Drömmer mardrömmar om mitt ex

Jag är väldigt intresserad i drömpsykologi och forskat/ läst massor om det. För mig är drömmar budskap, terapi i bildligt format där allt,även andra i drömmen,i själva verket är delar av mig. (Män = min maskulinitet) (Barn = mitt barnsinne/sårbarhet) (Kvinnor = femininitet)

Skulle jag göra en tolkning av din dröm hade jag delat upp den i substantiv.

Kvinna

Lägenhet / hem

(och vad du nu såg i drömmen, väder, årstid, år, epok, tid på dagen, hennes kläder, hennes energi, genre på drömmen, din roll i drömmen)

Hem i drömmar brukar symbolisera "Jag" och hon står utanför ditt hem i drömmen, det kan betyda att du kommit över henne hon är inte i din sfär längre hon kan komma upp ibland i tanken nåt minne till exempel men hon är utanför dig. Det kan också betyda att du har fryst ut din feminina sida (känslor omsorg) och inte släpper in nya känslor, du har fastnat i att hon var det närmaste relation du haft och hur starkt impact det hade.

Jag skulle säga att din dröm meddelar att du behöver släppa in känslor igen eller att du behöver få vara ifred och ta det lugnt med att finna romans i livet.

Jag kommenterar igen om jag kommer på något mer.

Oj jag missförstod. Vi tar om drömmen.

Hon

Hennes nya kille

Hennes hem

Du är inuti

Du är utanför

Svara lite på dessa frågor:

- Vad är det för genre på drömmen?

- Hur upplever du det att vara i hennes hem?

- Hur upplever du det att stå utanför hennes hem?

- Vad ser du att hon gör med nya killen? Hur ser han ut? Hur verkar hon i sinnesstämning?

Kortfattat skulle jag tänka att drömmen handlar om att du övergivit dig själv, ersatt den du brukar vara med en ledsen sårad person, och det gör dig insluten. Eller att det här är vad du gått igenom och börjar släppa nu.

Jag kan drömma om ex/ gamla klasskompisar fast det gått hur många år som helst. Alla personer jag haft eller har i livet reflekterar någonting i mig. Drömmer jag om min första pojkvän vet jag exakt vad det betyder t.ex

Vad reflekterar ditt ex som finns i dig?

Hemskt ledsen för det inträffade och toppen att du tog hand om dig själv med terapi och bearbetning,drömmar funkar likadant om du lär dig tyda detaljerna och budskapet. Best is yet to come

Kram

1. Jag vet inte riktigt vilken gengre det är på drömmen men skulle väl säga någon form av olycklig kärlekshistoria... Fast inte på ett fint sätt utan på ett smutsigt sätt.

2. Jag upplever det som obehagligt och vemodigt att vara i hennes hem.

3. Att vara utanför hennes hem upplever jag som psykiskt påfrestande att stå utanför hennes hem.

4. Sitter typ bredvid honom och smeker honom på benet. Han ser typ ut såhär: rött skägg, rött och kort hår och lite fräknig... Typ som en stereotyp viking (jag vet hur han ser ut ch det är i verkligheten inte ens i närheten av det jag drömde). Han ser också rätt glad ut! Hennes sinnesstämning verkar vara rätt lågmäld. När hon ser mig verkar hon osäker, lite halft förskräckt och hon verkar inte speciellt lycklig egentligen.

Det kanske bör nämnas i sammanhanget är att mardrömmen jag hade inatt var att vi var på middag hos den här nya killens familj. "Anledningen" (drömmar följer inte logik) var att jag känner hans äldre syster sen tidigare. Drömmen var fruktansvärd men ändå så var den inte så skräckfylld som tidigare drömmar varit!

tack för att du tar dig tid <3

Kan också nämna i sammanhanget att mina känslor för mitt ex är otroligt blandade.

Å ena sidan ser jag henne som ett svin i människokläder som bara utnyttjade mig för att fylla sina egna behov. Jag ser henne också som fruktansvärt känslokall, respektlös, fåfäng, elak och gud vet vad. Hon försökte ju trots allt vara otrogen och så som hon betedde sig så verkade jag bara vara en bricka i ett spel och mina känslor en utbytbar leksak.

Å andra sidan kom hon och jag varandra väldigt nära. Hon var när vi var tillsammans väldigt fin mot mig på många sätt, även fast hon gjorde såna saker som hon gjorde. Ibland längtar jag tillbaka till det vi hade och ibland känns det som om hon verkligen var mitt livs kärlek. I andra stunder förbannar jag allt och ångrar den dagen vi träffades.

