig för att jag låtit henne gå igenom det här utan att stoppa fast jag visste hon var rädd? Jag vet inte hur jag ska förlåta mig själv.

Jag vet inte hur vi ska överleva det här?

Jag har upplevt mycket sorg i mitt liv, förluster som aldrig går att läka. Men det här kan vara det bland det värsta.....just för att vi för en liten stund bara.....hade drömmen i hand och nu har vi inget förutom tomhet kvar.