Ni som har partner ned barn sen tidigare men inte har några gemensamma. Hur har ni överlevt dessa känslor?

Det skulle varir en smileys på slutet, inte massa frågetecken egentligen : )

Jag är 25 och min nya sambo 33. Han har två bra och jag har två barn. Hans är 7 och 9, mina är 1,5 och 5. Vi kommer inte skaffa gemensamma barn och det du beskriver känner jag inte igen. Jag längtar snarare tills mina barn blir mer självständiga. Att jag ska få sova hela nätter. Att jag och han kan börja "leva" på ett annat vis när msn har barn som är några år äldre än framförallt min yngsta. Jag ser det som så att jag är inte redo att offra ett bra förhållande bara för gemensamma barn. Vi har 4 barn ihop och det räcker gott och väl :)

Nu var våra barn väldigt små när vi blev tillsammans men jag kände igen mig i dina känslor läääääänge.

Min sambo kunde inte visa bilder på sina barn från tiden innan vi träffades för jag kände direkt en klump i magen över att jag inte var där då. Bebisbilder var knivhugg i hjärtat för det delade ju han med exet (som dessutom är oerhört vacker och gör en del modelljobb). 

Jag ville ha ett gemensamt barn med sambon under lång tid också. Hans ex blev gravid och då grät jag för att jag inte fick vara den som gav barnen ett syskon. Mycket svartsjuka från min sida med andra ord.. 

Det tog lång tid. Sån tur är så har jag världens bästa sambo som accepterade varenda känsla jag hade. Ju mer vi lärde känna varandra och kändes som en familj ju mindre blev känslorna. Jag kan fortfarande känna sorg över att aldrig få dela en graviditet och bebistid med min sambo, men det finns ingen avundsjuka över att han har upplevt det med någon annan.

Min sambos barn är faktiskt mina trollungar också numera. Men så var det inte från början, då var det pappas töser och jag var "bara" någon man kunde visa sina leksaker för ibland. Nu är jag ju världens bästa låtsasmamma som man berättar hemligheter för och åker på bio tillsammans med. 

Jag lever med en man som har ett barn sedan tidigare. Jag vill ha ett gemensamt, men han är inte så intresserad av det. Från mitt utgångsläge tänker jag att det hade varit ?lugnt? om jag också haft barn sedan tidigare för då hade jag iaf gått uppleva egna barn.

Men tänk så olika man känner utifrån det utgångsläge man har.

Jag kommer försöka skaffa barn på egen hand om han inte ändrar sig snart...

Hoppas du kan förlika dig med läget och får känna dig nöjd med de barn du har och den kärleksrelation du lever i.

Vad menar du, skaffade du barn med en man fast han inte var den rätta?

Inget problem, tycker jag. Vi var 40 + när vi möttes och vi har totalt 5 barn, så även om det visst är gulligt med bebisar var vi helt överens om att några barn är inte aktuella, vi har fullt upp med de barn vi har och är nöjda så. 

Jag får hoppas du trodde att det var den rätte du skaffade barnen med? Dvs du bör ha upplevt det då, så även om du NU anser att det är den rätte du mött så ska inte det förringa de känslor du hade när du valde att skaffa barn med den förre mannen, förstår du?