Saknar min psykolog

Jag hade en sån underbar psykolog i ett halvår. Vi avslutade vår kontakt och det kändes okej. Jag mådde så mycket bättre efter hennes hjälp och stöd. Men jag saknar så att gå till henne!!!

Jag är 30+ och har aldrig upplevt att jag blivit lyssnad på av mina föräldrar vilket har varit en liten sorg. Men nu äntligen efter 30 år fick jag för första gången bli lyssnad på. Det var en helt underbar känsla.

Jag saknar henne, hon blev nästan som en storasyster och för henne kunde jag berätta allt.

Är det vanligt att man får sådana känslor för sin samtalskontakt?