• Olyckliga killen

    Har aldrig varit förälskad i min tjej

    TLDR: Har aldrig varit förälskad i min flickvän. Fortfarande känslomässigt osäker på treårigt förhållande som dock har utvecklas till en välfungerande och stabil relation. Hon har allt man kan begära av en potentiell livskamrat och är en jättefin tjej. Jag slits mellan ett känslor och förnuft och mår dåligt av detta. Vad ska jag göra?

    Hej.

    Jag och min flickvän (båda runt 25 års ålder) blev tillsammans för snart 3 år sedan. Hon är precis så omtänksam, hängiven och fin som man kan förvänta sig av en flickvän. Glad, positiv, nära till känslor, ser bra ut. Hon bryr sig verkligen om mig och uttrycker sin kärlek ofta både verbalt och fysiskt. Hon älskar att diskutera och är intelligent och självsäker. Förmodligen fantastisk med barn (vi har dock inga). Kort och gott har hon alla nödvändiga egenskaper som krävs för ett livslångt förhållande.

    Så, vad är problemet egentligen problemet undrar ni säkert.

    V träffades under uppsluppna omständigheter och utvecklade snabbt en kk-relation. Hon visade tidigt och tydligt sitt intresse och sina känslor för mig, medan jag var mer tveksam och avfärdade henne inledningsvis. Men sedan var det något som ändå fick mig att säga ja till att inleda ett förhållande och sedan dess har det rullat på. Den där blixtförälskelsen infann sig aldrig från min sida och jag kan nog inte ärligt svara ja på att jag någonsin upplevt den där förälskelsekänslan man har i början av en relation. Under tiden har en fördjupad kärlek växt fram från min sida och då framförallt för att hon är en fantastisk fin tjej, men någon djup känsomässig attraktion känner jag inte och har aldrig känt. 

    Jag har sedan vi blev tillsammans slitits mellan att vara ärlig mot mig själv på ett känslomässigt plan och henne som person och tryggheten i vårat förhållande. Från min sida har förhållandet nog aldrig vilat på en förälskelse, hon å andra sidan har från start alltid varit väldigt kär i mig och alltid försäkrat detta i både ord och handling, till den grad att jag själv känt mig kvävd och upplevt henne som klängig. 

    Jag under relationens gång haft problem från och till med ångest som jag med ögonen i backspegeln (inte så förvånande) relaterar till den interna konflikt jag bedrivit mellan min känslomässiga och "förnuftiga" sida. Två gånger har detta lett mig till att ta upp detta med henne vilket lett till relationskris med tårar från båda sidor. Båda gånger har det dock slutat med att vi har fortsatt relationen. Jag tror att min känslomässiga relation på att se henne så ledsen har fått mig att (återigen) åsidosätta mina egna känslor och fortsätta, alltså delvis för att jag tycker synd om henne. Samtidigt har jag intalat mig själv att dessa kriser ska bli vändpunkter där jag ska hänge mig till henne helt och fullt. Trots det hänger känslan kvar av att det är något som är fel i mitt liv.

    Vid dessa kriser har hon intagit en viss distans i förhållandet som fått mig att ta mer initiativ och känna mig mer känslomässigt engagerad. Detta är ett problem jag upplevt sedan dag 1 ? hon är väldigt "på" vilket får mig att backa, samtidigt som hon har en enorm outtalad tolerans och förstående för att jag backar. Detta gör mig frustrerad då jag hade önskat att hon uppvisade mer självständighet, vilket i mina ögon är attraktivt. Jag blir ibland lätt irriterad på henne för löjliga saker som jag vet kan härledas till denna diskrepans mellan mitt och hennes känslomässiga engagemang.

    Vi känner varandra riktigt bra vid det här laget och jag trivs riktigt bra i hennes sällskap i vardagen. Relationen är fördjupad och stabil och har förutsättningarna för  ett livslångt förhållande på ett förnuftigt plan. Hade jag gått ner på knä imorgon hade hon svarat ja. Jag försöker tänka mig in i den situationen men det tar det emot... jag vet att det skulle fungera men är rädd att jag aldrig kommer kunna acceptera att gå emot min egen inre röst. Å andra sidan är jag rädd att mina känslor tillslut ska komma fram om jag gör slut och får mer utrymme i livet. Vi är trots allt ganska sammansvetsade vid det här laget och umgås tillsammans i samma sociala kretsar.