Man kan krasst säga att mina känslor och mitt förhållningssätt till henne är lika ambivalent och labilt som hon var. Min terapeut och många vänner säger att jag blivit utsatt för psykisk misshandel och att det jag upplevt varit ett trauma. Att hon betedde sig så ambivalent som hon gjorde där hon ena stunden sa varma, ljuva saker för att i nästa stund agera på ett helt annat sätt ska tydligen sätta spår och skapa trauman. Jag vet inte hur det är med det, men det är enligt mig fastslaget att jag tagit skada av denna dysfunktionella relation.

Och nej, jag vill inte känna avsky för mitt ex. Men när man blivit så sviken och när man känner sig så tillintetgjord av någon så är det nog rätt mänskligt att trots allt känna avsky mot den som gjort detta mot en. En sak jag dock funderat på är om mitt förakt mot exet faktiskt är ett första tecken på att jag börjat få tillbaka min självrespekt? Är det så att jag nu känner att det hon gjorde var vidrigt just p.g.a. att jag faktiskt börjar respektera mig själv och inte längre accepterar att bli trampad på?

Sen visst, ni som läser detta ser ju bara min sida av myntet. Jag var inte perfekt i relationen heller. Jag var väldigt flamsig och jag hade svårt att ta saker på allvar. Har man borderline så är ens känslor väldigt svåra att hantera, och då är inte en oseriös, skojsam och "ta dagen som den kommer"-människa rätt person att hantera det. Jag passade helt enkelt inte för att fylla hennes behov. För även om jag var snäll mot henne och överöste henne med kärlek emellanåt ä (vilket hon också gjorde) så var jag inte rätt person att hjälpa henne. Jag var inte mogen för ett förhållande, och det var inte hon heller. Sen var jag också för vek för att kunna klara av en relation med någon som hade borderline. Jag vågade aldrig sätta gränser! Jag vågade aldrig kräva respekt! Jag vågade aldrig visa att mina känslor inte fick lekas med... Hon tappade nog respekten för mig. Är det egentligen så konstigt? Har jag inte respekt för mig själv kommer ingen annan ha det heller. Så enkelt är det! Och det är vad jag just nu jobbar på att få via terapin.

Men varför har jag så svårt att glömma henne? Varför fyller hon fortfarande mitt hjärta med sorg? Jag har ju många bra människor runtom mig. Människor i min omgivning uppskattar verkligen mig. Och jag har dessutom tack vare träningen och min vårdande inställning till mitt utseende fått träffa fler tjejer. Ett exempel är en tjej jag dejtade som var långt mycket bättre än mitt ex. Hon var både söt, intelligent, skämtsam och lätt att ha att göra med. Hon var dessutom sydlänsk, vilka jag alltid varit svag för. Hon var på alla tänkbara sätt den perfekta flickvännen för mig. Men henne tänker jag knappt på alls. Att det rann ut i sanden med henne rör mig knappt i ryggen. Och så ser det ut jämnt! Jag har inte längre några problem att prata med de snyggaste tjejerna. Jag har inte längre den där osäkerheten i mig som gör min oattraktiv. Jag känner mig alltid säker i mig själv när jag ser en snygg eller söt tjej och jag vågar ta plats i sociala sammanhang, vilket självklart ökar min attraktivitet. Så varför spelar allt det här ingen roll? Varför känns det bara som att det är mitt ex som kan hela mig?

Svaret är nog så enkelt att jag förlorade mig själv i relationen. Och det är just detta som jag just nu bearbetar: att inse vad som gick så fel och vad jag behöver göra för att återfå mig själv och min självrespekt. Men sen är det självklart också så att vår nära relation gjorde henne till mer än en flickvän: hon blev en vän, om ens det räcker. Hon blev en del av mig. De blott sex månaderna vi var tillsammans räckte för att hon skulle bli en del av mig! Och det har jag iaf lärt mig att aldrig göra om igen. Inled aldrig en relation med någon förrän du lärt känna henne. Gå aldrig in i en relation med en storm, för då kommer du ur den samma väg. Låt aldrig någon komma dig in i själen förrän du verkligen vet om hon är värd det! Och för guds skull, bevara dig själv och ditt liv i relationen. Låt ingen annan pantsätta dig och ditt värde! Gör aldrig om det misstaget igen.

Blev mycket text men jag kände att jag behövde det.

Läste allt du skrivit och här är sammanfattningen jag får fram både via drömmarna och det du beskrev i det långa inlägget.

