Hej! Jag har ångestsyndrom och vissa dagar känns som att man ska drunkna i all ångest och man vet inte hur man ska hantera den och allt känns hopplöst och meningslöst. Men vissa dagar letar sig ljuset igenom sprickorna i mörkret och man mår lite bättre och man känner att man kan andas igen och man känner att hoppet kommer tillbaka. Hur hanterar ni eran ångest och hur yttrar den sig på er psykiskt och fysiskt?
Har också ångest som väcks när jag är stressad och pressad men bottnar i min barndom och ungdom. Fysiskt hjärtklappning, svettning, fryser, hjärtat rusar, snurrig, illamående, svimfärdig, skakig, känns som hjärnan ska koka sönder eller sprängas som en ballong. Psykiskt, ja hur förklarar man det, jag vill slita av mig skinnet och dö typ!
Trist att du med lider av ångest men en tröst att veta att man inte är ensam och att det finns andra som kan förstå hur det känns och hur man mår osv. Ja stress är min värsta fiende och den triggar igång min ångest direkt för jag är väldigt stresskänslig. Jag får magkatarr blir yr kallsvettas hjärtat rusar och det känns som alla negativa känslor i kroppen inte får plats så man ska spricka eller bli tokig och det jobbigaste är att man vet inte vart man ska ta vägen för ingen kan hjälpa en just då förutom en själv så man får kämpa inombords för att fokusera och distrahera sig på andra tankar så man kan komma ner i varv men det är lättare sagt än gjort. Hur länge har du haft ångest och äter du antidepressiva? Vad har du för strategier för att ta dig ur ångesten när den är som värst?
Trist att du med lider av ångest men en tröst att veta att man inte är ensam och att det finns andra som kan förstå hur det känns och hur man mår osv. Ja stress är min värsta fiende och den triggar igång min ångest direkt för jag är väldigt stresskänslig. Jag får magkatarr blir yr kallsvettas hjärtat rusar och det känns som alla negativa känslor i kroppen inte får plats så man ska spricka eller bli tokig och det jobbigaste är att man vet inte vart man ska ta vägen för ingen kan hjälpa en just då förutom en själv så man får kämpa inombords för att fokusera och distrahera sig på andra tankar så man kan komma ner i varv men det är lättare sagt än gjort. Hur länge har du haft ångest och äter du antidepressiva? Vad har du för strategier för att ta dig ur ångesten när den är som värst?
Har haft ångest så länge jag kan minnas. Är inne på 10:e året med cymbalta nu. Sökte hjälp först runt 20 år. Har även oxascand mot ångest vid behov.
För mig funkar det att hålla mig sysselsatt hela tiden. Kan räcka att städa eller tvätta bilen. Bara jag gör nåt.
Jag har haft ångest så länge jag kan minnas. När jag var barn tog det sig uttryck som tvättmani och ätstörningar. I tonåren gick det över till panikångestattacker och det blev ohållbart att inte medicinera. Åt ssri från 18 års ålder till 24, bytte då till snri som jag har stått på 4 år. Har även atarax och sobril i nödfall. Har provat kbt-terapi, enskild samtalsterapi, emdr-terapi och gruppterapi.
Idag har jag diagnoserna generaliserat ångestsyndrom och panikångest. Har haft depression men ej just nu. Mina symtom på ångest är oftast att hela kroppen spänner sig och gör ont kombinerat med hyperventilation, svettningar, hjärtklappning, domedagstankar, stickningar, yrsel, frossa och illamående. Vid stark ångest kräks jag ofta.
Jag hanterar det genom att vara öppen om det. Mina klasskompisar i gymnasiet och på universitetet har vetat om det, alla mina vänner, partners samt familj har vetat. Jag försöker hålla mig aktiv och hålla hjärnan sysselsatt.
