Har aldrig varit förälskad i min tjej
TLDR: Har aldrig varit förälskad i min flickvän. Fortfarande känslomässigt osäker på treårigt förhållande som dock har utvecklas till en välfungerande och stabil relation. Hon har allt man kan begära av en potentiell livskamrat och är en jättefin tjej. Jag slits mellan ett känslor och förnuft och mår dåligt av detta. Vad ska jag göra?Hej.
Jag och min flickvän (båda runt 25 års ålder) blev tillsammans för snart 3 år sedan. Hon är precis så omtänksam, hängiven och fin som man kan förvänta sig av en flickvän. Glad, positiv, nära till känslor, ser bra ut. Hon bryr sig verkligen om mig och uttrycker sin kärlek ofta både verbalt och fysiskt. Hon älskar att diskutera och är intelligent och självsäker. Förmodligen fantastisk med barn (vi har dock inga). Kort och gott har hon alla nödvändiga egenskaper som krävs för ett livslångt förhållande.
Så, vad är problemet egentligen problemet undrar ni säkert.
V träffades under uppsluppna omständigheter och utvecklade snabbt en kk-relation. Hon visade tidigt och tydligt sitt intresse och sina känslor för mig, medan jag var mer tveksam och avfärdade henne inledningsvis. Men sedan var det något som ändå fick mig att säga ja till att inleda ett förhållande och sedan dess har det rullat på. Den där blixtförälskelsen infann sig aldrig från min sida och jag kan nog inte ärligt svara ja på att jag någonsin upplevt den där förälskelsekänslan man har i början av en relation. Under tiden har en fördjupad kärlek växt fram från min sida och då framförallt för att hon är en fantastisk fin tjej, men någon djup känsomässig attraktion känner jag inte och har aldrig känt.
Jag har sedan vi blev tillsammans slitits mellan att vara ärlig mot mig själv på ett känslomässigt plan och henne som person och tryggheten i vårat förhållande. Från min sida har förhållandet nog aldrig vilat på en förälskelse, hon å andra sidan har från start alltid varit väldigt kär i mig och alltid försäkrat detta i både ord och handling, till den grad att jag själv känt mig kvävd och upplevt henne som klängig.
Jag under relationens gång haft problem från och till med ångest som jag med ögonen i backspegeln (inte så förvånande) relaterar till den interna konflikt jag bedrivit mellan min känslomässiga och "förnuftiga" sida. Två gånger har detta lett mig till att ta upp detta med henne vilket lett till relationskris med tårar från båda sidor. Båda gånger har det dock slutat med att vi har fortsatt relationen. Jag tror att min känslomässiga relation på att se henne så ledsen har fått mig att (återigen) åsidosätta mina egna känslor och fortsätta, alltså delvis för att jag tycker synd om henne. Samtidigt har jag intalat mig själv att dessa kriser ska bli vändpunkter där jag ska hänge mig till henne helt och fullt. Trots det hänger känslan kvar av att det är något som är fel i mitt liv.
Vid dessa kriser har hon intagit en viss distans i förhållandet som fått mig att ta mer initiativ och känna mig mer känslomässigt engagerad. Detta är ett problem jag upplevt sedan dag 1 ? hon är väldigt "på" vilket får mig att backa, samtidigt som hon har en enorm outtalad tolerans och förstående för att jag backar. Detta gör mig frustrerad då jag hade önskat att hon uppvisade mer självständighet, vilket i mina ögon är attraktivt. Jag blir ibland lätt irriterad på henne för löjliga saker som jag vet kan härledas till denna diskrepans mellan mitt och hennes känslomässiga engagemang.
Vi känner varandra riktigt bra vid det här laget och jag trivs riktigt bra i hennes sällskap i vardagen. Relationen är fördjupad och stabil och har förutsättningarna för ett livslångt förhållande på ett förnuftigt plan. Hade jag gått ner på knä imorgon hade hon svarat ja. Jag försöker tänka mig in i den situationen men det tar det emot... jag vet att det skulle fungera men är rädd att jag aldrig kommer kunna acceptera att gå emot min egen inre röst. Å andra sidan är jag rädd att mina känslor tillslut ska komma fram om jag gör slut och får mer utrymme i livet. Vi är trots allt ganska sammansvetsade vid det här laget och umgås tillsammans i samma sociala kretsar.
Det finns en del av mig som längtar efter friheten och att verkligen må bra igen. Den andra delen säger att jag ska vara nöjd och acceptera henne eftersom hon är bra för mig och förmodligen mina barn på ett praktiskt plan. Mitt eviga grubblande har fått mig att ifrågasätta det mesta, till och med rimligheten i att jag ens ska känna ångest inför detta.
Så; vad ska jag göra? Är det någon av er där ute som har liknande erfarenheter och vad gjorde ni för val? Är det rimligt att bygga ett livsförhållande med denna bakgrund? Kan man komma över sina egna principer? Varför blir jag inte kär i någon som är så pass bra på alla sätt och vis? Som ni ser är frågorna många och jag har stött och blött dem så mycket att jag knappt kan lita på mitt eget omdöme längre...
Hoppas någon orkar läsa och dela med sig av kloka ord, skulle behöva perspektiv på detta.
Mvh
Olycklig kille