Hur får man pappan att förstå?

Han vill att det skall vara perfekt? Det blir aldrig perfekt. Man känner sig aldrig helt förberedd. Man får växa med uppgiften.
Ungen är här nu. Grattis!

Man gör inte abort för att det är fel månad, det är ett barn det handlar om!
Som gravid kvinna har man massor av hormonell påverkan från dag 1, mannen har inte detta och många män fattar inte alls vad det är frågan om förrän barnet är på utsidan.

Förstår verkligen din frustration.. har du försökt prata med honom och förklarat precis hur du känner?

Jag och min sambo har försökt i över 1 år att bli gravida. Blev gravid i december, tyvärr fanns inget foster på tidigt VUL förra veckan. Så bara att vänta ut missfall och sen försöka igen..

Men förstår lite va din Man/sambo menar då jag själv kände lite samma sak när vi börja försöka.. för mig hade det varit bäst att ha bf på vintern. Då vi har ett tävling och försäljning stall så måste ju hela tiden hästar ridas och tävlas för att säljas vilket blir svårt efter några månader som gravid.. men hur lätt är det att planera exakta månader att bli gravid på lixom.. så vi fick helt enkelt se över det och hästarna får överleva en lite lugnare period vare sig det blir på sommaren eller vintern..

Kanske inte exakt samma sits som er men vad jag menar är att det inte alltid blir bättre av att vänta heller ibland är det bättre att bara låta allting hända så får man ta det därifrån, tror ni kommer bli lika bra föräldrar om 9 månader som om 1.5 år! :) för oss hade aldrig rädd tidpunkt kommit om man inte bestämmer sig för att resten får lösa sog därefter lixom!

En sak är iaf klar och det är att abort eller inte, det är helt och hållet ditt val i och med din kropp. 

Sen kan jag förstå att man inte tycker det är rätt läge för tillfället. Men nu är ju barnet redan gjort och det känns hårt av honom att tycka du ska göra abort nu för att kanske bli gravid igen om några månader.

Sen får ju du vara medveten om att han kanske inte alls kommer ändra sig. Det finns många barn som är oönskade av minst en förälder. Sen finns de som trots allt älskar sina barn men som inte längre vill ha sin partner. 

Så var inte naiv och intala dig att han kommer bli lika lycklig som du och allt kommer bli jättebra för det kanske det inte blir. Sen kan det förstås bli jättebra också och det hoppas man ju på!

Han verkar inte alls förstå vad abort är .Säg att du vill ha barnet och du vill inte vänta tills allt är perfekt .För perfekt kanske det aldrig blir .

Tack för era kommentarer!

Ni säger mina tankar precis, det kommer aldrig vara perfekt.. Och vem säger sen när det väl är perfekt (om det ens blir det?) att vi kan få barn just då?

Jag bara önskade att han kände liiiite som jag iallafall. Han tycker att jag är naiv och inte ser vilket ansvar det innebär att ha barn.. Men jag tror man anpassar sig och lär sig allt eftersom, det kommer väl naturligt.

Ja han har varit iväg och jobbat idag men tänkte öppna upp mig mer och berätta nu ikväll när han kommer hem. Hoppas och ber att han inte fortfarande tycker att jag är naiv och att han ser allt det negativa, ekonomiska och jobbiga...

Tack Anonym (Eka)!
Skönt att höra från den andras håll också och att ni insåg att ni kanske får anpassa livet efter barnet istället för tvärt om. Lite tvek och osäkerhet kommer det nog alltid finnas tills dagen man har sitt barn hos sig kan jag tänka mig...

Säg till honom att det kommer ta ca 9 månader tills det ploppar ut ett barn, så det borde passa hans "livsplan" perfekt. Har han invändningar där, kanske du kan saga att han inte riktigt passar din livsplan just nu och att du måste vänta och se om han gör det om10 månader.

