Är inte jantelagen charmerande så säg?!

Vakna 20 av månadens 30 dagar och behöva fundera på hur man ska få ihop till mat den dagen, vem som skulle kunna tänkas att man ska fråga just den dagen om att låna någon hundralapp.

Så här hade vi det under väldigt många år.

För människor som är osäkra i sig själva vilket är var varannan människa så får ingen ha det bättre än de själva, för då nervärderar de sina liv. Vi människor vill känna att vi är självständiga, vi vill bidra,dra vårt strå till stacken, om ni bjuder på allting och kan unna er lyxiga event och restauranger etc, så blir andra med mindre pengar fast i illusionen att "mer pengar är mer lycka" och ni tar ifrån de känslan att de är jämlik med er eftersom ni försörjer de.

Detta har vi präglats i genom alla tider. Första klass är trygghet medan arbetarklassen eller under är otrygghet.

Och på vissa sätt stämmer det,men på vissa inte.

Det finns ingenting faktiskt som säger att rika människor har det bättre, för mer att spendera betyder att man höjer sin levnadsstandard, och då höjs kostnaderna. En person på dyr restaurang kan trivas sämre än en person som lagar egen billigare mat hemma med sin sambo t.ex.

Vi har länge blivit intalade att "lyckas" i livet. Vilket betyder att ha mycket pengar. Och har man inte det så är man mindre lyckad. Fast lycka inte handlar om pengar. För lycka är en sinnesstämning som inte kostar ett enda öre.

Det blir en dum paradox att längta efter mer pengar samtidigt som man vet att man har det ju bra fast man inte går på dyra restauranger.

Jag har aldrig haft mycket pengar, och visst vet jag att nära och kära tjänar flera tusen de kan spendera, och ibland kommer den där gnagande tanken att jag är mindre lyckad = jag har förlorat, för att jag är arbetslös t.ex. Men sen släpper den tanken när jag räknar ögonblicken jag är älskad behövd saknad och uppskattad, och ögonblicken jag skrattar och mår gott. För det är där mitt liv bevisar att jag lyckats.

Många som har mindre pengar glömmer bort vad lycka och lyckat liv handlar om.

Du lyckades med din dröm och gick i vinst, jag tror det är allas dröm innerst inne men vi lever i en verklighet av konkurrens och alla ryms inte på toppen, samhället skulle inte fungera om alla vore första klass.

Självklart kan rika med ekonomisk trygghet ha ett lyckat liv också, jag tror bara att är man fattig måste man anstränga sig hårdare för att inte fastna i "jag har inga pengar jag är värdelös och misslyckad" - fällan.

Vet inte om du fick något svar nu, jag spekulerade mest runt i ämnet. Kanske någon annan lyckas sätta ord på min poäng.

Kanske de bara irriteras av att nu när ni äntligen verkar kunna ge igen det som de spenderat på er under alla år, slosar ni bort det på en massa annat...?

Tack för ett både klokt och genomtänkt svar.

Ett par reflektioner. Du skriver att lycka ligger inte i ekonomisk framgång. Så rätt, och kan enbart tala utifrån mig själv.

Jag är inte ett dugg lyckligare idag än för tre år sen. Däremot så gjorde situationen då att jag mådde dåligt inombords, en ständig stress och press att få ihop det ekonomiskt.

Det behöver jag inte känna längre, så på något vis kan man väl ifall man hårdrar det säga att jag mår bättre inombords idag än vad jag gjorde för tre år sen. Men lycka, det är något annat. Det kan jag påstå att jag hade redan innan.

Lycka för mig är att ha fått fem vackra barn som fått vara friska, lycka är att kunna känna efter 25 år att man älskar personen man delat alla åren med, lycka är att få se vårat barnbarn som är tre månader le med hela ansiktet när man pratar med honom.

De här känslorna går inte att köpa för pengar.

Däremot ger pengar frihet i någon form. Det är svårt att komma ifrån.

Hör ibland uttrycket "Pengar är inte allt, hälsan och kärleken är viktigare!".

Ja, det är ju också svårt att förneka. Hade något av våra barn blivit svårt sjuk och enda räddningen var att vi offrade pengarna hade vi ju gjort det utan att blinka, och skulle jag ställts inför att få välja mellan pengarna eller kärlek så hade jag valt kärleken alla dagar i veckan.

Men i och med att jag inte behöver välja så känns det där ordspråket inte som annat än en serie ord sammansatta snyggt.

Du snuddar också vid, mycket vill ha mer.

Jag böjer mig och erkänner, där är ett dilemma. Som jag driver företaget idag så kommer det ticka på, och jag har svårt att se vad som skulle hindra det från att fortsätta ticka på, såvida jag inte klantade till något.

Men som du skriver, väldigt lätt att jaga efter mer. Kalla det girighet, för det är väl det som det i grunden i någon mån handlar om.

Där har jag något att arbeta på vad det gäller mig själv.

Även jag har sneglat på människor genom åren, och kan fortfarande göra, och känna en viss form av avundsjuka. Men dock inte den missunsamma typen av avundsjuka, den där där jag skulle känna skadeglädje ifall personen blev fråntagen något som skulle förstöra för henne eller honom. Inte alls den typen av avundsjuka.

Kan däremot känna, "Det där skulle jag också vilja kunna!", eller "Det där skulle jag också vilja ha möjlighet att ge familjen!".

Men när det kommer till missunsamhet, då är det bara otäckt, och man kan inte låta bli att bry sig om det, trots att man borde skaka av sig det och gå vidare.