Hur förhåller ni er till emotionellt omogna personer?

Mitt bästa tips är att lämna dem bakom sig och söka gemenskap med människor som beter sig som folk.

Reagerar jag på dem så har de ju uppenbarligen triggat igång något i mitt sårade ego. Gör mitt bästa för att ignorera och undvika den typen av beteenden och, i vissa fall, människor.

Jag undviker dem i möjligaste mån.

Undviker så gott jag kan.

Undviker dessa personer  så mycket det går. De kan inte föra rimliga resonemang, och är svåra att samarbeta med. Är jag absolut tvungen att umgås med en sådan person brukar det sluta med att jag blir så sjukt irriteradd att det riskerar brisera. Har inte heller någon större lust att prata om vad ett moget beteende är. Orkar liksom inte.... undviker hellre. Slappt kanske? Det gynnar inte dem att rulla  på i sammma beteende. Samtidigt kommer  de säkert känna sig uppläxade om  man  säger åt dem. 

Jag undviker dem så långt det går. Är det en släkting eller annan person jag måste träffa ibland pratar jag som ytligare saker som han/hon inte kan bli avundsjuk på och ger inte personen något som helst ansvar, jag gör det hellre själv än riskerar att personen skiter i det och får ett utbrott.

Ältar personen nickar jag, hummar på rätt ställen och lyssnar med halvt öra.

Wow, det låter som mitt ex, jag löste det genom att be henne dra. Tog bara två år att få ut henne att flytta men skam den som ger sig 

Om det vore så enkelt. Lever man med en sån person så är det inte alltid möjligt att ignorera personen, till exempel om man behöver enas om något som ska göras. Valet man står inför då är att göra det själv eller tjafsa. När man varit den "vuxna" och gjort det själv för att undvika att hamna i sandlådekrig ett par hundra ggr så tröttnar man till slut och så väljer man att ta konflikten istället, inte för att de hjälper för 100 diskussioner senare utan resultat har man nog fattat att det är meningslöst men bara för att man är urbota trött på att hela tiden vara den som är vuxen och den andra beter sig som en barnunge.