Hon speglar din låga självkänsla du hade när ni träffades och hon blev en del av dig eftersom din låga självkänsla sa "Utan henne är jag inte hel" och hon var en manipulativ person därav de tvär-skiftande sidorna från sött till surt på en sekund och de kan absolut påverka en psykiskt vet inte om ni pratat om manipulation i terapin vad det innebär men tänk dig att hon placerade känslor i dig som inte kom från dig. Vad hon ville att du skulle känna.

Det låter som att du fortfarande brottas mellan att lita på dig själv och att lita på henne, att du inte är helt fri från manipulationen ännu därav förvirrade motstridiga känslorna.

Du vet innerst inne att det inte var kärlek, det var aldrig på riktigt och därför visar drömmen på mycket obehag, vemod, psykiskt påfrestande.

Har du fått självrespekten tillbaka när du föraktar ditt ex, nja, delvis. När du fått självrespekten helt på plats har du lagt henne bakom dig med acceptans att det blev som det blev. Hänt är hänt varit har farit och du tycker varken bu eller bä mer än att du vet att det var rätt val att lämna.

Kokar du av ilska betyder det att hon fortfarande styr dig.

Man talar om skillnaden på kärlek och attraktion.

Attraktion är det du beskriver, "jag är halv så kom och gör mig hel" kärlek, oftast destruktiv och när helheten bildats båda känner sig hela brukar det synas att där fanns ingen kärlek för hela relationen byggdes på "jag behöver dig att laga mig"

Kärlek handlar om att jag har allt jag behöver men du får gärna Stiga in ändå, med två hela personer som hyser attraktion för varandra betyder det att känslorna baseras på något annat än att få bli hjälpt och blir därför hållbart för de flesta.

Väldigt bra inlägg! Fick faktiskt i uppgift av min terapeut att skriva hur en "normal relation" ska vara och där fick jag en aha-upplevelse, beskrivet på ett väldigt bra sätt! Tack :)

Du har rätt i att hon fortfarande styr mig i mångt och mycket. Men jag tror ändå att det är lite av en kombination av bäggedera. Som sagt så har mitt självförtroende förbättrats avsevärt det senaste året och numera känner jag mig trygg i sociala sammanhang. Därför är jag väl besviken på mig själv att jag inte hade samma självförtroende att våga stå upp för mig själv då som jag känner att jag kan nu. Det är väl ett gott tecken att jag är på rätt väg antar jag. Däremot är jag långt ifrån målet än. Jag når målet den dagen hon inte längre finns i mitt liv, och jag är väl medveten om att det kommer att ta låång tid. Jag önskar såklart att det kunde försvinna igår, men önsketänkande är inget annat än en önskan som aldrig går i uppfyllelse.

Det där du sa om attraktion är också helt rätt. Det var en attraktion mellan oss, minst sagt. Det var som ett inferno av känslor och vi såg verkligen varandra som det bästa och lyckligaste paret i världen. Men anledningen till att vi gjorde det var just för det du säger: vi var två trasiga själar som längtade efter kärlek så mycket att attraktion räckte för att vi skulle bli hela. Det bör dock också nämnas i sammanhanget att en del av borderlineproblematiken är just att de inte kan hantera för mycket närhet. Om det har med äkta kärlek att göra eller inte spelar egentligen ingen roll. Kommer de för nära en annan människa så får de ångest och mår dåligt av det. Det är förklaringen till att det tog slut så fort! Sen om det faktiskt var äkta känslor från hennes sida vet bara hon. Jag kan dock säga att just dina ord om attraktion och lyckan att hitta någon som gjorde en hel stämmer bättre överens med mina känslor än äkta kärlek.

Som sagt, det är min självrespekt, eller snarare avsaknaden av självrespekt som ledde mig in i den här relationen. För jag visste mycket väl vad borderline innebar. Jag hade flera nära och kära som både varit i relationer med människor som hade borderline eller som hade varit närstående till någon med borderline. Jag visste allt det där! Men längtan efter att få bli älskad (eller som du säger "hel") och tanken av att det här var det bästa man kunde få var för stark för att jag skulle bry mig. Sen har jag en grundinställning i mig att jag aldrig kommer att lyckas. Get jag mig in i något så gör jag alltid det med inställningen att det i slutändan kommer gå åt helvete. Så att det för en gångs skull faktiskt lyckades gjorde mig euforisk. Och det är den euforin jag nu så bittert ångrar att jag blev beroende av!