    Det finns en del av mig som längtar efter friheten och att verkligen må bra igen. Den andra delen säger att jag ska vara nöjd och acceptera henne eftersom hon är bra för mig och förmodligen mina barn på ett praktiskt plan. Mitt eviga grubblande har fått mig att ifrågasätta det mesta, till och med rimligheten i att jag ens ska känna ångest inför detta.

    Så; vad ska jag göra? Är det någon av er där ute som har liknande erfarenheter och vad gjorde ni för val? Är det rimligt att bygga ett livsförhållande med denna bakgrund? Kan man komma över sina egna principer? Varför blir jag inte kär i någon som är så pass bra på alla sätt och vis? Som ni ser är frågorna många och jag har stött och blött dem så mycket att jag knappt kan lita på mitt eget omdöme längre...

    Hoppas någon orkar läsa och dela med sig av kloka ord, skulle behöva perspektiv på detta.

    Mvh
    Olycklig kille
  • Svar på tråden Har aldrig varit förälskad i min tjej
  • Pope Joan II

    Du kallar dig för olycklig kille och det verkar du ju också vara. Jag tycker absolut att du ska bryta upp ur förhållandet och ge dig själv en chans att välja partner utifrån andra parametrar nästa gång. Se till att inte slappt och enkelt gå med på något du inte egentligen vill ha, hur bra det än verkar. 

  • Anonym (Tilda)

    Har varit i en väldigt liknande situation. Fick också ångest emellanåt för att jag inte lyssnade på min magkänsla. Vi fick tom barn ihop men sedan gjorde han slut till min stora förvåning. Blev ledsen just då samtidigt som jag kände en stor lättnad att bli fri och slippa leva i en lögn.
    Har sedan dess träffat män och varit väldigt förälskad och lycklig.
    Önskar bara jag hade haft modet att göra slut själv tidigare. Men tyckte också han var en sådan fin människa
    Ja du förstår nog vad jag kommer råda dig till:) slösa inte mer på dina och hennes år.

  • Olivera

    Tror du vet svaret själv, ni är fortfarande unga och ja - det ska kännas roligare än såhär när man hittar sin livskamrat (eller ens en partner för några år)

    Gå ännu längre i din ärlighet med dig själv, försök tänka bort bekvämligheten i att ha en härlig tjej i vardagen som är superbekräftande och som du vet aldrig kommer dra (skulle tro att det är ett stort skäl till att du stannar, undermedvetet iaf :) ) och släpp er båda fria att bli lyckliga på djupet!

  • Lumina77

    Jag känner så väl igen mig i dig, TS

    Jag levde tillsammans med en kille i sju år som jag aldrig hade de rätta känslorna för. Han var fin och bra på alla sätt precis som din flickvän var, men det räckte inte för jag hade aldrig någon attraktion till honom. Det kändes som att bara tillsammans med en kompis ungefär. Till slut började jag inse att det inte funkar att ljuga för mig själv och framförallt inte mig honom. Han var värd bättre än så. Så jag tog mod till mig och gjorde slut. Det var otroligt jobbigt för han blev så ledsen och jag drömde mardrömmar en tid efteråt men jag har aldrig ångrat mitt beslut. Det var helt rätt att inte fortsätta.

    Både han och jag lever i goda relationer idag. Och det tog ibte lång tid för honom att träffa nån ny trots att det verkade omöjligt innan pga hans starka känslor för mig.

    Lycka till TS hur du än gör. Men jag råder dig att följa ditt hjärta. Då kan det aldrig bli fel.

  • Anonym (Fd olycklig kille)

    Gör slut nu. Du ser ju vad du skriver. Det finns många snälla och fina tjejer men det enda som borde få en att binda sig till en utvald är att det känns bra och rätt.

    Jag var som du, blev tillsammans med mitt ex efter gymnasiet när jag inte hade så bra självförtroende (ingen bra o trygg uppväxt mm) för att jag var så tacksam att nån ville ha mig. Jag var inte speciellt kär eller attraherad men jag behövde bekräftelse och kände mig lyckligt lottad som fick en flickvän.

    7 år. Alltså 7 år utan att känna nån speciell glädje över henne mer än att det var en trygghet. Jag trodde inte att nån annan skulle vilja ha mig.

    Sen gjorde hon slut vilket kom som en chock men det var en sån befrielse och inom ett år träffade jag både flera olika tjejer och en som jag verkligen föll för och fortfarande är med.

