Självömkan och självcentrering - vad kan det vara för diagnos?

Jättesvårt, och kan till och med vara farligt att själv, eller låta andra privatpersoner, spekulera fram vilken diagnos som ligger bakom vilka beteenden - var jätteförsiktig med det.

Er familjemedlems beteende kan bero på nästan vilken diagnos som helst - eller ingen diagnos alls. Nu säger jag inte att det här så, men hur kan vi andra här på FL veta att er version är sann och inte er familjemedlems? Hoppas du förstår vad jag menar. Det finns mycket som kan trigga igång "galna" beteenden och skapa onda spiraler där man inte förstår varandra. Han eller hon kanske har varit med om något hemskt, blivit traumatiserad och kanske har PTSD-flashbacks, han eller hon kanske verkligen inte känner att ni bryr er om honom eller henne på riktigt, det kanske är schizofreni, det kanske är bipolaritet, det kanske är borderline, det kanske är narcissism, det kanske är otrygg anknytning iom att mamman mår dåligt - kanske pga mamman har otrygg anknytning iom mormor mår dåligt, som i sin tur... ja hur långt det nu sträcker sig. Det kan vara epigenetiskt betingat... Det kan vara så att folk kanske faktiskt verkligen inte brytt sig så mycket och att han eller hon är sådär nästintill obotligt supersårad av det - det kan vara vad som helst.
Om er familjemedlem är vuxen (vilket jag tolkar inlägget som, främst då han eller hon har en sambo), och har kontakt med psykiatrin, så lämna över diagnosställandet till dem. Är familjemedlemmen minderårig så kontakta BUP. 
Tänk på att det är svårt att sätta korrekta diagnoser även för professionella, många av dem brukar säga det själva. "Det är ju inget som syns på blodprover direkt...".

Man kan aldrig veta vad som döljer sig i en människas inre. 

Undvik att spekulera i vad som är manipulation och inte, jag tror att ni bara blir "galna" av att göra det i längden, det kommer ta så mycket energi, även av er familjemedlem som troligtvis kommer att märka av det om det inte redan hänt. Det kan bli mycket svårt för honom eller henne att vända om till "normala" beteenden om hon eller han känner att allt han eller hon gör inte tas på allvar och/eller ses som manipulerande. Många som mår dåligt reagerar tyvärr med att "jag kan lika gärna fortsätta vara dum när jag redan ses som dum" istället för "oj, de tycker jag beter mig dumt, jag måste bättra mig!". I alla fall (speciellt) om det kanske oftast inte är manipulation, utan bara känns som det för att ni inte känner igen er i familjemedlemmens "version" av sin (ev) verklighet. Sånt är svårt att veta, vad som verkligen är sant. 
Försök leva i nuet istället. Säger er familjemedlem att hon eller han är utbränd, så ta det bara som att det är så. Vad kan hända om ni tror på det, fastän det kanske inte är sant att det är utbrändhet? Jag skulle inte heller ens orkat gå och köpa mjölk, som du skriver. Men för er familjemedlem kanske det är "sant" ändå. Om du ser på hur han eller hon beter sig, så är det nog ganska energislukande att vara i er familjemedlems skor med. Han eller hon är nog faktiskt ganska trött, man kan inte göra alla dessa saker utan att det tar på krafterna, och man kan bli stressad och uppjagad av trötthet med. Även om det kanske inte direkt är utmattningsdepression eller utbrändhet som är den riktiga diagnosen.

Det blev ett långt svar, men få råd tyvärr.
Finns det någonting som gör att ni måste ha kontakt med varandra?

Skrev lite tokigt, menar givetvis att om familjemedlemmen känner eller tror att "inget" tas på allvar och/eller att "allt" ses som manipulerande. Menar inte att ni måste ta precis allt på allvar - det gör nog ingen om någon. 

Tro mig, jag har varit väldigt självkritisk i detta och har själv tänkt på allt du tar upp. På två år hinner man ifrågasätta sig själv många gånger om. Samtidigt är det väl det som skiljer oss, personen i fråga är helt övertygad om sin sak och har inte en tanke på att den kan ha del i varför det är som det är, medan vi andra hela tiden jobbar på att komma fram till en lösning, bland annat genom att rannsaka oss själva och vårt beteende tillsammans med personen. Vi kommer dock ingenstans när personen hela tiden återkommer till att vi inte bryr oss och är elaka, oavsett vad vi säger eller gör. Vi är ett tiotal personer som har samma syn på situationen, inkl. personens sambo som dock inte vågar ?säga ifrån? utan spelar med för husfridens skull. Det har så klart hänt fler incidenter med personen som jag väljer att inte outa här, saker som visar på ett manulativt och kontrollerande beteende. Att jag skriver här är väl ett sista desperat försök att få klarhet i varför vi hamnat här och hur vi bäst kan komma vidare ur vårt moment 22. Självklart kan man inte sätta en diagnos över nätet, det förstår jag också. Däremot kan man få ökad förståelse genom andra med samma symtom eller med samma erfarenhet av symtomen. Personen har kontakt med sjukvården ja, men det är ju inget som vi i familjen tar del av så det hjälper ju inte oss att få mer förståelse. Samtidigt blir vi anhöriga extremt påverkade av situationen och mår sämre och sämre vi med.