Om han ändå vill ha barn med dig (och du med honom) så gör ingen abort tycker jag, om det ändå dessutom ligger så nära i tiden. Det är bara dumt. Ett barn är så mycket mer än "några månader mer eller mindre" och dessutom kommer det där perfekta aldrig inträffa. Tycker ni ska ge det tid och du får förklara hur du känner och han får smälta detta... Förhoppningsvis kan han förlika sig med tanken. Jag var nog den som stod på mig, idag är sonen "pappas pojke" och det bästa som hänt oss. Väntar nummer två nu, där sambon var ännu mer osäker men vi vill ha syskon och tanken var att bli gravid om kanske ett halvår.. Men vill absolut inte leka med liv på det sättet, typ "jag tar bort den här, och tar det om ett halvår" känns bara sjukt för mig och vem vet om det går sen när man väl vill (vill dock förtydliga att jag inte är emot abort i sig, men mer att om man ändå tänkt sig bli gravid inom en snart framtid så kan det vara dumt eftersom man inte vet om det går lika lätt sen...)

Hoppas verkligen ni löser det här på bästa sätt! Uppdatera hur det går <3

Och jag kan också säga att pappakänslan kom inte under graviditeten, utan när väl sonen föddes...

Ja precis så är det ju.. och nu när jag väntar på missfall så önska jag inget hellre än att jag var gravid och att allt bara såg bra ut. Så tänk verkligen efter OM du skulle göra abort för som du själv säger, vem säger att du kan bli gravid sen och att det går bra? Jag hade varit jätte lycklig om jag var er och ta verkligen vara på tiden för man kan fort bli ledsen igen..

Åh! Tusen tack för ditt svar... Det gav lite hopp ändå.. Precis som du så finns det inte i min värld överhuvudtaget att göra en abort nu för att sen om 6-12 månader försöka igen. Det är ju ändå ett liv det handlar om...

Återigen, vad skönt att höra din situation och att det sen blev så himla bra. Jag ska försöka prata med honom ikväll och se hur han känner, men jag ska verkligen ha i bakhuvudet att det inte är konstigt om papporna inte känner sig "hemma" i allt från första början....
Tack! <3 Det ska jag absolut göra.

Men gud! Tyckte jag fick med det i mitt inlägg men icke! Får verkligen ont i hjärtat för er skull! <3 Vad fruktansvärt och jag kan bara ana känslan, speciellt när man verkligen vill. Det får nästan mig lite illa till mods när man tänker på andra människor som kanske har problem att skaffa barn och här sitter jag och funderar på abort (eller främst min sambo, att han känner så som han gör medan andra får kämpa...)

Jag hoppas verkligen att allt går vägen för er sen, och att ni slipper gå igenom något liknande igen <3

Tack för ditt svar! Gav en liten tankeställare...

Jag gjorde en abort för ca 1 år sedan, just för att det inte var rätt läge för mig och min sambo. Men, då snackar vi på ett sådant sätt barn låg minst 3 år framåt i tiden, förmodligen 5 år till och med. Vi hade inte ordnand situation för ett barn, båda inne på 5:e året av 6 års utbildning, levde på CSN, bodde utomlands utan ett nätverk av vänner och familj, inga direkta sparpengar och en studentlägenhet där man inte får bo med barn. Hade vi däremot varit klara/nästan klara med utbildning, hade jobb, en riktig lägenhet och ändå tänkt på att börja försöka inom iallafall 6-12 månader, ja då hade jag definitivt inte gjort abort. Och då är jag inte ens en person som direkt ser på livet i det laget som "ett heligt liv", det var inte ett barn för mig vid den tidpunkten. Men, abort är ingen rolig upplevelse för det även om man inte känner att man tar bort ett barn. Hade vi en ordnad situatiom och ändå tänkt skaffa barn snart hade jag inte valt att utsätta mig för allt det jobbiga, känns helt onödigt.

Hoppas du kan prata och resonera med honom. Kanske om han får smälta "chocken" och att ni pratar mer konkret om hur ni löser diverse hinder så kan han lugna sig och glädjas.

Ja det är en jobbigt period men bara att blicka framåt. Men som sagt så ska man aldrig räkna med något de har jag lärt mig nu. Tror han snart kommer förstå ge han bara några dagar att smälta allt så kommer han nog landa i det också tror jag!

Tack och detsamma till dig, allt kommer lösa sig! <3

Go for it! Som flera redan sagt; det finns inget perfekt liv. Ni har en bra relation, ni älskar varandra, det är allt barnet behöver. <3