Ibland tvekar jag på mitt förhållande, är det okej?

Skulle säga att det är fullkomligt normalt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, en partner är något av det viktigaste val man gör i livet, varför skulle man inte tvivla på sitt val lite då och då?

Klart det är dåligt när det är dåligt liksom. Förr kunde min man och jag vrålbråka med varandra. Skrik och gap, nu är det mer suckande, pustande och himlande med ögonen. Varför? För att i båda känner varandra och vet när det inte är någon idé. Vi säger förlåt ibland och ibland säger vi ingenting eftersom att vi båda vet att det oftast är en skitsak vi tjafsat om för att den ena var hungrig eller den andra trött. 

Ibland är jag så trött på hans egenskaper att jag drömmer om ett liv i min ensamhet där jag bara behövde bry mig om mig själv. Är övertygad om att han också gör det. Men det betyder ju inte att det är något man innerst inne vill utan snarare att man önskar det man sällan (eller aldrig) får. Jag skulle älska att leva helt ensam. I några månader.. Sedan hade jag saknat min familj, till och med min mans ibland jävligt irriterande beteende. 

Du skriver att ni har det bra då ni har det bra, då ska du kanske fundera över hur ofta det är bra. Är det varannan dag? En gång i veckan? En gång i månaden. Därefter får du ett svar.

Jag tror på kommunikation och anser därför att man ska berätta för sin partner då man tvekar på relationen. Förutsatt att det är något som partnern kan hjälpa till med och problemet inte ligger helt hos en själv. 

Känner precis likadant, dock tror jag inte att vi skulle ha hållit ihop än om de inte vore för våran son. När jag börjar tveka handlar det mest om att jag vill känna lycka och kärlek i ett förhållande o inte slösa flera år av mitt liv.. men jag är kvar än. Det går i vågor och just nu är vi i en bra period.

Jag tänker säga tvärt om. Måste du fundera - då är det fan inte rätt. Har känt som du i flera förhållanden tidigare och bara kört på.... Nu när jag träffar mannen i mitt liv så är jag inne på vårat sjunde år och kan inte fatta varför jag inte lämnade tidigare. Jag vet hur det kan kännas nu och kommer aldrig att "nöja mig" igen. Du har bara ett liv, slösa inte bort det på ett förhållande där du hela tiden måste undra om det verkligen är rätt. Är det rätt, så vet du.

Det kan ju bero på vad ni bråkar om också? Vad är det han tycker att du ska förstå eftersom han (eller ni) bråkar så om det?