Självklart kan det ha varit anknytningsproblem med mamman ändå, men mamman har alltid varit närvarande och en oerhört bra mamma som alltid gett mycket kärlek och prioriterat personen i första hand, före sig själv och sina problem.

Själv har jag aldrig haft en nära relation med personen, enligt min upplevelse mest för att personen själv inte har visat intresse för en nära relation med mig (eller någon i familjen). Det har mest blivit problem när man umgåtts så jag har genom alla år försökt hålla lite avstånd. Personen har aldrig heller hört av sig till mig och frågat hur jag har mått, aldrig ställt upp när det behövs eller erbjudit sig att hjälpa till etc. som övriga i familjen gör. Därför känns situationen ganska märklig nu när personen plötsligt beskyller oss för att vi skulle ha brytt oss mer och vetat om att personen mår/mådde dåligt.

Hade detta varit någon annan så hade jag lika gärna kunna säga upp kontakten men mitt samvete är för stort för det, jag kan inte göra så när jag vet att personen mår så dåligt. Vi är ju dessutom släkt så jag känner att vi har ett ansvar för personen inom familjen.

Jag undrar varför man sitter och letar diagnoser såfort någon beter sig som ett arsel. Att vara psykiskt sjuk är inte synonymt med att vara elak, manipulerande, självisk, egocentrisk och fuska med bidrag. Att sitta och självdiagnosticera de här egenskaperna på nätet leder till att psykisk ohälsa stigmatiseras ännu mer. Hur tror du att de som faktiskt har diagnoserna som din mamma kommer hobbydiagnostiseras med känner sig?

Jag tror det ligger mycket bakom detta upprepande beteende "ni bryr er inte" och att överdriva historier om att personen varit inlagd på psyk så att ni andra ska känna skuld att ni inte bryr er, ingen säger så utan anledning så någonting försöker personen berätta med sitt sätt att vara och du fick någon som kommenterade många olika förslag, viktigaste är att följa med personen till samtal med psykolog. Som början. Då visar ni att ni tar personen på allvar, och då kanske personen faktiskt börjar känna att ni bryr er, vissa skriker "ni bryr er inte!!" För att påvisa att ni har inte gett de det de önskar, om personen önskar att ni involverar er i psykiatrisk hjälp kanske det var allt som behövdes för en förändring. Ni får prova det ni aldrig gjort förut för att få ett nytt gensvar helt enkelt.

Vad gäller utbrändheten att åka utomlands. Personen kanske känner meningslöshet och tappar all ork att vara i samma gamla miljö så det är absolut inte en lögn att man kan behöva åka utomlands.

Jag gillar inte att ni dömer personen som att det är påhitt, för även om det är påhitt vissa saker som sägs, ligger sanningen i undertexterna och den är extremt viktig att få fram.

Det känns som att personen vill bli sedd och hjälpt men blir inte tagen på allvar, har ni frågat rakt ut "okej vi har inte brytt oss, men vad behöver du för att känna att vi faktiskt bryr oss om dig?"

Diagnostisera kvittar, för det här är en individ inte kriterier på ett papper. Se individen istället.

Nu är det inte min mamma jag skriver om och som jag skrev är inte syftet att sätta en diagnos utan att förstå vad vi ska göra för att hjälpa/ta oss ur den här spiralen som vi fastnat i. Men jag tar åt mig av det du skriver.

Absolut, det tror vi också (att det ligger mycket bakom det upprepade beteendet). Det vi försöker reda ut är vad. Vi får inte följa med till psykologen. Personen släpper inte in någon på närmre avstånd än en artig fika normalt sett och nu är det inte ens på den nivån, bara telefon/sms-kontakt. När vi har kontakt är detta att vi inte bryr oss det enda som behandlas. När vi säger att vi förstår och bryr oss säger personen ?nej det gör ni inte!? och när vi frågar personen vad denne vill att vi ska göra så får vi inga svar och sedan byter personen samtalsämne. Vi är som sagt inne i en spiral som vi inte tar oss ur och därför efterlyser jag erfarenheter från andra här. I och med att vi har erfarenhet av detta att få höra att vi inte bryr oss och att vi är elaka av två andra personer i släkten genom alla år, och inte har lyckats nå fram tidigare, så känner vi oss ganska uppgivna just nu. Själv känner jag dessutom att jag inte har fått något alls av personen tidigare, så att nu ge ännu mer av sig själv är väldigt svårt, vi har helt enkelt inte den relationen som personen nu kräver och har aldrig haft.

