Rumpelstiltskins

Äldre 8 Jan 17:20

71 svar

Självmordsbenägna på familjeliv.

Läste en annan tråd och såg till min förvåning att det var fler stycken där som anonymt skrivit att de flera gånger försökt att ta sitt liv. Det här gör mig illa berörd.

Jag är bara jag, en liten droppe i havet och jag kan säkert inte göra så mycket men jag gör gärna vad jag kan.

Ni som känner såhär, kan ni inte snälla antingen skriva i tråden eller skicka PM till mig. Jag känner inte någon av er men JAG bryr mig och jag är övertygad om att det finns fler här inne som gör det.

Skriv en rad och berätta..

Kram på er.

Anonym (trasig)

Äldre 8 Jan 18:29

#1

Du kan inte göra något för mig, men jag är utsvulten på vuxen-kontakt, så jag skriver ändå (fast jag strax måste skjutsa barn till en aktivitet).
Jag har inte gjort något försök, men jag har haft långt framskridna planer. Det som hindrar mig är att jag har två skolbarn, som verkligen behöver mig. Därför skär jag mig i stället. Jag har inte hittat något annat som hjälper när smärtan inombords är som störst. Min skräck är att någon ska upptäcka att jag skär mig. Det är ju en tonårsgrej och inget som en vuxen borde göra.

Jag mår dåligt av en massa orsaker. Ett äktenskap där jag alltid fått höra hur fel jag var och hur fel jag gjorde. Till slut trodde jag på det. Trauman och dödsfall i min närhet, och så fick jag en allvarlig sjukdom själv. Den är så allvarlig att jag kan dö av den, men jag kan också leva länge till. Läkarna vågar inte säga mer än så. Nu är jag utan man, utan vänner, utan pengar, utan hälsa, utan framtidstro och utan livsvilja. Så har jag det.

Rumpelstiltskins

Äldre 8 Jan 18:38

#2

Anonym (trasig) skrev 2018-01-08 18:29:57 följande:

Du kan inte göra något för mig, men jag är utsvulten på vuxen-kontakt, så jag skriver ändå (fast jag strax måste skjutsa barn till en aktivitet).
Jag har inte gjort något försök, men jag har haft långt framskridna planer. Det som hindrar mig är att jag har två skolbarn, som verkligen behöver mig. Därför skär jag mig i stället. Jag har inte hittat något annat som hjälper när smärtan inombords är som störst. Min skräck är att någon ska upptäcka att jag skär mig. Det är ju en tonårsgrej och inget som en vuxen borde göra.

Jag mår dåligt av en massa orsaker. Ett äktenskap där jag alltid fått höra hur fel jag var och hur fel jag gjorde. Till slut trodde jag på det. Trauman och dödsfall i min närhet, och så fick jag en allvarlig sjukdom själv. Den är så allvarlig att jag kan dö av den, men jag kan också leva länge till. Läkarna vågar inte säga mer än så. Nu är jag utan man, utan vänner, utan pengar, utan hälsa, utan framtidstro och utan livsvilja. Så har jag det.

Hej.

Roligt att du skrev men tråkigt att omständigheterna är så som de är och inte minst att du känner som du gör.

Hur gammal är du?

Du skriver att du trodde på den man som sa att du alltid gjorde fel. Tror du fortfarande på det? Att du alltid gjorde fel?

Jag var i en sådan relation för en del år sedan där både fysisk och psykisk misshandel förekom. Den psykiska var såklart värst och det tog många år innan jag kommer över de orden. Min självkänsla är nog ännu inte på topp men det tror jag är något man får jobba med hela livet.

Jobbar du?

Jag tänker att du ändå måste ha någon sorts livsvilja eftersom att du ändå är här. Tror därför det är dumt och försöka intala dig själv att du inte har någon, skulle tro av det du skriver att din livsvilja är dina barn och att du inte vill lämna dem. Du är ändå klok nog att förstå att dem behöver dig vilket de ju gör.

När jag var 18 år dog min pappa i mina armar. Hastigt och lustigt och jag var ensam hemma med honom. Det traumatiserade mig på märkliga sätt och jag har saknat honom varje dag sedan dess. Det hade dina barn också gjort. Min tröst i sammanhanget är åtminstone att hans död inte var ett val han gjorde, det hade jag haft otroligt svårt att acceptera. Gör inte så emot dina barn, du är ju deras mamma.

Kram på dig.

Anonym (Försökte en gång)

Äldre 8 Jan 19:31

#3

Jag försökte en gång i tonåren. Jag ville inte dö men allt gjorde så ont. Jag lyckades inte, var troligen inte ens nära.

Problemen fortsatte, jag bröt ihop totalt när jag var 20 år. Borde nog lagts in på psyk men fick ingen hjälp. Jag ville inte ha hjälp skall tilläggas, jag hade nog gjort vad som helst för att slippa. Men jag borde ha lagts in med tvång så dåligt som jag mådde.

