Har aldrig varit förälskad i min tjej

TLDR: Har aldrig varit förälskad i min flickvän. Fortfarande känslomässigt osäker på treårigt förhållande som dock har utvecklas till en välfungerande och stabil relation. Hon har allt man kan begära av en potentiell livskamrat och är en jättefin tjej. Jag slits mellan ett känslor och förnuft och mår dåligt av detta. Vad ska jag göra?

Hej.

Jag och min flickvän (båda runt 25 års ålder) blev tillsammans för snart 3 år sedan. Hon är precis så omtänksam, hängiven och fin som man kan förvänta sig av en flickvän. Glad, positiv, nära till känslor, ser bra ut. Hon bryr sig verkligen om mig och uttrycker sin kärlek ofta både verbalt och fysiskt. Hon älskar att diskutera och är intelligent och självsäker. Förmodligen fantastisk med barn (vi har dock inga). Kort och gott har hon alla nödvändiga egenskaper som krävs för ett livslångt förhållande.

Så, vad är problemet egentligen problemet undrar ni säkert.

V träffades under uppsluppna omständigheter och utvecklade snabbt en kk-relation. Hon visade tidigt och tydligt sitt intresse och sina känslor för mig, medan jag var mer tveksam och avfärdade henne inledningsvis. Men sedan var det något som ändå fick mig att säga ja till att inleda ett förhållande och sedan dess har det rullat på. Den där blixtförälskelsen infann sig aldrig från min sida och jag kan nog inte ärligt svara ja på att jag någonsin upplevt den där förälskelsekänslan man har i början av en relation. Under tiden har en fördjupad kärlek växt fram från min sida och då framförallt för att hon är en fantastisk fin tjej, men någon djup känsomässig attraktion känner jag inte och har aldrig känt. 

Jag har sedan vi blev tillsammans slitits mellan att vara ärlig mot mig själv på ett känslomässigt plan och henne som person och tryggheten i vårat förhållande. Från min sida har förhållandet nog aldrig vilat på en förälskelse, hon å andra sidan har från start alltid varit väldigt kär i mig och alltid försäkrat detta i både ord och handling, till den grad att jag själv känt mig kvävd och upplevt henne som klängig. 

Jag under relationens gång haft problem från och till med ångest som jag med ögonen i backspegeln (inte så förvånande) relaterar till den interna konflikt jag bedrivit mellan min känslomässiga och "förnuftiga" sida. Två gånger har detta lett mig till att ta upp detta med henne vilket lett till relationskris med tårar från båda sidor. Båda gånger har det dock slutat med att vi har fortsatt relationen. Jag tror att min känslomässiga relation på att se henne så ledsen har fått mig att (återigen) åsidosätta mina egna känslor och fortsätta, alltså delvis för att jag tycker synd om henne. Samtidigt har jag intalat mig själv att dessa kriser ska bli vändpunkter där jag ska hänge mig till henne helt och fullt. Trots det hänger känslan kvar av att det är något som är fel i mitt liv.

Vid dessa kriser har hon intagit en viss distans i förhållandet som fått mig att ta mer initiativ och känna mig mer känslomässigt engagerad. Detta är ett problem jag upplevt sedan dag 1 ? hon är väldigt "på" vilket får mig att backa, samtidigt som hon har en enorm outtalad tolerans och förstående för att jag backar. Detta gör mig frustrerad då jag hade önskat att hon uppvisade mer självständighet, vilket i mina ögon är attraktivt. Jag blir ibland lätt irriterad på henne för löjliga saker som jag vet kan härledas till denna diskrepans mellan mitt och hennes känslomässiga engagemang.

Vi känner varandra riktigt bra vid det här laget och jag trivs riktigt bra i hennes sällskap i vardagen. Relationen är fördjupad och stabil och har förutsättningarna för  ett livslångt förhållande på ett förnuftigt plan. Hade jag gått ner på knä imorgon hade hon svarat ja. Jag försöker tänka mig in i den situationen men det tar det emot... jag vet att det skulle fungera men är rädd att jag aldrig kommer kunna acceptera att gå emot min egen inre röst. Å andra sidan är jag rädd att mina känslor tillslut ska komma fram om jag gör slut och får mer utrymme i livet. Vi är trots allt ganska sammansvetsade vid det här laget och umgås tillsammans i samma sociala kretsar.

Det finns en del av mig som längtar efter friheten och att verkligen må bra igen. Den andra delen säger att jag ska vara nöjd och acceptera henne eftersom hon är bra för mig och förmodligen mina barn på ett praktiskt plan. Mitt eviga grubblande har fått mig att ifrågasätta det mesta, till och med rimligheten i att jag ens ska känna ångest inför detta.

Så; vad ska jag göra? Är det någon av er där ute som har liknande erfarenheter och vad gjorde ni för val? Är det rimligt att bygga ett livsförhållande med denna bakgrund? Kan man komma över sina egna principer? Varför blir jag inte kär i någon som är så pass bra på alla sätt och vis? Som ni ser är frågorna många och jag har stött och blött dem så mycket att jag knappt kan lita på mitt eget omdöme längre...

