Sluta skryta!

Varför bryr du dig så mycket om vad andra säger?

MÅNGA MÅNGA har jättejobbig tid med sina barn och att de inte kan gå är sena osv.Alla barn är olika som du säger så varför bryr du dig om andra barn, försök se det possitiva, han klättrar inte överallt springer inte runt och skadar sig osv. Lättare när de inte går än när de små skitungarna börjar springa runt ocj klättra överallt..

Jag förstår hur du tänker..

Men jag kan som sagt inte hjälpa att känna mig uppgiven , när han verkar så sen i utvecklingen. Och att sen uppe på det mer eller mindre få det uppkört i ansiktet att alla andra barn kan minsann.

tanken är dessutom att han ska börja dagis när han är 1 år, blir jätte orolig för hur det ska gå.. vi har inget annat val dessutom.

Va?

Min dotter lärde sig krypa strax innan 11 månader, åt i princip inget utan ammade mest. Nu är hon 1 år och 5 månader och tog sina första steg för några dagar sedan, vill inte gå helt ännu.

Hon är fortfarande det finaste jag har och jag är stolt över henne trots att hon är sen. Inget jag skäms över.
Verkar som att du tycker att man automatiskt är "bättre" och har en anledning att "skryta" för att ens barn är tidiga?

Är inte deras inlägg det är fel på utan hur du ser på hela saken.

De flesta föräldrar känner ju (en totalt irrationell) stolthet över sitt barns utveckling, det är ju inget man kan kontrollera. Men jag har också upplevt fenomenet som TS pratar om, där föräldrar verkligen skryter om det och jag tycker det är riktigt konstigt. Klart man får vara stolt i mamma/pappa hjärtat, men det är konstigt när folk inte har perspektiv att se att det i verkligheten inte är någon stor bedrift att växa fram en tand vid 6 månader eller att det säger någonting om barnets förmågor och talanger i framtiden att det kröp vid 6 månader.

Med det sagt så låter det som TS behöver ta ett djupt andetag och komma ihåg att där är en bred normalkurva för barns utveckling och att det finns precis lika många barn som utvecklas som din(men de kanske inte postar på facebook?).

Sen kan det kanske hjälpa lite att försöka tänka att Facebook är ganska ?trubbigt?. Är ju inte så konstigt att glatt berätta om utvecklingssteg för barnets Mormor/Farmor/moster/morbror etc. (med nära släkt får man väl vara lite irrationellt stolt) så Facebook inlägget är kanske mer riktat till dem än till dig? Att inlägget dyker upp i ditt flöde är kanske inget de tänker på?

Men eftersom du låter orolig, prata med din BVC, de kommer garanterat säga till dig att din lilla är helt normal och perfekt på sitt sätt

x hjärta x

Måste bara nämna att jag själv satt som en fågelholk fòr ett litet tag då min Farmor dvs min sons gammelfarmor med stor stolthet och allvar deklarerar att hennes son(som nu närmar sig pensionen) minsann ställde sig upp vid 7 månader!

Som om det var det största ögonblicket i hans liv, inte examen, yrkeskarriär eller familj....

Många(mig själv inkluderad) blir helt enkelt lite knäppa av att få barn.....

Det verkar ha varit en tuff tid för dig TS? Får du stöd, avlastning är din partner stöttande och närvarande. Visst kan man känna oro för en massa saker kring sitt barn och det finns få gånger i livet då man jämför så mycket som en nybliven mamma gör men att bli arg och frustrerad över barnet känns inte helt toppen? Jag tycker att du ska prata med någon snäll på BVC om både hur du och barnet mår.

Tack för fina svar!

Det är verkligen inte lätt det här, första barnet och allt.

Man vet inte vad som är normalt eller inte, man kan inte annat än jämföra med hur andras barn utvecklas.

Angående det med maten, tror jag fått lite noja/blivit stressad över att han inte riktigt vill äta vanlig mat för att BVC-sköterskan sa sist när jag frågade angående mat att ?det blir lite tunt med enbart ersättning?..

så då växer hopplösheten såklart när han vägrar.. :(

Jag uttryckte mig kanske lite dumt, blir ju självklart inte arg på honom så att jag tar ut det på honom. Bara på hela situationen

POlarens barn sa inte ett ord förrän efter han var två, en annan kunde inte gå förrän 1,5 och de är grymmt före alla andra nu när de är lite äldre.

Trodde inte vår lille skulle kunna gå förrän långt efter ett då han knappt reste sig vid tio månader. Sedan jävlar reste han sig mot allt och började gå allt innom en månads tid

Vet att du har hört det tidigare men alla barn är olika. Är det ditt första barn? Tror det är jobbigare då. Min första var väldigt medel i allt, min tvåa var extremt sen (gick när han var 20 mån) och min trea var jättetidig ( gick nr han var 9,5 mån). Det kanske inte är till någon tröst men jag föredrar ett barn som är sent. Minstingen är 16 mån och jag har fullt upp, jag bara springer efter honom. När tvåan var i den här åldern så kunde han sitta på en filt i 3-4 Tim och var nöjd och glad.

Min äldsta var en sådan som var tidig med många saker, kröp vid 5 månader, ställde sig upp med stöd vid 6 månader, gick vid 9 månader osv. MEN, vi hade andra problem istället.
För att ta några exempel. Hon sov inte mer än 2 timmar i sträck förrens hon var 8 månader. Att natta henne tog minst 45 minuter dagtid (vilket oftast slutade med att hon sov i hela 15 minuter), och ofta 2 timmar på kvällarna. Eftersom hon sov så lite så behövde hon mycket mat för att orka. Mina bröst räckte inte till, men hon accepterade aldrig nappflaska/ersättning, eller napp för den delen. Iställer skrek hon konstant tills hon fick bröstet. Det slutade med att BVC rekomenderade att vi skulle börja med babygröt när hon var drygt 3 månader. För att rädda mina skinnflådda bröst.
Sitta i vagnen under en promenad var en annan sak som inte gick. Bärsele med henne vänd utåt var det enda som fungerade, annars så var det gallskrik igen.

Jag hade en jobbarkompis som fick barn i samma veva, medans jag sprang omkring och jagade mitt barn runt hela parken, för allt måste utforskas, så satt kompisens bebis lugnt och stilla i vagnen och lekte med nån leksak. Jag var rätt avundsjuk på honom som kunde sitta och snacka, läsa en bok för barnet eller liknande, jämfört med det konstanta rännandet som jag har haft.