Gravid och mår psykiskt dåligt.

Hej!

Skapade precis en profil på familjeliv för att få ut lite tankar, känslor och höra hur andra har handskats med mitt problem.

Jag är gravid i 28e veckan. I början av graviditeten, som inte var planerad men väldigt välkommen, mådde jag riktigt dåligt psykiskt. Jag var stundtals nollställd utan att känna något överhuvudtaget och kunde bara sitta och stirra på Tvn utan att lyssna eller fokusera på vad som hände. Jag kunde gråta hysteriskt i ensamhet utan att min sambo såg för jag vill inte vara till besvär för honom, för jag vet att han inte riktigt vet hur han ska hantera sådana situationer. Jag var inte glad över graviditeten även om jag ville vara det. Alla blev jätteglada omkring mig när jag berättade att jag var gravid men jag kände inte ett skit, fick låtsas att jag var glad inför folk. Jag hatade mig själv och tänkte att min sambo förtjänar någon så mycket bättre än mig och jag tänkte att han kommer säkert vara otrogen snart. Målade upp historier i huvudet. Tankar om att skada mig själv som att riva sönder mina armar med mina naglar eller slå knytnävarna mot tegelsten tills de börjar blöda kom upp helt plötsligt.

Jag ska tillägga att innan jag var gravid har jag misstänkt att jag lider av svår pms då samma tankar har kommit upp ca 1,5 veckor innan mens förut under ca 2 år. Har dock aldrig tagit tag i det utan bara härdat ut.

Från graviditetsvecka 16 fram till nu har jag mått bättre än jag gjort på år!! Mitt gamla jag som jag var för 4 år sen kom tillbaka och jag var så lycklig över allt! Kände mig snygg, uppskattad, lycklig, förväntansfull och vårt förhållande var underbart med massa kärlek! Jag har ju märkt att min sambo har tagit avstånd från mig (egentligen när jag behöver hans närhet som mest) när jag har mina ?down?-perioder.

Nu är jag i vecka 28 och alla dessa hemska tankar och känslor börjar komma tillbaka. Det började en morgon när jag vaknade helt plötsligt då jag kände mig helt tom på känslor och bara stirrade upp i taket, min sambo pratade och skojade med mig som vanligt men jag var bara nollställd och som en ?robot? som skrattade åt honom mekaniskt medan jag skrek inombords. min sambo märker det nu och verkar störa sig på mig (jag försöker sätta på en mask så jag verkar lika glad och lycklig som jag var innan men det är svårt) har försökt förklara för honom om hormonförändringar lite smått men han verkar inte så intresserad så jag slutar prata om det direkt. Jag tycker synd om honom som ska behöva genomgå mina ?down?-perioder.

Vi var på nyårsfest igår och jag bara satt och pratade inte med någon medan de andra dansade och hade roligt. Min sambo upptäckte efter ett tag att jag var borta så han letade efter mig och pussade mig på tolvslaget och sa att ?detta kommer bli vårt bebisår? glad och kramade och pussade mig. Jag kände ingenting men låtsades.

Någon mer dom erfarit detta? Hur hanterade ni det? Ska till barnmorskan i veckan och tänkte ta upp det. Jag har dock en tendens att förminska mina problem när jag berättar för folk även om jag bara vill falla i deras famn och gråta och skrika efter hjälp. Men ska försöka stå på mig denna gång och se det som seriöst och en stor grej.

Förstår om ni inte orkat läsa allt, men tack!!

Hoppas ni får ett underbart nytt år!