Hoppas någon orkar läsa och dela med sig av kloka ord, skulle behöva perspektiv på detta.

Mvh

Olycklig kille

Då säger jag så här.

Jag var tillsammans med en man.

Jag trodde precis som din tjej att vi älskade varandra.

Jag planerade vår framtid men han klarade inte av det.

Jag kunde inte förstå varför.

Vi bodde tillsammans och var ett par.

Några år senare kom det fram att han aldrig älskat mig.

Så sårad jag blev.

SÅ MÅNGA ÅR JAG SLÖSAT PÅ INGENTING när jag istället kunnat träffa någon på riktigt!

Jag önskar att han sagt till mig tidigare.

Klart man gråter och blir ledsen när det tar slut men hellre ett förhållande på riktigt än på lådsas.

Att man är med någon för att det är bekvämt men intalar både sig själv och sin partner att det är genuint ömsesidigt måste vara på samma nivå som otrohet, fast du har bara inte berättat att du söker någon annan och du har inte börjat söka någon annan än,men längtan om någonting annat finns alltid där.

Usch så orättvist mot henne mot er båda.

Det lustiga med relationer är att vi tror att vi blir lyckliga när det är bekvämt, men sanningen är att attraktionen kräver en lagom portion spänning och lite motstånd, vi vill jobba oss fram till det vi vill ha, jag läste en annan tråd här då de hade hus karriär barn allt var så bekvämt och fungerade så bra, och det var just det som gjorde att mannen kände "är det här allt i mitt liv?" Och stack.

För bådas skull sätt ner foten och säg att du inte vill ha det bekvämt, du vill ha kärlek till varje pris och det infinner sig inte med henne.

Att man är med någon för att det är bekvämt men intalar både sig själv och sin partner att det är genuint ömsesidigt måste vara på samma nivå som otrohet, fast du har bara inte berättat att du söker någon annan och du har inte börjat söka någon annan än,men längtan om någonting annat finns alltid där.

Usch så orättvist mot henne mot er båda.

Det lustiga med relationer är att vi tror att vi blir lyckliga när det är bekvämt, men sanningen är att attraktionen kräver en lagom portion spänning och lite motstånd, vi vill jobba oss fram till det vi vill ha, jag läste en annan tråd här då de hade hus karriär barn allt var så bekvämt och fungerade så bra, och det var just det som gjorde att mannen kände "är det här allt i mitt liv?" Och stack.

För bådas skull sätt ner foten och säg att du inte vill ha det bekvämt, du vill ha kärlek till varje pris och det infinner sig inte med henne.

Kan du länka till den tråden?

Inte riktigt sant. Man kan ha det struligt och stormigt med fel tjej och vara lycklig med rätt tjej. Det där motståndet kan vara att inte känna sig kvävd och att tjejen är självständig så man inte tar henne förgiven. Däremot är alldeles för många ihop med nån det är bekvämt med för att det är ens första tjej el kille och det bara rullar på.

Du missar poängen, om allting är totalt förutsägbart bekvämt, så dödar det attraktionen när allt blir perfekt planerat och knappt några gupp längs vägen, det är faktiskt guppen (och ovädret) som för kärlek närmare. Om man däremot separeras av en storm, var man inte rätt för varandra.

Det jag vill komma fram till är att ni umgicks som KKs, hon är en person som är lite ovanpå överallt hela tiden, ni umgås hela tiden, ni har gemensamma kretsar, hon är besatt av dig,och du har känt dig lite kvävd sen dag ett.

Korrekt?

Tack för er input allihopa. På något sätt känns det skönt att man inte varit ensam om detta.

Det är framförallt det som Liknande och R skriver som jag behöver höra tror jag. Att jag gör henne en otjänst lika mycket som mig själv. Men rädslan för att såra henne och kasta bort något som ändå fungerar bra är tydligen större än att vara uppriktig. Blir så jävla trött på mig själv, är normalt rationell och handlingskraftig, räds inte ta tag i problem. Tror att jag hela tiden försökt tillämpa detta tankesätt i vår relation men jag vet innerst inne att känslor inte alltid följer logikens lagar...

Tror också att lite motstånd är hälsosamt i ett förhållande. I detta förhållande har det varit obefintligt. Jag brukar skämta om att det är jag som är chef hemma, men det stämmer nog eftersom hon anpassar sig till min minsta vink. Jag är inte manipulativ men hade lätt kunnat utnyttja detta om jag var det. Min idealbild är att hon är mer självständig och utmanar mig mer, är nog mer progressivt än konservativt lagd i förhållanden. Har subtilt försökt antyda detta vid ett flertal tillfällen men inser att det är orimligt att hon ska kunna förändra sig som person bara för min skull.