    Nu är jag lycklig! Fattar bara inte att jag kunde låta det gå så långt och undrar vad som hade hänt om hon inte gjort slut, jag hade ju återkommande depressioner i det förhållandet som bara blev värre.

    Exet hittade också en ny kille snabbt, tror inte du behöver vara rädd för att såra din flickvän så mycket.

    Hon kommer bli ledsen först men det är inte så allvarligt som det verkar, lovar att hon snart dejtar nån igen och har jättekul som singel. Oavsett hur ledsen hon verkar först.

  • Anonym (Liknande)
    Olyckliga killen skrev 2018-02-13 11:29:49 följande:

    TLDR: Har aldrig varit förälskad i min flickvän. Fortfarande känslomässigt osäker på treårigt förhållande som dock har utvecklas till en välfungerande och stabil relation. Hon har allt man kan begära av en potentiell livskamrat och är en jättefin tjej. Jag slits mellan ett känslor och förnuft och mår dåligt av detta. Vad ska jag göra?

    Hej.

    Jag och min flickvän (båda runt 25 års ålder) blev tillsammans för snart 3 år sedan. Hon är precis så omtänksam, hängiven och fin som man kan förvänta sig av en flickvän. Glad, positiv, nära till känslor, ser bra ut. Hon bryr sig verkligen om mig och uttrycker sin kärlek ofta både verbalt och fysiskt. Hon älskar att diskutera och är intelligent och självsäker. Förmodligen fantastisk med barn (vi har dock inga). Kort och gott har hon alla nödvändiga egenskaper som krävs för ett livslångt förhållande.

    Så, vad är problemet egentligen problemet undrar ni säkert.

    V träffades under uppsluppna omständigheter och utvecklade snabbt en kk-relation. Hon visade tidigt och tydligt sitt intresse och sina känslor för mig, medan jag var mer tveksam och avfärdade henne inledningsvis. Men sedan var det något som ändå fick mig att säga ja till att inleda ett förhållande och sedan dess har det rullat på. Den där blixtförälskelsen infann sig aldrig från min sida och jag kan nog inte ärligt svara ja på att jag någonsin upplevt den där förälskelsekänslan man har i början av en relation. Under tiden har en fördjupad kärlek växt fram från min sida och då framförallt för att hon är en fantastisk fin tjej, men någon djup känsomässig attraktion känner jag inte och har aldrig känt. 

    Jag har sedan vi blev tillsammans slitits mellan att vara ärlig mot mig själv på ett känslomässigt plan och henne som person och tryggheten i vårat förhållande. Från min sida har förhållandet nog aldrig vilat på en förälskelse, hon å andra sidan har från start alltid varit väldigt kär i mig och alltid försäkrat detta i både ord och handling, till den grad att jag själv känt mig kvävd och upplevt henne som klängig. 

    Jag under relationens gång haft problem från och till med ångest som jag med ögonen i backspegeln (inte så förvånande) relaterar till den interna konflikt jag bedrivit mellan min känslomässiga och "förnuftiga" sida. Två gånger har detta lett mig till att ta upp detta med henne vilket lett till relationskris med tårar från båda sidor. Båda gånger har det dock slutat med att vi har fortsatt relationen. Jag tror att min känslomässiga relation på att se henne så ledsen har fått mig att (återigen) åsidosätta mina egna känslor och fortsätta, alltså delvis för att jag tycker synd om henne. Samtidigt har jag intalat mig själv att dessa kriser ska bli vändpunkter där jag ska hänge mig till henne helt och fullt. Trots det hänger känslan kvar av att det är något som är fel i mitt liv.

    Vid dessa kriser har hon intagit en viss distans i förhållandet som fått mig att ta mer initiativ och känna mig mer känslomässigt engagerad. Detta är ett problem jag upplevt sedan dag 1 ? hon är väldigt "på" vilket får mig att backa, samtidigt som hon har en enorm outtalad tolerans och förstående för att jag backar. Detta gör mig frustrerad då jag hade önskat att hon uppvisade mer självständighet, vilket i mina ögon är attraktivt. Jag blir ibland lätt irriterad på henne för löjliga saker som jag vet kan härledas till denna diskrepans mellan mitt och hennes känslomässiga engagemang.

