Kan man vara oförmögen att känna åtrå?

Jag vet inte om vi fungerar likadant men jag har märkt att det är svårt att känna åtrå för det är att göra sig sårbar / visa svaghet / sårbarhet och man känner sig lätt utsatt om man inte är helt trygg i sig själv / med sin partner. Det kan ligga bagage av oförrätter som spökar, eller stress eller annan yttre påfrestning som gör att du inte kan släppa in honom helt, av rädsla hur du kommer känna.

Men jag kan säga att märker man att man har detta problem är det bara att kasta sig in och utsätta sig, för att vara sårbar och släppa in din partner är det största finaste du kommer få uppleva. Så känner jag. Det är värt att kämpa för.

Jag vet inte om vi fungerar likadant men jag har märkt att det är svårt att känna åtrå för det är att göra sig sårbar / visa svaghet / sårbarhet och man känner sig lätt utsatt om man inte är helt trygg i sig själv / med sin partner. Det kan ligga bagage av oförrätter som spökar, eller stress eller annan yttre påfrestning som gör att du inte kan släppa in honom helt, av rädsla hur du kommer känna.

Men jag kan säga att märker man att man har detta problem är det bara att kasta sig in och utsätta sig, för att vara sårbar och släppa in din partner är det största finaste du kommer få uppleva. Så känner jag. Det är värt att kämpa för.

Intressant för så har jag nog aldrig sett på åtrå. För mig har det inget direkt med sårbarhet att göra utan är mer en slags attraktionsfaktor som från början utgår från visuell och fysisk lust för personen.

Har jag inte känt det från början kan jag aldrig känna den åtrån. Jag har lurat mig själv flera gånger och låtit mitt bekräftelsebehov, att någon åtrår mig styra och vara drivkraften, men den går inte att jämföra med den otroliga kraften som finns naturligt om det är jag som åtrår mest eller när vi båda känner samma.

Däremot har kvaliteten på hur intima man blir och kärlekens djup och förutsättningar otroligt mycket med ovan nämnda faktorer att göra, hur pass trygg man känner sig med partnern, hur sårbar man vågar vara osv. Med vissa lyckas man aldrig nå riktigt ända fram men kan ändå känna stark drift trots att den  djupare mentala och själsliga kanske saknas. 

Sårbarhet är en förutsättning för djup kärlek och utan den blir det bara tunt och ganska meningslöst.

Intressant för så har jag nog aldrig sett på åtrå. För mig har det inget direkt med sårbarhet att göra utan är mer en slags attraktionsfaktor som från början utgår från visuell och fysisk lust för personen.

Har jag inte känt det från början kan jag aldrig känna den åtrån. Jag har lurat mig själv flera gånger och låtit mitt bekräftelsebehov, att någon åtrår mig styra och vara drivkraften, men den går inte att jämföra med den otroliga kraften som finns naturligt om det är jag som åtrår mest eller när vi båda känner samma.

Däremot har kvaliteten på hur intima man blir och kärlekens djup och förutsättningar otroligt mycket med ovan nämnda faktorer att göra, hur pass trygg man känner sig med partnern, hur sårbar man vågar vara osv. Med vissa lyckas man aldrig nå riktigt ända fram men kan ändå känna stark drift trots att den  djupare mentala och själsliga kanske saknas. 

Sårbarhet är en förutsättning för djup kärlek och utan den blir det bara tunt och ganska meningslöst.

Tack för ditt genomtänkta svar och det ligger säkert mycket i det du skriver. Jag känner mig inte helt trygg och upplever att jag önskar att komma varandra närmare. Vi lyckas inte ta så många steg framåt nu förtiden och det är frustrerande. Kan åtrå komma om vi lyckas nå dit? Kanske har du något klokt tips på hur man släpper in. Känner mig blockerad och maktlös i situationen just nu.

Ja delvis kan jag se kopplingen när det kommer till att inte attraheras av saker som känns sjuka eller obehagliga, på olika sätt eller ofräscha och våldsamma t ex Men jag faller oftare för lite trasiga och konstnärliga typer som inte följer mallen, som är lite extrema på olika sätt, sköra men ändå starka och inspirerande där man möts i nån form av igenkänning och förståelse. Men ren åtrå den där besinningslösa hungern behövs det fysiskt vackra och sensuella människor för att jag ska känna. Att de har något jag ser upp till eller vill ha. Något iögonfallande eller en blick som får mig att tappa andan. Att de ser mig på något särskilt sätt och att de finner mig vacker och begärlig. Vardagliga människor tänder jag sällan på, de måste ha något extra!  Alldeles för mycket självbekvämlighet skrämmer mig. Börjar leta fel direkt eftersom ingen är så perfekt. Det känns för ointressant och  ospännande med människor som bara trivs och trallar runt och är bekväma.