"Ofrivillig" abort
Usch jag vet inte ens var jag ska börja egentligen men jag måste bara få skriva av mig för jag har ingen att prata med.
Jag har 2 barn sen innan, 2 underbara vackra och fina barn! Dom är det finaste jag har i denna värld och jag tror inte nått annat barn skulle kunna bli lika fina som dom, dom är även bråkiga högljudda och rent förjävliga också men dom r mina och det bästa som finns. Oj det här kommer bli långt känner jag nu. Ni får ursäkta om jag svamlar men tårarna har runnit i 2 dygn nu och jag är i upplösningstillstånd.
Mina Barn har jag med mitt ex som inte är helt bra om man säger så och jag har dom på heltid sen 3 år tillbaka typ. För 2 1/2 år sen träffade jag min nuvarande sambo, vårat förhållande var " hett" från början med både känslor bråk sex och viljor, inte många förstår hans humor och sätt att prata, allt är ironi och kan uppfattas som väldigt elakt. Men på något sätt så klickar vi, vi har ett sätt att komma överens trots att grälen finns nära tillhands.
Iallafall, när vi blev tillsammans så pratade vi om fler barn, vi båda sa kanske.
Han har ett barn sen innan, och sen vi flyttade ihop så har vi henne varannan vecka. Jag gör dock allt då han jobbar långt ifrån och kommer hem sent. Jag ska inte ens gå in på alla detaljer där med problem och jag som står som medlare mellan hans ex och honom, kortfattat så har jag tagit över ansvaret varannan vecka så det är jag och hennes mamma som delar på vårdnaden typ.
Jag och mamma kommer dock väldigt bra överens så där är inga problem.
Iallafall, vi började leta hus ihop och tex ett hus vi tittade på så sa han att nej det här går inte för det är en för brant trappa om vi ska ha ett barn osv osv.
För ca ett år sedan kom vi in på samtalsämnet igen och då säger han helt plötsligt tvärnej till att skaffa ett till barn. Hela min värld rasade, nej det kanske är fel uttryck, men i perioder sen dess (ägglossningen) så har den rasat.
De stora falloutsen i vårat förhållande är att han tjänar massor med pengar, jag är en fattiglapp som tjänar dåligt och har jobbiga barn med en pundare till pappa. I bråk så har han ingen respekt överhuvudtaget och säger dom mest fruktansvärda sakerna om mig och mina barn. Du får hur jag ens fortsätter nu så hör jag själv hur det låter, och det är det som är så sjukt jag vet själv hur jävla illa allt är och säkert därför jag inte kan prata med någon.
Okej, jag har betett mig som en fjortis och vägrat prevmedel, för jag har tyckt att vafan ska jag skydda mig för när det är han som inte vill lixom? Aja, efter att han har kommit i mig i "säkra" perioder och dragit sig ut annars så är jag nu gravid iallafall. För 3 dagar sen blev jag "sjuk" mådde så jävla illa men inte hela tiden och igår slog det mig, så jag tog 3 gravtest och visst fan är det så..
Jag gråter och gråter och spyr och gråter.
Han vill inte ha det, han försöker att stötta men tröttnar på mig också att jag beter mig såhär. Jag vill absolut inte sätta ett barn till världen som inte är önskat av 2 föräldrar men jag kan inte förmå mig till att ringa bm.
Det enda jag vill att att ena sekunden krypa upp i hans famn dom 3 timmarna han är hemma efter jobbet och vara gråta och bli tröstad men i nästa sekund vill jag berätta för honom hur mycket jag hatar honom och strypa den jäveln och bara slå och slå och slå. Men jag bara gråter.
Samtidigt som jag tar hand om hans barn hans hund och hans hem. Mina tankar bara snurrar.
Jag vet att jag måste ringa bm i morgon och "boka"en abort men dom har bara en timmes telefontid och jag tror inte jag kommer förmå mig att trycka på ring knappen på den korta stunden. Sen vill jag bara packa mina väskor och dra men jag har ingenstans att ta vägen, verkligen ingenstans.
Hoppas nån har orkat läsa igenom det här och kan ge mig nån kraft att göra nånting, för just nu är jag bara handlingsförlamad.