    Vi känner varandra riktigt bra vid det här laget och jag trivs riktigt bra i hennes sällskap i vardagen. Relationen är fördjupad och stabil och har förutsättningarna för  ett livslångt förhållande på ett förnuftigt plan. Hade jag gått ner på knä imorgon hade hon svarat ja. Jag försöker tänka mig in i den situationen men det tar det emot... jag vet att det skulle fungera men är rädd att jag aldrig kommer kunna acceptera att gå emot min egen inre röst. Å andra sidan är jag rädd att mina känslor tillslut ska komma fram om jag gör slut och får mer utrymme i livet. Vi är trots allt ganska sammansvetsade vid det här laget och umgås tillsammans i samma sociala kretsar.

    Det finns en del av mig som längtar efter friheten och att verkligen må bra igen. Den andra delen säger att jag ska vara nöjd och acceptera henne eftersom hon är bra för mig och förmodligen mina barn på ett praktiskt plan. Mitt eviga grubblande har fått mig att ifrågasätta det mesta, till och med rimligheten i att jag ens ska känna ångest inför detta.

    Så; vad ska jag göra? Är det någon av er där ute som har liknande erfarenheter och vad gjorde ni för val? Är det rimligt att bygga ett livsförhållande med denna bakgrund? Kan man komma över sina egna principer? Varför blir jag inte kär i någon som är så pass bra på alla sätt och vis? Som ni ser är frågorna många och jag har stött och blött dem så mycket att jag knappt kan lita på mitt eget omdöme längre...

    Hoppas någon orkar läsa och dela med sig av kloka ord, skulle behöva perspektiv på detta.

    Mvh

    Olycklig kille


    Då säger jag så här.

    Jag var tillsammans med en man.

    Jag trodde precis som din tjej att vi älskade varandra.

    Jag planerade vår framtid men han klarade inte av det.

    Jag kunde inte förstå varför.

    Vi bodde tillsammans och var ett par.

    Några år senare kom det fram att han aldrig älskat mig.

    Så sårad jag blev.

    SÅ MÅNGA ÅR JAG SLÖSAT PÅ INGENTING när jag istället kunnat träffa någon på riktigt!

    Jag önskar att han sagt till mig tidigare.

    Klart man gråter och blir ledsen när det tar slut men hellre ett förhållande på riktigt än på lådsas.
  • Anonym (Fd olycklig kille)
    Anonym (Liknande) skrev 2018-02-13 23:32:45 följande:

    Då säger jag så här.

    Jag var tillsammans med en man.

    Jag trodde precis som din tjej att vi älskade varandra.

    Jag planerade vår framtid men han klarade inte av det.

    Jag kunde inte förstå varför.

    Vi bodde tillsammans och var ett par.

    Några år senare kom det fram att han aldrig älskat mig.

    Så sårad jag blev.

    SÅ MÅNGA ÅR JAG SLÖSAT PÅ INGENTING när jag istället kunnat träffa någon på riktigt!

    Jag önskar att han sagt till mig tidigare.

    Klart man gråter och blir ledsen när det tar slut men hellre ett förhållande på riktigt än på lådsas.


    Ja, du skulle kunna vara mitt ex om det inte varit för att hon inte älskade mig heller. Det var ömsesidigt trygghetsknarkande.

    Men ts borde iallafall läsa ditt svar och inse att han inte är schysst som slösar bort sin flickväns liv. Han överdriver sin betydelse för henne. Hon kan älska en annan snubbe, hon kan bli älskad av en annan snubbe som verkligen tänder på henne.

    Bara för att hon blir sårad i förhållandet när han hattar fram och tillbaka betyder inte det att hon kommer lägga sig ner och deppa ihop resten av livet om han gör slut.
  • Anonym (R)

    Att man är med någon för att det är bekvämt men intalar både sig själv och sin partner att det är genuint ömsesidigt måste vara på samma nivå som otrohet, fast du har bara inte berättat att du söker någon annan och du har inte börjat söka någon annan än,men längtan om någonting annat finns alltid där.

    Usch så orättvist mot henne mot er båda.

    Det lustiga med relationer är att vi tror att vi blir lyckliga när det är bekvämt, men sanningen är att attraktionen kräver en lagom portion spänning och lite motstånd, vi vill jobba oss fram till det vi vill ha, jag läste en annan tråd här då de hade hus karriär barn allt var så bekvämt och fungerade så bra, och det var just det som gjorde att mannen kände "är det här allt i mitt liv?" Och stack.