Nu är jag 34 år och skall på terapi för första gången sedan jag är vuxen. Jag har mått skit hela mitt liv och har isolerat mig. Jag har inte träffat någon på min fritid på över 10 år med något enstaka undantag. Jag har inte en enda vän och har inte haft på över 10 år.

Livet är inte lätt för vissa. Jag lider med alla andra som kanske har det ännu värre.

Jag har begravt var enda känsla långt ner i något bergrum. Jag hittade nyckeln förra året och har lite lätt öppnat porten på glänt. Om två veckor skall jag börja i terapi och förhoppningsvis få ordning på livet innan det tar slut.

Anonym (anonym)

Äldre 8 Jan 19:34

#4

Jag är självmordsbenägen. Jag försökte begå självmord i april 2016, men överlevde och hamnade under LPT, som jag fortfarande har. Min läkare säger att jag kommer ha LPT 2-3 år till.
Jag har förvaltare, men det är inget som jag kan acceptera, det är en av anledningarna till att jag är självmordsbenägen. Jag mår riktigt dåligt över att det har gått lång tid mellan gymnasiet och högre utbildning, jag gick ut gymnasiet 2013, men har ännu inte påbörjat en utbildning. Jag påbörjade en utbildning hösten 2017, men hoppade av eftersom jag inte orkade pendla. Kan kännas fjantigt att vara självmordsbenägen för att det gått lång tid mellan gymnasiet och högre utbildning, men så är det i mitt fall.
Jag bor på ett LSS-boende genom ÖPT(öppen psykiatrisk tvångsvård), men jag mår dåligt av att bo på ett LSS-boende, känner att det är inget som jag vill.

Rumpelstiltskins

Äldre 8 Jan 19:47

#5

Anonym (Försökte en gång) skrev 2018-01-08 19:31:47 följande:

Jag försökte en gång i tonåren. Jag ville inte dö men allt gjorde så ont. Jag lyckades inte, var troligen inte ens nära.

Problemen fortsatte, jag bröt ihop totalt när jag var 20 år. Borde nog lagts in på psyk men fick ingen hjälp. Jag ville inte ha hjälp skall tilläggas, jag hade nog gjort vad som helst för att slippa. Men jag borde ha lagts in med tvång så dåligt som jag mådde.

Nu är jag 34 år och skall på terapi för första gången sedan jag är vuxen. Jag har mått skit hela mitt liv och har isolerat mig. Jag har inte träffat någon på min fritid på över 10 år med något enstaka undantag. Jag har inte en enda vän och har inte haft på över 10 år.

Livet är inte lätt för vissa. Jag lider med alla andra som kanske har det ännu värre.

Jag har begravt var enda känsla långt ner i något bergrum. Jag hittade nyckeln förra året och har lite lätt öppnat porten på glänt. Om två veckor skall jag börja i terapi och förhoppningsvis få ordning på livet innan det tar slut.

Hej där.

Låter tungt. Du skriver att du inte haft en enda vän på 10 år, låter som jag då. Det var länge sedan jag hade vänner och det beror nog mest på att jag har svårt att hitta människor jag klickar med. Och så är jag väl inte den mest sociala typen i alla lägen heller.

Har du någon familj? Jag tänker syskon, föräldrar etc?

Roligt att höra att du ska börja gå i terapi och otroligt starkt av dig att ta det steget.

Anonym (anonym)

Äldre 8 Jan 19:48

#6

Anonym (anonym) skrev 2018-01-08 19:34:15 följande:

Jag är självmordsbenägen. Jag försökte begå självmord i april 2016, men överlevde och hamnade under LPT, som jag fortfarande har. Min läkare säger att jag kommer ha LPT 2-3 år till.
Jag har förvaltare, men det är inget som jag kan acceptera, det är en av anledningarna till att jag är självmordsbenägen. Jag mår riktigt dåligt över att det har gått lång tid mellan gymnasiet och högre utbildning, jag gick ut gymnasiet 2013, men har ännu inte påbörjat en utbildning. Jag påbörjade en utbildning hösten 2017, men hoppade av eftersom jag inte orkade pendla. Kan kännas fjantigt att vara självmordsbenägen för att det gått lång tid mellan gymnasiet och högre utbildning, men så är det i mitt fall.
Jag bor på ett LSS-boende genom ÖPT(öppen psykiatrisk tvångsvård), men jag mår dåligt av att bo på ett LSS-boende, känner att det är inget som jag vill.

Kan tillägga: Mår dåligt när jag ser många av mina jämnåriga bo på nya orter, i studentlägenheter, och pluggar, medans jag bor i ett LSS-boende, och kämpar för att bli antagen.

