Får dom säga såhär på psykatrin?

Ringde piva (akutpsykiatrin) i de län jag bor i , och storgrät. Första gången jag någonsin ringt dit. Frågade om jag fick prata med någon, sa även att jag inte ville vara jobbig. Berättade kort om mitt liv, att jag inte har någon, att jag firar jul ensam och att jag har en bordeline diagnos utan behandling då det är lång väntetid samt att jsg har enormt många självmordstankar. Allt är mörkt..

Då svarar denna äldre dam:

"Men jag tycker du ska sluta älta gammalt skit och börja leva..."

Sitter här helt paff.. vadå älta? Jag har ingen, jag försöker ta tag i mitt liv, men lite svårt utan stöttning.. hon fick mig sluta gråta varjefall och nu är jag bara väldigt irriterad.. Är de såhär psykologer egentligen tänker men bara att hon just vågade säga de rakt ut?

Tack ni förstod! Blir ändå att man tänker att de är mitt fel att jag sitter i denna sits.. vi pratade ändå 20 min och hon hörde hur ledsen jag var. Förmodligen är dom trötta på sitt jobb..

Ja de fick mig att tänka litegranna att folk verkligen skiter i andra, man kör sitt egna race och vi lever i en sån generation där vi helt enkelt är för trötta efter jobbet, så de vänner som mår dåligt orkar vi till slut inte stötta. Så kändes de. Nu vågar jag verkligen inte ringa till något liknande ställe igen :(

Kan man ringa till Minds volontärer? Är de psykologer där?

Saken är att jag har en liten hund och läggs jag in så kan ingen passa honom, då jag inte har någon!

Finns ingen hundvakt jag kan betala då jag är sjukskriven. (Lever på existensminimum)

Sen riskerar man förlora lägenheten om man är inlagd hörde jag från för flera år sen. Sen ger dom en bara mediciner, jag låg på sjukhus som barn och de var en skräckupplevelse!

Dessutom blir man helt grötig i huvudet av medicinerna dom ger en, vilket gör att man vill sova, sover jag så drömmer jag och då kommer alla obehagliga minnen upp.

Så därför berättar jag aldrig helt ut till psykologer/ kuratorer osv hur jag mår. (De att avsluta ens liv, allt annat är jag öppen med)

Det är faktiskt väldigt jobbigt man aldrig kan vara helt ärlig och säga att man faktiskt inte vill leva. Sen de skrämmande är att de finns ändå inget dom kan göra. Jag kommer inte få hamna före i nån kö och man blir ändå hemskickad med lite piller 2 veckor senare..

Egentligen behöver jag bara en kram och någon som säger att allt ska bli bra igen :(

Psykologer har de nog inte hos Mind. Inte på psykakuten eller avdelningarna heller. Däremot psykiatriker, alltså specialistläkare. Psykologerna sitter i regel på öppenvården och hos primärvården.

Att man skulle bli av med lägenheten pga att man blir inlagd har jag aldrig hört talas om, varför skulle det påverka ens boende? Hunden däremot är ju knepigare att lösa.
Sen är inte suicidtankar per automatik en anledning att lägga in någon, det beror på karaktären i tankarna, om man gjort upp planer, om man tidigare har försökt etc. I princip alla jag möter i mitt jobb har någon gång tänkt på att ta sitt liv, vissa har planerat hur det ska gå till, många har försökt. Att prata om detta är inget man ska vara rädd för i psykiatrin, varken som patient eller behandlare, det ingår. Jag gör suicidriskbedömningar vid varje kontakt, det senaste året har jag varit med om två fall där det slutat med inneliggande vård.

Tack ni förstod! Blir ändå att man tänker att de är mitt fel att jag sitter i denna sits.. vi pratade ändå 20 min och hon hörde hur ledsen jag var. Förmodligen är dom trötta på sitt jobb..

Ja de fick mig att tänka litegranna att folk verkligen skiter i andra, man kör sitt egna race och vi lever i en sån generation där vi helt enkelt är för trötta efter jobbet, så de vänner som mår dåligt orkar vi till slut inte stötta. Så kändes de. Nu vågar jag verkligen inte ringa till något liknande ställe igen :(

Kan man ringa till Minds volontärer? Är de psykologer där?

Saken är att jag har en liten hund och läggs jag in så kan ingen passa honom, då jag inte har någon!

Finns ingen hundvakt jag kan betala då jag är sjukskriven. (Lever på existensminimum)

Sen riskerar man förlora lägenheten om man är inlagd hörde jag från för flera år sen. Sen ger dom en bara mediciner, jag låg på sjukhus som barn och de var en skräckupplevelse!

Dessutom blir man helt grötig i huvudet av medicinerna dom ger en, vilket gör att man vill sova, sover jag så drömmer jag och då kommer alla obehagliga minnen upp.

Så därför berättar jag aldrig helt ut till psykologer/ kuratorer osv hur jag mår. (De att avsluta ens liv, allt annat är jag öppen med)

Det är faktiskt väldigt jobbigt man aldrig kan vara helt ärlig och säga att man faktiskt inte vill leva. Sen de skrämmande är att de finns ändå inget dom kan göra. Jag kommer inte få hamna före i nån kö och man blir ändå hemskickad med lite piller 2 veckor senare..

Egentligen behöver jag bara en kram och någon som säger att allt ska bli bra igen :(