    För bådas skull sätt ner foten och säg att du inte vill ha det bekvämt, du vill ha kärlek till varje pris och det infinner sig inte med henne.

  • Anonym (Liknande)
    Anonym (R) skrev 2018-02-13 23:45:29 följande:

    Att man är med någon för att det är bekvämt men intalar både sig själv och sin partner att det är genuint ömsesidigt måste vara på samma nivå som otrohet, fast du har bara inte berättat att du söker någon annan och du har inte börjat söka någon annan än,men längtan om någonting annat finns alltid där.

    Usch så orättvist mot henne mot er båda.

    Det lustiga med relationer är att vi tror att vi blir lyckliga när det är bekvämt, men sanningen är att attraktionen kräver en lagom portion spänning och lite motstånd, vi vill jobba oss fram till det vi vill ha, jag läste en annan tråd här då de hade hus karriär barn allt var så bekvämt och fungerade så bra, och det var just det som gjorde att mannen kände "är det här allt i mitt liv?" Och stack.

    För bådas skull sätt ner foten och säg att du inte vill ha det bekvämt, du vill ha kärlek till varje pris och det infinner sig inte med henne.


    Kan du länka till den tråden?
  • Anonym (Fd olycklig kille)
    Anonym (R) skrev 2018-02-13 23:45:29 följande:

    Att man är med någon för att det är bekvämt men intalar både sig själv och sin partner att det är genuint ömsesidigt måste vara på samma nivå som otrohet, fast du har bara inte berättat att du söker någon annan och du har inte börjat söka någon annan än,men längtan om någonting annat finns alltid där.

    Usch så orättvist mot henne mot er båda.

    Det lustiga med relationer är att vi tror att vi blir lyckliga när det är bekvämt, men sanningen är att attraktionen kräver en lagom portion spänning och lite motstånd, vi vill jobba oss fram till det vi vill ha, jag läste en annan tråd här då de hade hus karriär barn allt var så bekvämt och fungerade så bra, och det var just det som gjorde att mannen kände "är det här allt i mitt liv?" Och stack.

    För bådas skull sätt ner foten och säg att du inte vill ha det bekvämt, du vill ha kärlek till varje pris och det infinner sig inte med henne.


    Inte riktigt sant. Man kan ha det struligt och stormigt med fel tjej och vara lycklig med rätt tjej. Det där motståndet kan vara att inte känna sig kvävd och att tjejen är självständig så man inte tar henne förgiven. Däremot är alldeles för många ihop med nån det är bekvämt med för att det är ens första tjej el kille och det bara rullar på.
  • Anonym (R)
    Anonym (Liknande) skrev 2018-02-13 23:47:18 följande:

    Kan du länka till den tråden?


    Nix, min mobil gillar inte forumet så det som försvinner är aldrig menat att hitta igen. Var några månader sen.
  • Anonym (R)
    Anonym (Fd olycklig kille) skrev 2018-02-13 23:51:46 följande:

    Inte riktigt sant. Man kan ha det struligt och stormigt med fel tjej och vara lycklig med rätt tjej. Det där motståndet kan vara att inte känna sig kvävd och att tjejen är självständig så man inte tar henne förgiven. Däremot är alldeles för många ihop med nån det är bekvämt med för att det är ens första tjej el kille och det bara rullar på.


    Du missar poängen, om allting är totalt förutsägbart bekvämt, så dödar det attraktionen när allt blir perfekt planerat och knappt några gupp längs vägen, det är faktiskt guppen (och ovädret) som för kärlek närmare. Om man däremot separeras av en storm, var man inte rätt för varandra.

    Det jag vill komma fram till är att ni umgicks som KKs, hon är en person som är lite ovanpå överallt hela tiden, ni umgås hela tiden, ni har gemensamma kretsar, hon är besatt av dig,och du har känt dig lite kvävd sen dag ett.

    Korrekt?
  • Anonym (Fd olycklig kille)
    Anonym (R) skrev 2018-02-14 00:57:09 följande:

    Du missar poängen, om allting är totalt förutsägbart bekvämt, så dödar det attraktionen när allt blir perfekt planerat och knappt några gupp längs vägen, det är faktiskt guppen (och ovädret) som för kärlek närmare. Om man däremot separeras av en storm, var man inte rätt för varandra.

    Det jag vill komma fram till är att ni umgicks som KKs, hon är en person som är lite ovanpå överallt hela tiden, ni umgås hela tiden, ni har gemensamma kretsar, hon är besatt av dig,och du har känt dig lite kvävd sen dag ett.