Angående besvikelsen att du inte förstod allt det här innan skadan var skedd som vi alla kan älta över så finns det ett bra citat (bläddrar bland citat-albumen)

"Forgive yourself for knowing now, what you didn't back then"

Vi är inga gudar som kan se framtiden så släpp dig fri från den ånger-känslan och tänk såhär: "Jag vågade ha ett förhållande och det var en erfarenhet jag kan bära med mig för kommande nya saker i livet" gör om det som smärtar till verktyg du kan ta fram på olika platser i livet.

Ge dig själv feedback. Du vågade faktiskt lita blint på en annan person, det är det mest mänskliga vi kan vara med om. Inte många som klarar det.

Du bygger på ditt självförtroende som handlar om vad du visar för andra och ditt värde för att du presterar. Du måste bygga din självkänsla, vad du känner om dig själv för utan den kan du falla i en liknande relation igen, se det som att självkänslan är brandväggen för alla virus som finns på hemsidor du besöker.

Istället för att ha som mål att hon ska försvinna ha som mål vad som ska tillkomma. Dina drömmar! Dina saker du så gärna vill få uppleva. Hon försvinner automatiskt genom att du har andra nya BRA saker som tar upp hela minnet. Och sen kan du lugna dig med att om hon syns i drömmar är det inte hon, det signalerar endast saker om dig själv hon är bara din bildliga version av "låg självrespekt" så ta hjälp av drömmarna. Prova tolka de fler gånger.

Grundinställning att allt kommer gå åt helvete behöver inte vara dålig, så länge du är okej med att allt kan gå skepprätt åt fanders men du kommer se till att ha det bra ändå. Men det är klokt att titta på vad gör mrningsfullt du satt upp på den stora tavlan "Sanningen om mig, om livet, " för du följer de undermedvetet.

För mig t.ex står det

"Sanningen om mitt liv är att det blir bra om jag ser till att känna mig bra"

Sanningen om mig själv är att jag är bäst

Sanningen om kärlek är att det ska smaka mer än det kostar

Ja jag tror att allt egentligen bottnar i en dålig självkänsla. Notera att jag skrev "självförtroende" innan och inte "självkänsla". Att ha bra självförtroende är egentligen inte så speciellt svårt utan det gäller bara att försätta sig i situationer som gör att ditt självförtroende stärks, t.ex. genom att göra bra ifrån sig på träningen, eller att göra bra ifrån sig på tentan, eller att sätta sig och prata med den snyggaste killen/tjejen på jobbet/i skolan, etc. Så att bygga upp ett bra självförtroende kan du nästan göra på ett par veckor om du vill. Det är inte så överdrivet svårt.

Att däremot bygga upp en bra självkänsla tar tid. Du måste först veta mer exakt vad du har för problem och sen måste du bearbeta dessa genom att förstå varför du har de problemen. När du är klar med det kan du börja rehabilitera dig själv och bygga upp din självkänsla. Och det tar tid! Så självkänsla är ingenting du får som ett brev på posten.

Min relation var egentligen bara det yttersta symptomet på en dålig självkänsla. Att bli så emotionellt beroende av någon annan att man förlorar sig själv när det tar slut är ett tecken på att något är fel! Mardrömmarna kanske bara är ett symptom på att jag innerst inne mår dåligt av separationen och att jag bär på mycket starka känslor för henne, både känslan av att fortfarande älska henne och att jag förkastar den tid vi hade p.g.a. hur bittert slut det fick. För när jag känner efter så saknar jag den tid vi hade ihop, men jag mår illa av bara tanken på att det skulle bli vi igen.

Som sagt, mitt förhållningssätt är otroligt ambivalent till henne! :)

Hej, 

Jag vill bara fråga, hur du mår idag..? Hur har du gått vidare? 

Så fort jag läste ditt inlägg kunde jag direkt relatera. Har just brutit upp med min kille som jag garanterat vet är en covert narcissist vilket kan påminna om borderline. Han har själv sagt att han är "rädd för" att ha en narcissistisk personlighetsstörning eller borderline och att han ska söka hjälp men vet att detta endast var för att hålla kvar mig som narcissistiskt supply. På ungefär en dag gick han från att "älska/behöva" mig mest av allt till att förkasta mig, ett fruktansvärt trauma.

Jag känner precis samma känslor som du beskriver och hittade denna tråden då jag har mardrömmar varje natt om honom. Jag gjorde slut för tre veckor sedan men efter att han redan avvisat mig i handling (trots att han fram till slutet hävdade att jag är hans allt) och behandlat mig fruktansvärt i över två månader. 

Har nu efteråt förstått att jag blivit manipulerad under hela vår relation (1,5 år) och blivit totalt känslomässigt beroende av honom och tappat bort mig själv.