Finns det skratt hemma hos er?

Jo, vi skrattar mycket. Det är ju rätt lätt med barn (mina går också på lågstadiet) att tramsa och fåna sig så ligger vi till slut i en hög allihop och skrattar. Ni kanske har för höga krav på humorn? Jag skulle aldrig i ett vuxet sällskap skratta åt pruttskämt men när mina barn börjar skratta så hänger jag på. Man måste kunna vara lite barnslig också.

Kommer det inte naturligt så prova att läsa humoristiska böcker, som Kapten Kalsong och Doktor Proktor mm. När man läser med olika röster och överdriver brukar det alltid locka fram skratt och fniss.

Just när livet är motigt så är det ju extra viktigt att kunna skratta och glömma det tråkiga för en stund.

VIlket bra tips, tack! :)

Ja, jag känner verkligen att du har så rätt. Det är bara det att jag på riktigt inte kan komma på hur jag ska göra rent praktiskt. Det är ju för fasiken inte klokt  :(

Vi är ingen gapskrattande familj, men hos oss har det funnits många leende och många stunder av vardagsglädje, trots att vi hade väldigt, väldigt tufft under en lång period.
Så man behöver inte skratta, däremot är det viktigt med glädje och många leenden

Ja, vi skrattar mycket, larvar oss, dansar fjantigt, skämtar och roar oss. Har vuxit upp men ganska mycket sånt också.

Ja när jag hade man och barn skrattade vi extremt mycket. Vi gjorde ofta aktiviteter ihop, hittade på larviga sånger när vi åkte bil, spelade mycket töntiga spel, lekte massor o.s.v.

Tack för alla tips, jättebra när ni preciserar sådär. Saknar inte fantasi, men har så himla svårt att få till fantasin sådär barnsligt som jag skulle behöva, suck!

Vi skrattar väldigt mycket, har alltid gjort. Vi har väldigt roligt ihop både som familj och som par.

Det behöver du inte, man behöver inte flamsa och tramsa för att ge glädje i barnets liv.
Jag är (och har aldrig varit) en flamsande tramsande person, men ändå har vi haft mycket glädje i vår familj. Personligen så ger flams och trams en motsatt effekt och har alltid gjort, även när jag var barn

Har varit mycket skratt i min familj under uppväxten och även med alla de jag varit tillsammans med. Jag skrattar med vänner, skrattar själv. Ser till att fylla min tid med mycket underhållning som får mig att skratta och söker mig till härliga människor som har lätt till ironin där vi kan kan skratta åt allt det hemska för sånt gör livet så mycket lättare att leva. Fast allvaret måste också få finnas och inte skrattas bort hela tiden. Att skratta är helande och handlar om att kunna se sig själv och andra från andra perspektiv. Jag skulle kalla humor en viktig form av intelligens och förmåga att analysera när den används rätt och inte bara flamsas bort. Det är också ett bra sätt att komma närmre människor och sig själv.

Kan du ge några exempel precis på vad ni hittar på i de stunderna? Eller det är mer det småfinurliga i stunden liksom...? :)

förstår hur du menar! Tyvärr finns det nog inte så jättemycket glädje härhemma heller är jag rädd :(  Jag är nog en rätt allvarlig person privat. Men socialt-utanför hemmet- ses jag som rätt kul har jag förstått. Jag får till timing och tänker lite "oväntat", så det ska bli skämtsam. Kanske därför om jag har desto större dåligt samvete... Men samtidigt så får jag får ju "spela till", liksom nästan göra våld på mig för att det ska vara så.

Har nog ganska dålig självkänsla i botten. Min mamma var en väldigt obekräftande person som bara såg sig själv, jag fick aldrig någon kram, beröm, ett "lycka till" eller "det här klarar du". Har liksom fokuserat på att göra allt det där för sonen istället, för det kommer av sig själv. Känns så konstigt och fel att "spela till" hemma också? Är det det ni gör, eller det är er personlighet?

Det har förstås varierat över tid och i takt med barnens utveckling. Tillsammans med dem har vi lekt och skojat på sätt de uppskattat från titt-ut och munprutt-på-mage-stadiet, via repetitiva skämt och ramsor till dåliga vitsar (mellanstadiet) vidare till betydligt mer sofistikerad ironi, satir och liknande när de blev stora nog för att uppskatta det. Rent allmänt är vi glada, snabba i tanke och replik och har en postivt grundinställning som förstås bidrar till att vi alltid ligger nära till skratt och skoj. 

Vi har väldigt roliga, skämtsamma och stimulerande samtal. Det hade vi när ungarna var i din sons ålder också, men då lekte vi och flamsade också. Spelade spel, byggde saker, ritade, skrattade åt misslyckanden, försökte igen.

Du får det att låta som om du är en svekfull bedragare för att du ikläder dig en roll där du roar din publik. Så är det naturligtvis inte. 

Jag har en lättsam personlighet men med ungar är det så att de gillar överdrifter och det gör de ganska länge, så när det gäller barn är det förstås bara bra att förstärka redan komiska inslag i vardagen.

"fake it till you make it" Det härliga med små barn är ju att de inte är så kritiska. Tycker han att det är kul även om du känner att det känns konstlat så är väl det nog? Till slut så kanske det börjar kännas naturligt även för dig.

Jo, visst finns det skratt! Men jag kan också ibland tänka att nu har vi haft en för lång och enformig och för allvarsam period så nu måste vi göra något roligt, släppa loss lite= en aktivitet som lockar till skratt och skoj naturligt! Och sedan kan vi helt spontant börja att gapskratta så tårarna sprutar pga något bagatellartat! Vi kan även skratta åt något på olika håll hemma och bli nyfiken över vad som var så roligt! Vi är rätt glada och lättsamma av oss till naturen och bjuder på många leenden här hemma och jag tolkar nog att vi är lite av allt, som en påse gott och blandat!

Prova med roliga familjefilmer som passar både barn och vuxna? Jag och mina vuxna kompisar skrattar sjukt mycket till filmer som ice age, monsters inc, zootopia, shrek o.s.v. Det finns gott om skämt som passar vuxna och barn.

Sedan handlar det väl mycket om att bara börja. Skratt smittar!

Vi skrattar en hel del.

Tack snälla till alla för all feed-back och tips! :)