Rumpelstiltskins

Äldre 8 Jan 19:49

#7

Anonym (anonym) skrev 2018-01-08 19:34:15 följande:

Jag är självmordsbenägen. Jag försökte begå självmord i april 2016, men överlevde och hamnade under LPT, som jag fortfarande har. Min läkare säger att jag kommer ha LPT 2-3 år till.
Jag har förvaltare, men det är inget som jag kan acceptera, det är en av anledningarna till att jag är självmordsbenägen. Jag mår riktigt dåligt över att det har gått lång tid mellan gymnasiet och högre utbildning, jag gick ut gymnasiet 2013, men har ännu inte påbörjat en utbildning. Jag påbörjade en utbildning hösten 2017, men hoppade av eftersom jag inte orkade pendla. Kan kännas fjantigt att vara självmordsbenägen för att det gått lång tid mellan gymnasiet och högre utbildning, men så är det i mitt fall.
Jag bor på ett LSS-boende genom ÖPT(öppen psykiatrisk tvångsvård), men jag mår dåligt av att bo på ett LSS-boende, känner att det är inget som jag vill.

Jag tänker att du är den enda som kan styra över ditt boende. Som det är nu så blir det ju bara till en ond cirkel.

Kan du inte hitta en utbildning närmare om det känns tungt för dig att pendla?

Anonym (anonym)

Äldre 8 Jan 19:52

#8

Rumpelstiltskins skrev 2018-01-08 19:49:27 följande:

Jag tänker att du är den enda som kan styra över ditt boende. Som det är nu så blir det ju bara till en ond cirkel.

Kan du inte hitta en utbildning närmare om det känns tungt för dig att pendla?

Nej, det är det inte. Jag är tvingad att bo på ett LSS-boende för att dem på sjukhuset tvingar mig att bo här genom ÖPT. Känner att jag inte förklarar så bra, men hoppas att du förstår vad jag menar.

Anonym (Känner igen)

Äldre 8 Jan 19:53

#9

Anonym (Försökte en gång) skrev 2018-01-08 19:31:47 följande:

Jag försökte en gång i tonåren. Jag ville inte dö men allt gjorde så ont. Jag lyckades inte, var troligen inte ens nära.

Problemen fortsatte, jag bröt ihop totalt när jag var 20 år. Borde nog lagts in på psyk men fick ingen hjälp. Jag ville inte ha hjälp skall tilläggas, jag hade nog gjort vad som helst för att slippa. Men jag borde ha lagts in med tvång så dåligt som jag mådde.

Nu är jag 34 år och skall på terapi för första gången sedan jag är vuxen. Jag har mått skit hela mitt liv och har isolerat mig. Jag har inte träffat någon på min fritid på över 10 år med något enstaka undantag. Jag har inte en enda vän och har inte haft på över 10 år.

Livet är inte lätt för vissa. Jag lider med alla andra som kanske har det ännu värre.

Jag har begravt var enda känsla långt ner i något bergrum. Jag hittade nyckeln förra året och har lite lätt öppnat porten på glänt. Om två veckor skall jag börja i terapi och förhoppningsvis få ordning på livet innan det tar slut.

Åh vad jag känner igen mig i din historia! När jag börjat terapi så blev det så småningom bättre...nu 10 år senare har jag ett bättre liv, men vänner verkar vara nära omöjligt att finna. Jag gick i terapi i perioder i ca 8 år. Lycka till!

Anonym (Försökte en gång)

Äldre 8 Jan 20:03

#10

Rumpelstiltskins skrev 2018-01-08 19:47:47 följande:

Hej där.

Låter tungt. Du skriver att du inte haft en enda vän på 10 år, låter som jag då. Det var länge sedan jag hade vänner och det beror nog mest på att jag har svårt att hitta människor jag klickar med. Och så är jag väl inte den mest sociala typen i alla lägen heller.

Har du någon familj? Jag tänker syskon, föräldrar etc?

Roligt att höra att du ska börja gå i terapi och otroligt starkt av dig att ta det steget.

Hej :)

Jag har ett syskon som jag träffar då och då, kanske en gång varannan månad eller så. Så jag antar att jag har en vän även om det är väldigt stelt mellan oss. Vi hade inte världens bästa relation när vi växte upp, vi båda hade det jobbigt. Vi hade en dysfunktionell familj, borde varit skilsmässa för våra föräldrar men de håller ihop än idag. Nu tror jag att de faktiskt är lyckliga, det var de inte när vi växte upp.

Jag försöker att inte tänka på allt jag missat. Så fort jag gör det så bryter jag ihop och kan gråta hejdlöst i timmarna långa. Det enda positiva i mitt liv är att jag har ett stabilt jobb och bostad och en ordnad ekonomi. Men jag hoppas kunna lägga fler saker till listan under året. Jag hoppas kunna bli hel nog att träffa någon och skaffa familj innan det är för sent, det är min drivkraft just nu.

Tack för att du startade tråden, det värmer att någon bryr sig om alla som har det svårt.

Självmordsbenägna på familjeliv.

INNEHÅLL