Extremt skadeglad :(

Jag är helt emot våld. Men när jag läser om hur du får ditt livs ljuvaste skrattattack av att se när människors hår fattar eld då är jag förvånad att ingen på plats smäller till dig i ansiktet så att du slutar skratta och fattar vad som pågår.  Hade jag varit där hade jag varit fullt upptagen med att ge första hjälpen.

Du kanske är lite störd helt enkelt? 
Lite empatistörd?
Omogen?
Livet blir nog lätt för dig när du är så lättroad. 

Vart du chockad? Du kanske inte hann förstå allvaret i situationen och hela situationen blev då absurd för dig. Du kan inte greppa det faktum att folk brinner för det är så hemskt och nästan otänkbart att en ska behöva se det.

 Kanske har det hos dig blivit nån slags försvarsmekanism och du kan inte riktigt förstå allvaret förrän skadorna visar sig och situationen lugnar sig.
Kanske vill du omedvetet? i stundens hetta (no pun) med ditt skratt lugna övriga människor.

Jag kan tyvärr känna igen mig lite och har, är jag övertygad om kommit igenom den fasen. Jag vill ingen nåt ont som inte ont ska ha.

Jag tror inte du är skadeglad ts. 
Jag önskar alltså ingen nåt ont som inte för nåt gott med sig.

Ja omogen och empatistörd och lättroad stämmer nog in rätt bra! :P Såklart jag förstår att det är jättedumt av mig att skratta i sånna situationer som typ den idag på nyår men det är inte så lätt när det är totalt omöjligt att stoppa skrattet. Någon gång kanske du själv känt att du bara inte klarar av att hålla inne ett skratt trots att du försöker tänka på saker som för dig är sorgliga, maskera skrattet med hosta eller liknande men tillslut klarar man inte av att hålla sig längre och bara brister ut i skratt. Ibland så hysteriskt att man står dubbelvikt eller till och med ligger på golvet med kramp i magen. Ungefär så är det.

Det kanske absolut ligger någonting i det du säger! Jag blir fundersam bara för oftast när jag tänker tillbaka på situationerna så börjar jag skratta igen. Jag har brustit ut i skratt flera gånger den här kvällen och natten när jag tänker på incidenten vid nyårsfirandet..:/ Även här hemma där jag haft möjlighet att varva ner och ta in känslorna. 90% av mig känns otroligt ledsen för att dem här människorna fick sin nyårsafton totalt förstörd och för att det finns någon så elak människa som gjorde något sånt. 10% tycker hela situationen var så bisarr och komisk att någon människa skjuter tomtebloss och folk fäktar panikartat med händerna och kastar sig i vattnet. Det känns som att de 10 procenten tar över helt.

Jag kan även tycka att det låter helt otroligt komiskt när folk berättar om sorgliga saker och upplevelser. Till exempel: en väninna var utomlands och kom hem, berättade målande om hur hon såg en mager eländig katt som hade 3 ben och gungade när den hoppade fram. Det är ju skitsorgligt men jag får upp en bild i huvudet av en trebent katt som kommer bokstavligen hoppande och då är det otroligt svårt att få bort den bilden. Ett annat exempel är när min kille berättade att någon viktig person i hans religion hade en lång hals av någon anledning jag glömt bort i min koncentration på att inte börja skratta. Iaf får jag upp en bild i skallen av en man med giraffhals och så fort killen lämnat rummet börjar jag tokskratta hysteriskt. Varje gång jag tänker på detta börjar jag skratta. Ibland tycker jag att när folk berättar om saker som är sorgliga för dem, så överdriver dem så mycket att det blir komiskt. Typ ?ja det var ju fruktansvärt obehagligt och otäckt när den mannen tafsade mig på handen i Turkiet...?, då är det själva överdriften som är så rolig för mig.

Dessutom så kan jag ha svårt att släppa grejer jag upplevt som roliga. Händer något jag tycker är roligt på morgonen kan det sitta kvar hela dagen och så fort jag tänker på det så börjar jag skratta igen. Omöjligt att släppa det. Som när min katt hoppade i ansiktet på min katträdda vän och klöste denne på hakan (allergi också...) så det blev svullet och såg fruktansvärt kul ut. Gick och skrattade åt det hela dagen.

Jag gissar att du är empatistörd, som någon skrev tidigare; en sådan som även mobbade andra i skolan.

Har du tur är det bara en mild form av psykisk åkomma, sådsna som många av oss har i olika grad men där man ändå klassas som normal.

Sedan kan det också bero på en omognad, där hjärnan under årens lopp inte fått tillräcklig stimulans inom vissa områden för att utvecklas på ett adekvat sätt.

Jag fick höra av min psykolog att skratt vid allvarliga situationer kan vara ett slags skydd mot jobbiga känslor. Undrade då jag själv kunde börja små skratta eller le när något allvarligt hänt och visste inte varför. Och då jag vet att jag kan må dåligt i dagar när jag läst, sett eller hört något sorgligt så vet jag ju att jag inte är empatistörd.

Det känns lite som du glömmer allvaret i situationen och bara ser det ironiska som om du levde i en komedi.

Jag tror också på din teori. TS klarar inte av obehagliga och svåra saker och för att inte tvingas in i en sån situation regerar hon instinktivt med att hitta nåt komiskt och börja skratta. När/om du börjar nysta i det där så går det nog att hitta tydliga händelser som lagt grunden till ditt beteende.

Haha.. får en riktigt rolig bild i huvudet av din anekdot.

Nä, tror inte du är empatistörd utan hör till dem med svart humor. Är likadan. Och ju mer olämpligt det är att bli road, desto roligare har jag..