Tips på medicin, bipolär 2/borderline

Tack! Jag har läst om det tillskottet tidigare men inte vågat prova. Kan det bli konstigt tillsammans med andra mediciner?

Ja jag misstänkte att det ställer till saker i kroppen, ska prata med läkare. Har ätit strikt lchf ett tag nu men åkte på besvär med urinblåsan och infektioner som jag inte blir av med så jag har lagt ner lchf tills vidare bara för att se om det blir bättre. Men jag håller med om att det fungerar bra!

Jag var sjukt trött på Seroquel. Jag har provat en hel del och det som fungerar bäst för mig är Lithionit (litium).Jag har övervunnit mitt obehag för provtagning och tar prover var 4de månad.

Om du inte vill ha Lithionit, kanske du kan testa Lamotrigin? Det här hjälpt många har jag hört.

Jag jag har hört mycket bra om lithium, har du gått upp i vikt av den?

Lamotrigin fick jag tyvärr utslag av och kraftig yrsel.

Har varken gått upp eller ner av litium. För min del har litium fungerar super.

Har samma erfarenhet som du av Lamotrigin.

Det kommer ordna sig! Se detta som positivt. Du pluggar och lever livet. Du har god självkännedom. Du vill må bättre. Kommer bli bra detta!

Hoppas mina tankar kanske kan vara till någon hjälp! Hur som helst - lycka till!

Skönt att höra! Litium får vara ett andrahands val, orkar inte med min nålfobi. Får kräkningar, svimmar, svettas och det börjar redan dagen innan så alla prover man måste ta varje vecka i början känns som rena döden. Vore skönt om något annat funkade!

Tack fina du för svar och peep! Jag tror också att jag äntligen är på väg uppåt. Det känns bra. Lite finputs bara men jämfört med för några år sedan så är det bättre än vad jag någonsin kunde tro!

Jag sover ok på nätterna, har en fyraåring som väcker mig någon gång per natt för toabesök men annars tar jag melatonin och sover ca 8-9 tim per natt. Men jag vaknar liksom aldrig riktigt till? Även om jag inte tar melatonin kan jag lätt sova 1-2 timmar dagtid och det håller ju inte riktigt i längden.

Jag började på gym för 7-8 månader sen och har försökt gå ner i vikt med lchf och har hållit koll på kalorierna men kilona har inte rört på sig. Bara gjort mig trött så nu orkar jag inte räkna kalorier mer för det hjälper ej men jag börjar väl snart svälla uppåt igen. Jobbigt när jag haft ätstörningar förut också... Är lite störd ännu men jobbar på det. Jobbigt dock att vara tjock även fast jag lever sunt och rör på mig mycket.

Intressant att du har lyckats få ihop livet så bra med dina svängningar. Det är väl det med att acceptera och leva efter sina förutsättningar. Jag vill ju så gärna vara "vanlig" men man kanske aldrig kommer orka lika mycket som man vill? Det tar ju ork att pendla och hålla på.

Jobbar du eller pluggar eller nåt? Hur länge har du haft sambo och får du relationen att fungera? ??

Jag förstår dig till fullo. Nyckelordet är nog jävlaranamma. Genom det har jag en make, en frisk 6-mån bebis, två kandidatexamen, hus och bil.

Jag är inte frisk. Jag pendlar som sagt och det är inte enkelt. Men vad ska man göra? Nästa nyckelord är nog acceptans. Finns ingen normal eller vanlig person. Det är ju vi som skapar den bileen.

Jag har haft övervikt, verkligen, pga mediciner. Gick ner en del, gick upp massor när jag var gravid, men har nu gått ner 27 kg så jag är 2 kg ifrån normalvikt. Det jag gör är att styrketräna ca 2 ggr med lillan (träningen blir kul vilket jag tror är nödvändigt), går promenader ca 5 ggr vecka (för att det är skönt att få luft och för att jag tror lillan gillar det). Allt du gör, städar ex, är ju bra. Men fixering och stress stoppar framgångarna enligt min egna erfarenhet.

Du kanske kan försöka att hålla fokus på dina studier och läkemedel och släppa vikten i tanken ett tag? Vad skulle hända om du släppte tankarna på det kanske ikväll och i morgon bitti?

Summan av kardemumman. Jag är sjuk, har varit överviktig, bor 30 mil från alla jag känner, har haft jätteproblem med mina läkemedel under och efter graviditeten, pendlar som en karusell i måendet, är superkänslig som människa.. listan kan bli väldigt lång.

Vad jag vill säga ned detta är Kan jag så kan Du!!

Haha suck på mig! Jag är mammaledig nu, med arbetar annars som vård- och omsorgslärare. Är sjuksköterska i grunden. Har varit gift i 1,5 år som sagt och tillsammans med min man i 2,5 år. Vi har dock känt varann i ca 8 år.

Och det där med orken.. Jag tror medicinerna spelar stor roll. Har man fel medicin (vilket du kanske eller kanske inte har), så kan det ju påverka orken massor. Alla tankar som snurrar, vardagen som kräver sigt, hormonernas förbannelse.. ja, det är mycket som spelar roll. Men rutin är nog klokt för ?sånna som oss?. Haha. Ja det är det väl för alla. Men vakna och sova vid samma tid. Kvällsrutin, matrutiner, medicintid. Det hjälper mig.

Vilka bra ord, ska säga in allt du säger! Vilken inspiration du är! Ja jag kanske kan släppa vikttankar ett tag och fokusera på annat. Vikten är ju egentligen inte viktigast just nu.

Kul att höra att det går så bra för dig, det ger mig hopp.

Kanske skulle KBT funka mot stickfobin? Jag har varit jätterädd för nålar själv, kunde inte ens vara i samma rum som min dåvarande man då han stack sig för att testa blodsockret och ta insulin.

Jag fick hjälp av lite KBT och en bra stickare/provtagare på min gamla vårdcentral.

Har läst vad som skrivs ovan och jag har också fått uppleva en solskenshistoria med hjälp av rätt medicinering. Jag tog mig ur ett destruktivt förhållande, träffade en ny underbar och förstående man och skaffade barn. Hade inte orkat det utan rätt medicinering.

Man är aldrig ensam om det man känner sig som mest ensam om.

En annan sak som jag kom på som hjälpt mig mycket är att tro på något. Det behöver inte vara religiöst på något viss. Själv tror jag på änglar. Jag ber tyst om hjälp ibland med vad det nu kan vara. Och jag upplever faktiskt både hjälp och hopp. Oavsett vad som finns/ inte finns, är sant/inte sant, placebo eller äkta så fungerar det för mig.

Som nu ikväll kände jag att det blivit för mycket. Jag har varit uppvarvad hela dagen, vilket gjort mig glad men också tagit energi såklart. Så får jag dåliga besked om att min man kommer resa bort med jobbet. Det betyder att vara ensamstående en tid (barnpassning/ stöttning finns inte). Så jag grät nu ikväll. Min man var tröstande men jättetrött. Jag såg att han inte orkade med situationen. Så jag gick in till badrummet, tvättade av ansiktet och bad mina änglar om att få lite lugn och vila inombords. Nu sitter jag och skriver här. Lugn även om tankarna inte har varvat ner ännu.

Jag känner mig jätteglad att jag inspirerar dig. Det stärker ju mig att få veta ????

Bra tips och kul att höra Rödtjärnens Anna!