Kommer det någonsin ta slut?
Jag känner mig ensam och rädd.. tror mest jag behöver skriva av mig och höra om det finns någon annan som varit med om/befinner sig i en liknande situation som jag?
Både jag och min pojkvän är väldigt barnkära och såna vars största önskan i livet är att få bli föräldrar. Vi hade bestämt oss för att börja försöka skaffa barn om ca ett år så hittlis har jag haft lite olika preventivmedel. Eftersom jag är extremt känslig för hormoner och inget preventivmedel fungerat för mig testade jag NaturalCycles i några månader vilket flöt på och jag mådde väldigt bra. Mätningarna fungerade bra och vi följde dem, men för ca: 6 veckor sedan upptäckte jag ändå att jag var gravid. När jag såg det positiva testet vart jag väldigt chockad med också väldigt lycklig, min pojkvän likaså och det kändes då självklart att vi skulle behålla barnet eftersom vi ändå längtade efter barn.
Men snabbt efter detta började jag må otroligt dåligt. Förutom extrema humörsvängningar och kraftigt illamående som gjorde att jag knappt kunde gå upp ur sängen fick jag väldigt mörka tankar och livet började plötsligt kännas helt meningslöst. Jag vart övertygad om att jag inte alls skulle kunna bli någon bra mamma och lyckan jag först kände över att vara gravid var som bortblåst.
Såhär i efterhand kan jag se att jag blev helt personlighetsförändrad och det kändes liksom inte som att det fanns något som skulle bli ett barn i min mage, utan graviditeten kändes bara som något som förstörde mig.
Jag träffade en läkare flera gånger och försökte på alla möjliga sätt få tag i en psykolog, men väntetiderna var fler månader långa. Jag fick börja äta antidepressiva men mådde bara sämre av det och till sist fann både jag och min pojkvän situationen outhärdlig så det slutade med att jag efter mycket om och men gjorde en medicinsk abort i vecka 6.
Aborten gick bra (trodde jag), redan dagen efter aborten började jag känna mig som mig själv igen och mitt mående gick snabbt tillbaks till mitt normala glada jag. Första veckan tänkte jag inte så mycket på det och försökte blicka framåt istället. Men en och en halv vecka efteråt gjorde jag ett besök hos min gynekolog där det konstaterades att jag hade 13 milimeters rester kvar. Han verkade dock inte så bekymrad utan gav mig en omgång till av Cytotec och sa åt mig att ta den och sedan bara vänta in nästa mens. Jag tog den andra omgången, men ingenting hände. Jag blödde som normal mens i en vecka. Men efter det satte allt igång och jag började blöda fruktansvärt mycket i några dagar och tog kontakt med Gynakuten som sa att jag skulle komma in. Väl där konstaterades det igen att jag hade mycket rester kvar och fick en till omgång Cytotec. Läkaren där verkade ta situationen på ganska stort allvar och menade att det var väldigt viktigt att vi fick ut resterna så fort som möjligt och att jag förmodligen kommer att skrapas. Denna gången fick jag svälja 3 Cytotec tabletter, men ingenting har nu hänt på tre dygn, jag blöder bara som vanligt.
Har nu ett återbesök om en vecka men allt känns helt outhärdligt. När jag nu mår som "vanligt" igen rent psykiskt känner jag att jag ångrar aborten så fruktansvärt mycket. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få min graviditet tillbaks och jag har extremt dåligt samvete över det jag gjort. Jag är LIVRÄDD för att bli skrapad då jag redan känner mig helt övertygad om att något kommer gå fel -att jag kommer få en infektion eller liknande som nåt sorts straff för det jag gjort och att jag aldrig kommer kunna bli gravid igen.
Hur går man vidare efter en abort man ångrar? Finns det någon annan som också varit med om en komplicerad abort? Hur gick det sen?
Ber om ursäkt för världens längsta inlägg. Skulle bli så tacksam för svar!!