Är det kört när man väljer att gå på familjerådgivning?

Jessica Lagergren skrev om det senast idag att dom lyckats.

Jag och min sambo har gått i 2 år och vi kom starkare ur det:)

Jag och mitt ex gick men det funkade inte.

Jag tror det beror på inställningar och hur mottaglig man är!

Jaså tack för tipset!
Jaha kan man gå så länge:) tycker det ska bli väldigt intressant, kanske får reda på saker som min sambo inte tagit upp med mig hur han känner med allt. Lite nervöst också, vad de ska fråga för frågor osv.

Jag och min fru har gått i familjerådgivning/samtalsterapi i olika omgångar (X antal ggr vid varje "omgång"). Utspritt på 4-5gr var 14-21dag, så varje omgång varade 3-4 månader.

Första omgången var för många år sedan. Det var på min frus initiativ. Jag var väldigt motsträvig till tanken först (såg det som en förlust, ett nederlag - "jag kan ta han om mina egna problem!!"), men insåg att det nog skulle behövas en "moderator" i våra samtal (läs: gräl och tjafs).

Jag var givetvis orolig att det skulle komma fram ännu mer "skit", att det skulle grävas i barndomen och att det skulle bli "flummigt". Det blev det inte! Tvärtom så tyckte jag nog att det var bättre än vad min fru tyckte (!). Min fru fick en hel del "mothugg" på saker som hon tyckte var helt rätt och riktigt (!) men som terapeuten tyckte att man faktiskt kunde se på ett annat sätt.

Som det var dock, är att det är psykiskt och fysiskt utmattande! Det kan du förbereda dig på. Jag var helt slut efter ca 45-60min samtal.

De andra två omgångarna för ett par år sedan. De var också på min frus initiativ. Första omgången var "ok". Den gav oss inte jättemycket om jag ska vara ärlig, därav omgång nummer 2 något år senare. Den var inte heller helt bra, mest pga att jag hade svårt för terapeuten som jag tyckte kom med "fel" förslag på hur vi skulle lösa (det jag ansåg var) våra problem och kom med idéer som varken jag eller min hustru hade dels pratat om eller kände att vi vill pröva (prov-separation t ex).

Även dessa gånger var utmattande för skallen.

Men vi lever tillsammans än idag och vi har nog lärt oss en hel del trots allt från dessa "samtal".

Det beror ju på vilka problem man har. Sånt som kommunikation, ansvarsfördelning mm går kanske att lösa. Otrohet, tveksamt. I vårt fall psykisk ohälsa, våld och aggressivitet gick inte att lösa.

Statistiken är säger att den fungerar för 50% av paren som söker sig dit. Jag tror bara att det kan hjälpa om båda verkligen, verkligen vill och träffar en duktig beteendevetare/psykolog.

Vi gick på rådgivning i Lund och terapeuten var så dålig, så dålig. Fördomsfull och tyckte att jag skulle vara glad att jag har en man som älskar mig (antar underförstått eftersom jag inte är så snygg). Hon hjälpte oss inte men nu är allt bra ändå.

Har gått två omgångar. Terapeuterna har inte varit särskilt bra utan jag har upplevt att de mest sagt självklarheter. Men det hjälpte ändå på något sätt. Vi har det bra nu.

Så länge båda är på samma bana så kan det vara till god hjälp. Om den ena går bara för att göra den andra parten nöjd, om en eller ingen är villiga att lägga ner arbetet så är det dömt att misslyckas.

En sak som kanske inte är populärt att uttala, men som faktiskt kan vara av vikt är att det bästa för båda parterna är att gå isär. Det betyder inte att terapin är misslyckad, det betyder att parterna kan komma till en gemensam insikt om vad som är bäst för dem båda.

Har gått och är nu lyckligare än någonsin. Terapi är något som man borde gå i redan när man är lycklig för att undvika farliga fallgropar. För oss var det mannens oförmåga att kommunicera oc hans egoism (karriären som satte fart och felaktiga prioriteringar som gjordes) som ledde oss in i en mycket destruktiv situation med en närapåotrohet efter att han blivit intensiv uppvaktad av en (som vi nu vet är psykiskt sjuk - hon började förfölja honom) kvinna. Vi gick under en längre period och vårat stabila "lyckliga" förhållande fövandlades till ett otroligt förhållande i.o. att mannen lärde sig kommunicera och tyda sina egna känslor.

Tack för era svar! Väldigt intressant läsning.

Generellt verkar det som om män är mer skeptiska till det, varför kan man undra..