Knäckt av alla försök

Har ni bara sex 3 ggr/ månad eller har jag missuppfattat? Det är ju tok för lite. Man kan missbedöma när ÄL inträffar.

Vet man när man har äl genom test eller temp så behöver ju inte tre ggr i månaden vara för lite om man har sex de dagar man har ägglossning

Fortsätt kämpa!

Kan du och din sambo prata om det här eller känner du att det är ?mest ditt problem? att det tar tid? Jag som kvinna kan ju uppleva att vi nog tar största smällen och den psykiska påfrestningen under tiden man försöker själva. Att varje månad få mensen som ett slag i ansiktet. Men att för männen flyter tiden bara på, även fast de också känner av pressen av att ligga på viss dagar varje månad. Ingen passion där heller!

Kanske kan vara läge att fundera på en ev utredning. För oss lättade den psykiska biten lite när vi väl kom i kontakt med vården. Gjorde utredning och sedan påbörjade ivf.

Du är i gott sällskap här i forumet i dessa frågor.

Vi försökte hemma i två år innan vi tog oss i kragen och kontaktade Sophiahemmet i Sthlm för en utredning.

Tack Solen, känns skönt att få ventilera såhär öppet. Mycket kring det här känns lite "fult", känns fjantigt i min kompiskrets med barnhets, men även att bli ledsen då andra berättar sina nyheter känns som så fult?!

Kan prata någorlunda men kan inte hålla på för ofta med sambon. Han vet att det är jobbigt när jag får mens men som sagt han hade kunnat va utan barn om det inte går liksom. Jag är ingen typisk barnmänniska så blir så överraskad att jag tar det såhär tungt när man väl börjar försöka.. läskig reaktion det tar upp mycket tankar hos mig och man blir lite besatt. Blir som en jättehets då alla andra blir gravida o man blir liksom sist. Blir jättestressad.

Ska kolla upp om man kan göra nån vanlig enklare koll till o börja med om inte försök 11 går..

Man tror verkligen att man inte kan när månaderna går! Varför skulle man kunna typ ????

Du är inte ensam..

Är 27 och har försökt i snart ett år. Samtidigt så har många i min bekantskapskrets gått och blivit gravida "bara sådär". Har fått se så mycket gravidbilder och bebisbilder, mår så fruktansvärt dåligt. Det påminner mig om att jag inte har lyckats, att jag inte funkar. Jag känner mig så okvinnlig som inte kan ge min fästman ett barn.

Varför ska det vara så jäkla svårt för dem som verkligen vill och längtar?

Gud känner igen mig otroligt väl i din berättelse! Kan inte sova just nu pga alla gravidtankar exempelvis.. jag har inte heller varit speciellt barnkär person. Men när ja väl började känna mig redo så kunde ja bara inte släppa det! Vi är på försök 10. Under dessa försök har två vänner fått barn och två ska få i maj. Känner så förbjudna känslor så fort vi ses - avundsjuka. Vill knappt träffa dom. Jag lever på något sätt i mina cykler. Försöka räkna ut nästa äl - är vi båda hemma då, hur ofta kan vi få till det den veckan osv.. . Vi har inte heller supermkt sex annars. Ja försöker göra så att vi får till det under äl men vill inte hinta för mkt då min sambo får prestationsångest. Inga av hans vänner har barn o han e några år yngre. Tror han egentligen skulle kunna vänta några år. Denna stress att ja i huvudet försöker planera liggen så att det ska blir runt ägglossning gör mig tokig... har börjar kolla upp vart man kan få hjälp men är orolig att min sambo inte är redo.. urs va ja svamlar men vill bara säga att ja gärna ventilerar här med dig/er! Kram

Vi har försökt 1,5 år med barn nummer två. Vet att situationen inte är riktigt densamma som din Ts, eftersom vi redan har ett barn. Men förstår frustrationen att få mens månad efter månad trots att man håller på med äl-tester och ligger på rätta dagar. Det jag inte fattar är att vid ett tillfälle var vi ju fertila, men nu är det trögt.

Vi försöker ett tag till, sen får det nog bli utredning.

Jag skulle råda dig till att ringa till en fertilitetsklinik och be om en utredning (som man har rätt till efter att ha försökt i ett år. Räkna dock med väntetid så ring snart!)

Jag och min sambo har försökt i två år nu exakt, i september startades en utredning där det visade sig att jag inte har någon ägglossning. Det är ju faktiskt rätt många faktorer som ska stämma in så att man kan bli gravid... Men jag håller med dig - det är orättvist att vissa blir gravida av att se ett par kalsonger medan andra får kämpa sig gråtandes genom en hel process.

Det är faktiskt som så att 1/10 par har svårare att få barn. Men det är tabu att prata om det...

Önskar dig all lycka till!

Glöm inte att i hälften av fallen så ligger problemet hos mannen. Efter en utredning får man ibland svar på vad problemet verkar vara, i andra fall upptäcks det mitt under en pågående ivf behandling. Några får aldrig veta orsaken och får domen ?oförklarlig ofrivillig barnlöshet?.. några av dom senast nämnda blir gravida ändå osv osv..

Döm inte dig själv för hårt bara. Det ÄR tufft med ofrivillig barnlöshet!