Fd Olycklig Kille, visste du att det var ditt förhållande som fick dig att må dåligt eller insåg du det efteråt? Själv söker jag hela tiden andra förklaringar till att jag är olycklig, typ som att jag försöker intala mig själv att det inte är något fel på min relation. När jag tar ett steg tillbaka inser jag ju att det är fullt rimligt att inte må bra av detta men är samtidigt personen som "ska vara stark" och kunna uthärda det mesta. Detta kombinerat med hur länge jag grubblat på detta har gjort att jag knappt tror på mina egna tankar längre, även om jag nog vet innerst inne vad det beror på.

(vet inte hur man citerar, någon som vet får gärna förklara hur) 

(vet även inte hur jag gör för att svara under samma användarnamn, hade ingen användare innan detta utan fyllde bara i ett inlägg som gäst)

Tack för er input allihopa. På något sätt känns det skönt att man inte varit ensam om detta.

Det är framförallt det som Liknande och R skriver som jag behöver höra tror jag. Att jag gör henne en otjänst lika mycket som mig själv. Men rädslan för att såra henne och kasta bort något som ändå fungerar bra är tydligen större än att vara uppriktig. Blir så jävla trött på mig själv, är normalt rationell och handlingskraftig, räds inte ta tag i problem. Tror att jag hela tiden försökt tillämpa detta tankesätt i vår relation men jag vet innerst inne att känslor inte alltid följer logikens lagar...

Tror också att lite motstånd är hälsosamt i ett förhållande. I detta förhållande har det varit obefintligt. Jag brukar skämta om att det är jag som är chef hemma, men det stämmer nog eftersom hon anpassar sig till min minsta vink. Jag är inte manipulativ men hade lätt kunnat utnyttja detta om jag var det. Min idealbild är att hon är mer självständig och utmanar mig mer, är nog mer progressivt än konservativt lagd i förhållanden. Har subtilt försökt antyda detta vid ett flertal tillfällen men inser att det är orimligt att hon ska kunna förändra sig som person bara för min skull.

Fd Olycklig Kille, visste du att det var ditt förhållande som fick dig att må dåligt eller insåg du det efteråt? Själv söker jag hela tiden andra förklaringar till att jag är olycklig, typ som att jag försöker intala mig själv att det inte är något fel på min relation. När jag tar ett steg tillbaka inser jag ju att det är fullt rimligt att inte må bra av detta men är samtidigt personen som "ska vara stark" och kunna uthärda det mesta. Detta kombinerat med hur länge jag grubblat på detta har gjort att jag knappt tror på mina egna tankar längre, även om jag nog vet innerst inne vad det beror på.

(vet inte hur man citerar, någon som vet får gärna förklara hur) 
(vet även inte hur jag gör för att svara under samma användarnamn, hade ingen användare innan detta utan fyllde bara i ett inlägg som gäst)

TS, bra att du kommit till insikt. Gör detta redan ikväll. Ta tag i det.

Och det att hon är så osjävständig med dig: jag tror faktiskt inte hon ÄR så utan jag tror er dynamik är fel. Hon kommer säkert vara helt annorlunda med en kille där hon inte hela tiden känner att nåt är lite fel.. Det gör självklart henne ängslig någonstans.

Ta tag i detta för bådas skull!

Tack för er input allihopa. På något sätt känns det skönt att man inte varit ensam om detta.

Det är framförallt det som Liknande och R skriver som jag behöver höra tror jag. Att jag gör henne en otjänst lika mycket som mig själv. Men rädslan för att såra henne och kasta bort något som ändå fungerar bra är tydligen större än att vara uppriktig. Blir så jävla trött på mig själv, är normalt rationell och handlingskraftig, räds inte ta tag i problem. Tror att jag hela tiden försökt tillämpa detta tankesätt i vår relation men jag vet innerst inne att känslor inte alltid följer logikens lagar...

Tror också att lite motstånd är hälsosamt i ett förhållande. I detta förhållande har det varit obefintligt. Jag brukar skämta om att det är jag som är chef hemma, men det stämmer nog eftersom hon anpassar sig till min minsta vink. Jag är inte manipulativ men hade lätt kunnat utnyttja detta om jag var det. Min idealbild är att hon är mer självständig och utmanar mig mer, är nog mer progressivt än konservativt lagd i förhållanden. Har subtilt försökt antyda detta vid ett flertal tillfällen men inser att det är orimligt att hon ska kunna förändra sig som person bara för min skull.

Fd Olycklig Kille, visste du att det var ditt förhållande som fick dig att må dåligt eller insåg du det efteråt? Själv söker jag hela tiden andra förklaringar till att jag är olycklig, typ som att jag försöker intala mig själv att det inte är något fel på min relation. När jag tar ett steg tillbaka inser jag ju att det är fullt rimligt att inte må bra av detta men är samtidigt personen som "ska vara stark" och kunna uthärda det mesta. Detta kombinerat med hur länge jag grubblat på detta har gjort att jag knappt tror på mina egna tankar längre, även om jag nog vet innerst inne vad det beror på.

(vet inte hur man citerar, någon som vet får gärna förklara hur) 

(vet även inte hur jag gör för att svara under samma användarnamn, hade ingen användare innan detta utan fyllde bara i ett inlägg som gäst)