    Korrekt?


    Det är inte jag som är ts så inkorrekt ;)

    Faktum är att jag bråkade mer med mitt ex som jag inte älskade än med tjejen jag är nu. Vi bråkar aldrig. Det förstör ingenting, tvärtom.

    I början var det lite tjafs men det blev bättre efter ett tag när vi kände oss trygga med varandra.

    Jag tror du missar poängen, är man med en tråkig, förutsägbar tjej så ökar inte bråk och osäkerhet attraktionen, är man med en het och oförutsägbar tjej behöver man inga bråk och tryggheten känns inte för given utan man inspireras att behålla henne eftersom man ser att hon inte är beroende av en för att må bra. Min erfarenhet.
  • Utvandraren2

    Så tråkigt att läsa. Tycker tyvärr att du ska göra slut. Jag tror att det är bäst att säga sanningen till henne. Säg alla fina saker du skrivit om henne i inlägget. Att du ville bli kär men blev aldrig det. Så att hon förstår att det inte finns någonting hon kunnat göra annorlunda. Om kemin inte finns där så kommer den inte sen heller.

    Ni förtjänar båda att vara med någon ni är riktigt förälskade i och som känner detsamma för er.

    Tänk inte på det som att ni slösat bort tid, ni har säkert haft många roliga stunder under de här tre åren också och det är en livserfarenhet. Men avsluta nu medan ni fortfarande är unga.

  • Olyckliga TS

    Tack för er input allihopa. På något sätt känns det skönt att man inte varit ensam om detta.

    Det är framförallt det som Liknande och R skriver som jag behöver höra tror jag. Att jag gör henne en otjänst lika mycket som mig själv. Men rädslan för att såra henne och kasta bort något som ändå fungerar bra är tydligen större än att vara uppriktig. Blir så jävla trött på mig själv, är normalt rationell och handlingskraftig, räds inte ta tag i problem. Tror att jag hela tiden försökt tillämpa detta tankesätt i vår relation men jag vet innerst inne att känslor inte alltid följer logikens lagar...

    Tror också att lite motstånd är hälsosamt i ett förhållande. I detta förhållande har det varit obefintligt. Jag brukar skämta om att det är jag som är chef hemma, men det stämmer nog eftersom hon anpassar sig till min minsta vink. Jag är inte manipulativ men hade lätt kunnat utnyttja detta om jag var det. Min idealbild är att hon är mer självständig och utmanar mig mer, är nog mer progressivt än konservativt lagd i förhållanden. Har subtilt försökt antyda detta vid ett flertal tillfällen men inser att det är orimligt att hon ska kunna förändra sig som person bara för min skull.

    Fd Olycklig Kille, visste du att det var ditt förhållande som fick dig att må dåligt eller insåg du det efteråt? Själv söker jag hela tiden andra förklaringar till att jag är olycklig, typ som att jag försöker intala mig själv att det inte är något fel på min relation. När jag tar ett steg tillbaka inser jag ju att det är fullt rimligt att inte må bra av detta men är samtidigt personen som "ska vara stark" och kunna uthärda det mesta. Detta kombinerat med hur länge jag grubblat på detta har gjort att jag knappt tror på mina egna tankar längre, även om jag nog vet innerst inne vad det beror på.

    (vet inte hur man citerar, någon som vet får gärna förklara hur) 
    (vet även inte hur jag gör för att svara under samma användarnamn, hade ingen användare innan detta utan fyllde bara i ett inlägg som gäst)

  • Anonym (Fd olycklig kille)
    Olyckliga TS skrev 2018-02-14 11:09:28 följande:

    Tack för er input allihopa. På något sätt känns det skönt att man inte varit ensam om detta.

    Det är framförallt det som Liknande och R skriver som jag behöver höra tror jag. Att jag gör henne en otjänst lika mycket som mig själv. Men rädslan för att såra henne och kasta bort något som ändå fungerar bra är tydligen större än att vara uppriktig. Blir så jävla trött på mig själv, är normalt rationell och handlingskraftig, räds inte ta tag i problem. Tror att jag hela tiden försökt tillämpa detta tankesätt i vår relation men jag vet innerst inne att känslor inte alltid följer logikens lagar...

