Vill höra om det finns några här med erfarenhet av att skilja sig på äldre dar så att säga... efter att varit gifta /tillsammans i många år, med vuxna utflyttade barn, och så vid 60+ insett att de små sakerna som vuxit stora över tid kanske inte va så små.. att det dåliga i relationen numera är mer än det som är bra...? blandat med viss oro att man inte klarar sig själv och blivit beroende av den andra efter så lång tid ihop men är ändå inte lycklig.
Vi har inte så mkt kvar längre. Inget mer att säga. Vi lever ihop som vänner. Vänner som pratat klart om allt. Skilsmässa känns dock inte som ett alternativ. Jag är rädd att han ska bli olycklig, ensam, inte hitta någon... Själv är jag väldigt beroende ekonomiskt.
Vi har inte så mkt kvar längre. Inget mer att säga. Vi lever ihop som vänner. Vänner som pratat klart om allt. Skilsmässa känns dock inte som ett alternativ. Jag är rädd att han ska bli olycklig, ensam, inte hitta någon... Själv är jag väldigt beroende ekonomiskt.
Jag var visserligen inte 60+ när jag separerade efter nästan 30 år. Jag var 50 och några år när jag blev singel. Jag skaffade nytt boende och behöll inte en pinal från mitt tidigare förhållande. Efter ett par år träffade jag min nuvarande partner. Vi köpte hus i ny stad och började på nytt helt och hållet. Har aldrig varit lyckligare än nu. Vi har varit ett par i 11 år nu och jag är 60+ numera.
Livet är för kort för att stanna i en relation som tar mer än den ger. Oavsett ålder.
Min mamma (70+) separerade från sin partner i somras, och har nu ca 6 månader senare flyttat in i sin nya lägenhet och börjat få ordning på sitt liv igen.
precis så...
bråkar / tjafsar ni också?