Jag har med en mamma som haft problem med ångest sen jag var liten och det har nog satt sina spår i mig på olika sätt och psykisk ohälsa är ju ärftligt till viss del som du säger. Min bandom var väl inte den bästa för min far var kontrollerande och misshandlade oss psykiskt och fysiskt och tryckte ner oss på olika sätt ochjag var rebellen som vågade säga ifrån när inte mina syskon vågade det och då var det jag som fick ta mest skit med.Men då tänkte jag att det kan jag ta så länge mina syskon och min mamma mår bra men allt negativt och trauma sätter sig ju inom en och kan ge sig i uttryck när man blir vuxen och det är nog en av anledningarna till min ångest idag. Jag har nog varit deprimerad från och till sen jag var tonåring utan att direkt veta om det själv det är först nu i vuxen ålder som jag förstått det och kunnat börja bearbeta tankar och känslor för att må bättre i mig själv. Allt började nog när jag fick panikångest för 8 år sedan och jag trodde jag skulle dö för hjärtat rusade och jag hyperventilerade och jag var så rädd så jag visste inte var jag skulle ta vägen.Sen dess har mitt mående gått upp och ner vissa dagar kan jag må bra ch andra dagar så känns allt hopplöst och man känner sig rädd och vilsen. Men jag har under dessa år lärt mig en del om mig själv och fått insikt vad det är som är grunden till min ångest och vad som är mina triggers och det är stress i första hand så jag försöker hitta redskap för minska stressen i min vardag. Jag har testat på yoga och det hjälpte mig att fokusera på nuet och det gjorte så jag blev lugn och kände mig mer trygg i mig själv. Sen försöker jag ta en promenad minst 30 min om dagen i naturen för det är stärkande för kropp och själ. Jag försöker lära mig att inte grubbla och tänka på det som har varit utan släppa saker och gå vidare och leva i nuet för det som har varit går inte att ändra på utan man får accepera och förlåta och gå vidare för sin egen skull och för att kunna må bättre.Jag har även testat antidepp men tog det några månader bara men jag tyckte jag blev avtrubbad känslomässigt och det tyckte jag inte om så jag slutade med dom.Har även Stesolid och atarax som jag tar vid behov om ångesten är för jobbig att hantera. Jag har även gått hos en psykolog och pratat och det hjälpte förs stunden bara.
Ja det är dom negativa tankarna som drar igång ångesten och sen när den onda cirklen igång.Jag tror att det är viktigt att försöka hitta roten till sin ångest och våga möta sin ångest och inte gå och vara rädd och orolig för då växer sig bara ångesten sig starkare och blir jobbigare för varje gång.
Det är bra att du går ut i skogen och skriker av dig alla dina känslor som du bär på inom dig för då blir ryggsäcken man bär på mindre och lättare att bära.
Det är viktigt som du säger att man är öppen och vågar berätta för sin omgivning hur man mår så man kan få förståelde och stöttning på olika sätt. Jag får min styrka genom att försöka lyssna och försöka förstå och prata med andra som har liknande problem som mig själv för då känner man sig inte ensam och jag blir glad om jag kan hjälpa någon annan att må lite bättre.
Hej! Jag har ångestsyndrom och vissa dagar känns som att man ska drunkna i all ångest och man vet inte hur man ska hantera den och allt känns hopplöst och meningslöst. Men vissa dagar letar sig ljuset igenom sprickorna i mörkret och man mår lite bättre och man känner att man kan andas igen och man känner att hoppet kommer tillbaka. Hur hanterar ni eran ångest och hur yttrar den sig på er psykiskt och fysiskt?
Fick min första panikångestattack vid 13-14 års ålder. Var under en kräftskiva och när jag skulle suga ur saften ur kräftan var det som att det slog lock för halsen. Kunde inte andas och trodde verkligen att jag skulle dö. Som tur var hade jag min mamma där som lider av panikångest samt en läkare. Det gick bra men blev en väldigt traumatisk händelse. Åt ingenting med tungmotstånd veckorna efter.. I början åt jag bara pulvermos med ketchup men kunde sedan övergå till innanmätet i frallor och sen har det fortsatt så.
Tog många år före jag kunde äta kräftor igen dock..
Idag är jag 22 och lider fortfarande av panikångest men även GAD. Har mycket existensiell ångest också.
Jag äter Venlafaxin för depression/ångest men har också benzo för behov vilket jag gärna undviker att ta in i det längsta eftersom jag tidigare hade ett beroende.
Vill därför också varna om att inte ta benzo för ofta, för det är väldigt lätt att fastna och utsättningssymptomen är fruktansvärda.
Jag har snart gått i KBT 2 år och jag tycker det har hjälpt mig med min ångest. Har fortfarande panikångest någon gång i veckan eller så, men har lärt mig att hantera den bättre och att utsätta mig för det som framkallar attacker. Är man rädd för sin ångest blir det bara värre och värre.
Att utsätta det som ger dig ångest och inte vara rädd för ångesten är mitt bästa tips. Jobbigt i stunden, men det blir lättare.
Testa på några kristaller! (om du tror på sådant)
www.xn--spdom24-fxa.se/spirituella-artiklar/kristaller/
Ibland mår jag bättre,ibland mår jag sämre.När jag mår dåligt (ångest),försöker jag fortsätta med mina vanliga rutiner och vänta ut,tills det släpper.Kan vara rädd och skakig länge utan att jag är i direkt fara,och ändå försöka fungera normalt.Oro att något jobbigt ska hända och oro hur svårt det blir att hantera det.(Högkänslig).