Mamma är döende
Varning för lång text..
Min mamma har i ca 1.5 år varit sjuk i cancer. Hon har fått olika typer av behandling, som fungerat ett tag med hon har sedan blivit resistent mot det. Nu för bara ca någon månad sedan började hon med det enda alternativet som fanns kvar, vilket var cellgifter. Hon förlorade all sin kraft och fick anfall osv och lades nu i början av veckan in på sjukhuset för att ta en massa prover. Det har nu visat sig att hon inte tål cellgifterna. Hennes immunförsvar försämrades mycket, och blodvärderna var alldeles för låga. All behandling har nu därför upphört och hon blir inte längre behandlas mot sjukdomen. Det hon får nu är medicin för att ge henne bättre blodvärden, och därmed lite mer kraft i sig. Men cancern kommer alltså att fortsätta att sprida sig och bli värre, och de kan inte göra något åt det.
Jag och min bror (jag är 25 år och han 27 år) var på sjukhuset igår och fick detta besked, och det var det hemskaste man kan tänka sig. Mamma har alltid varit en sådan mamma som tagit oss "barn" i första hand, Hon har alltid i alla läget ställt upp och gjort allt för oss. Smärtan i mig att se henne såhär är olidlig, och jag tänker så mycket på vad hon tänker och hur rädd och orolig hon måste vara. Man vet inte vad man ska säga till henne, Jag vill inte göra henne mer ledsen och jag vill inte att hon ska behöva oroa sig för hur vi ska klara oss. Vi alla låg där i hennes säng, jag, min bror,pappa och hon och bara grät. Hon själv orkar inte prata så mycket så pappa pratade för henne och berättade hur mycket hon älskar oss osv, och vi så till henne att hon alltid varit och kommer att vara världens bästa mamma. Men jag vet inte vad man ska säga mer, det är så oerhört jobbigt att se henne ledsen när hon tittar på oss.
Min bror fick en dotter för snart 4 månader sedan, och mamma var verkligen den som blev gladast när vi fick beskedet att de väntande barn, och hon är så lycklig när hon träffar sitt barnbarn. En grej som mamma fick fram nu när vi låg där var att hon är så ledsen över att inte få se sitt barnbarn växa upp, som hon hade sett fram emot att få göra. Det vi svarade då var att hon aldrig kommer att vara med oss ändå. Och jag skämtade lite om att hon får komma och spöka för oss och då fick hon fram lite skratt. De har alltid tyckt det är komiskt att jag tror så mycket på spöken..
Jag ville väl egentligen få skriva av mig lite, och undrar lite vad det är man ska säga.. Hur ska man få henne att må så bra det bara går och känna att hon inte ska behöva oroa sig för oss? Tänker också på min stackars, stackars pappa.. Han har redan varit med om så mycket, förlorat 2 bröder och sin far, fick många år sedan nu, men ändå..