    Tror också att lite motstånd är hälsosamt i ett förhållande. I detta förhållande har det varit obefintligt. Jag brukar skämta om att det är jag som är chef hemma, men det stämmer nog eftersom hon anpassar sig till min minsta vink. Jag är inte manipulativ men hade lätt kunnat utnyttja detta om jag var det. Min idealbild är att hon är mer självständig och utmanar mig mer, är nog mer progressivt än konservativt lagd i förhållanden. Har subtilt försökt antyda detta vid ett flertal tillfällen men inser att det är orimligt att hon ska kunna förändra sig som person bara för min skull.

    Fd Olycklig Kille, visste du att det var ditt förhållande som fick dig att må dåligt eller insåg du det efteråt? Själv söker jag hela tiden andra förklaringar till att jag är olycklig, typ som att jag försöker intala mig själv att det inte är något fel på min relation. När jag tar ett steg tillbaka inser jag ju att det är fullt rimligt att inte må bra av detta men är samtidigt personen som "ska vara stark" och kunna uthärda det mesta. Detta kombinerat med hur länge jag grubblat på detta har gjort att jag knappt tror på mina egna tankar längre, även om jag nog vet innerst inne vad det beror på.

    (vet inte hur man citerar, någon som vet får gärna förklara hur) 

    (vet även inte hur jag gör för att svara under samma användarnamn, hade ingen användare innan detta utan fyllde bara i ett inlägg som gäst)


    Jag vet inte riktigt. Jag insåg väl det då men det var det enda jag visste. Jag visste inte att jag kunde må såhär bra med nån annan. Tjejen jag var ihop med på gymnasiet var inte heller nån jag var kär i. Fan jag har haft så dåligt självförtroende och tänkt att jag fått ta den som velat ha mig nästan.

    Haha! Känner igen det där med att vara stark. Pga hemförhållanden har jag fått klara mig själv och härda ut, bita ihop, alltid.

    Nu var mitt ex mer dominant och krävande men jag fick ändå dåligt samvete för allt och hon började lätt gråta för allt möjligt så jag fick tassa på tå runt henne. Lite annorlunda kanske.

    Men jag tycker du ska göra slut för din flickväns skull och håll på det. Dra inte ut på det, ge inte falska förhoppningar. Ju tydligare du är desto snabbare kommer hon över dig.

    Jag LOVAR att hon inte heller är lycklig i er relation.

    Lovar att hon kommer bli lyckligare om du gör slut.

    Det är bara först som det kommer vara jobbigt så du får vara stark och genomföra det för bådas skull.

    Hon kommer vara tacksam i framtiden när hon mår bättre, har kommit över dig och är med en ny kille hon passar med.
  • MaryM
    Olyckliga TS skrev 2018-02-14 11:09:28 följande:

    Tack för er input allihopa. På något sätt känns det skönt att man inte varit ensam om detta.

    Det är framförallt det som Liknande och R skriver som jag behöver höra tror jag. Att jag gör henne en otjänst lika mycket som mig själv. Men rädslan för att såra henne och kasta bort något som ändå fungerar bra är tydligen större än att vara uppriktig. Blir så jävla trött på mig själv, är normalt rationell och handlingskraftig, räds inte ta tag i problem. Tror att jag hela tiden försökt tillämpa detta tankesätt i vår relation men jag vet innerst inne att känslor inte alltid följer logikens lagar...

    Tror också att lite motstånd är hälsosamt i ett förhållande. I detta förhållande har det varit obefintligt. Jag brukar skämta om att det är jag som är chef hemma, men det stämmer nog eftersom hon anpassar sig till min minsta vink. Jag är inte manipulativ men hade lätt kunnat utnyttja detta om jag var det. Min idealbild är att hon är mer självständig och utmanar mig mer, är nog mer progressivt än konservativt lagd i förhållanden. Har subtilt försökt antyda detta vid ett flertal tillfällen men inser att det är orimligt att hon ska kunna förändra sig som person bara för min skull.

    Fd Olycklig Kille, visste du att det var ditt förhållande som fick dig att må dåligt eller insåg du det efteråt? Själv söker jag hela tiden andra förklaringar till att jag är olycklig, typ som att jag försöker intala mig själv att det inte är något fel på min relation. När jag tar ett steg tillbaka inser jag ju att det är fullt rimligt att inte må bra av detta men är samtidigt personen som "ska vara stark" och kunna uthärda det mesta. Detta kombinerat med hur länge jag grubblat på detta har gjort att jag knappt tror på mina egna tankar längre, även om jag nog vet innerst inne vad det beror på.