Nu har inte just detta en övervägande del i sammanhanget (det finns väldigt många mer exempel) men absolut, man kan åka utomlands om man är utbränd, här handlar det dock om en handfull utlandsresor till olika resmål på ett halvår, precis efter att personen säger sig ha fått diagnosen, plus weekendresor med aktiviteter under samma period. Är man deprimerad eller känner meningslöshet är det en helt annan sak, då kan jag förstå att man behöver miljöombyte.

Har en person i min närhet som utanförlägger allt ansvar och gärna självömkar. Det går inte riktigt att konfrontera personen för då säger hen att hen inte kan hjälpa sitt beteende pga hur jobbigt hen har haft det i livet. Det är fruktlöst att ge sig in i en diskussion om ansvar med denna person. Jag försöker så gott det går att ha en neutral relation med personen och inte berätta sådant som jag vill hålla hemligt eftersom det inte riktigt går att lite på personen. Personen är i nuläget utmattad men självömkandet och vissa manipulativa drag har funnits hela tiden. På det sättet som personen beter sig mot mig och en del andra skulle jag säga att personen är emotionellt instabil (OBS! Jag sätter ingen personlighetsstörningsdiagnos.). Detta är givetvis inte något personen kan rå för men jag tycker att alla har ett ansvar för sig själva och för att se sin del i det stora hela.

Tack för ditt inlägg, det låter precis som vår situation, med tillägget att vår familjemedlem numera på ett maniskt sätt (flera gånger om dagen) matar oss med hur dåligt personen mår och hur lite vi bryr oss om personen. Jag förstår om du inte har några råd på lager, det var bara skönt att höra att man inte är ensam (även om jag så klart inte önskar detta för någon).

Hej!
Det låter som väldigt troligt att familjemedlemmen tar SSRI, dvs någon form av den antidepressiva medicinen som går under gruppen SSRI. Se filmen Who cares in Sweden på Internet. www.whocaresinsweden.com/sv/  

Vi är många inom vården som sett den och undrat varför den inte diskuteras i media. Många läkare jag har träffat har bekräftat informationen i filmerna men ingen vill träda fram. Riktlinjerna tvingar oss alla att vara positiva till denna medicinering. Dokumentären pekar bland annat på att en del av de som tar SSRI, förlorar sin empatiska förmåga samt förmågan att känna dåligt samvete. Det kan vara svårt att utskilja att dessa förmågor minskar hos en vän eller familjemedlem. Oftast blir man osams eller så minskar samvaron för att till sist vara obefintlig.

/Anna

Inte bättre att låta personen vara ifred..tills den själv hör av sig..?..kanske svårt att föra en normal dialog som det är nu..och kanske alltid kommer att vara..?

Ev biverkningar på medicin är en intressant tråd att följa. Jag har själv erfarenhet av personlighetsförändringar i samband med medicin. Kanske kolla med sambon om det äts ngt preparat?

Jag tycker inte man ska sätta massa egna diagnoser.

Kan gå till mig själv som exempel.

Jag har blivit våldtagen flera gånger. Levde med en man som psykiskt och fysiskt misshandlade mig.

Jag har något som heter posstraumatisk stresssyndrom.

När jag blev våldtagen av okända en gång, så fick jag höra av en familjemedlem att jag ska ge fan i o gå så lättklädd!

Den andra våldtäkten så fick jag höra att " men är du säker?! Han är ju jättetrevligt!" sedan umgicks dom med han. Det skar hårt i mig. Kändes som dubbla övergrepp.

När jag blev misshandlad så fick jag höra att " du e nog samma skrot o korn!. På det vägrade dom inse hur en sådan trevlig man kunde göra så? Dom har fortfarande kontakt med han. Medan jag själv försöker att läka mina flashbacks. Och själsliga sår..

Att bli kritiserad, ifrågasatt gör att iallafall jag blir bitter. Tappar tron på människor. Vågar inte lita på någon längre.

Jag tar avstånd från dessa människor. Och vill inte berätta något för dom.

Jag kan lätt bli ledsen om något påminner mig om allt.

Och när jag reagerar så, så kom en familjemedlem och sa " du beter dig inte normalt! Du är säkert både borderline och schizofreni!"

Det kändes som ett ytter övergrepp att få höra det.

Så allt kan faktiskt ha en förklaring i varför människor beteer sig som dom gör....