    (vet inte hur man citerar, någon som vet får gärna förklara hur) 
    (vet även inte hur jag gör för att svara under samma användarnamn, hade ingen användare innan detta utan fyllde bara i ett inlägg som gäst)


    TS, bra att du kommit till insikt. Gör detta redan ikväll. Ta tag i det.
    Och det att hon är så osjävständig med dig: jag tror faktiskt inte hon ÄR så utan jag tror er dynamik är fel. Hon kommer säkert vara helt annorlunda med en kille där hon inte hela tiden känner att nåt är lite fel.. Det gör självklart henne ängslig någonstans.

    Ta tag i detta för bådas skull!
    She knows she's more than just a little misunderstood. She has trouble acting normal when she's nervous.
  • Anonym (Fd olycklig kille)
    MaryM skrev 2018-02-14 11:21:58 följande:

    TS, bra att du kommit till insikt. Gör detta redan ikväll. Ta tag i det.

    Och det att hon är så osjävständig med dig: jag tror faktiskt inte hon ÄR så utan jag tror er dynamik är fel. Hon kommer säkert vara helt annorlunda med en kille där hon inte hela tiden känner att nåt är lite fel.. Det gör självklart henne ängslig någonstans.

    Ta tag i detta för bådas skull!


    Det tror jag med. Jag kände mig ganska omanlig och värdelös med mitt ex. Är en helt annan människa i mitt nuvarande förhållande. Det säger folk till mig också, att jag verkar mycket gladare och starkare.

    Den där tjejen kan ju inte vara sitt bästa jag med nån som känner som ts gör, det kan hon däremot vara som singel och med rätt kille.
  • Anonym (Liknande)
    Olyckliga TS skrev 2018-02-14 11:09:28 följande:

    Tack för er input allihopa. På något sätt känns det skönt att man inte varit ensam om detta.

    Det är framförallt det som Liknande och R skriver som jag behöver höra tror jag. Att jag gör henne en otjänst lika mycket som mig själv. Men rädslan för att såra henne och kasta bort något som ändå fungerar bra är tydligen större än att vara uppriktig. Blir så jävla trött på mig själv, är normalt rationell och handlingskraftig, räds inte ta tag i problem. Tror att jag hela tiden försökt tillämpa detta tankesätt i vår relation men jag vet innerst inne att känslor inte alltid följer logikens lagar...

    Tror också att lite motstånd är hälsosamt i ett förhållande. I detta förhållande har det varit obefintligt. Jag brukar skämta om att det är jag som är chef hemma, men det stämmer nog eftersom hon anpassar sig till min minsta vink. Jag är inte manipulativ men hade lätt kunnat utnyttja detta om jag var det. Min idealbild är att hon är mer självständig och utmanar mig mer, är nog mer progressivt än konservativt lagd i förhållanden. Har subtilt försökt antyda detta vid ett flertal tillfällen men inser att det är orimligt att hon ska kunna förändra sig som person bara för min skull.

    Fd Olycklig Kille, visste du att det var ditt förhållande som fick dig att må dåligt eller insåg du det efteråt? Själv söker jag hela tiden andra förklaringar till att jag är olycklig, typ som att jag försöker intala mig själv att det inte är något fel på min relation. När jag tar ett steg tillbaka inser jag ju att det är fullt rimligt att inte må bra av detta men är samtidigt personen som "ska vara stark" och kunna uthärda det mesta. Detta kombinerat med hur länge jag grubblat på detta har gjort att jag knappt tror på mina egna tankar längre, även om jag nog vet innerst inne vad det beror på.

    (vet inte hur man citerar, någon som vet får gärna förklara hur) 

    (vet även inte hur jag gör för att svara under samma användarnamn, hade ingen användare innan detta utan fyllde bara i ett inlägg som gäst)


    Så här citerar man:

    Titta på bilderna.

    I mobilen trycker du på stjärnan så kommer alternativen upp.

    På datorn klickar du på citera







  • Anonym (Bitter hagga)

    En gammal tråd som jag känner att jag kan relatera till.

    Mitt råd - gör slut. Om du inte redan gjort det, för tråden är som sagt var gammal. Om du inte är sann mot dig själv kommer det förr eller senare att straffa sig. Jag har aldrig upplevt ömsesidig attraktion och kärlek i hela mitt liv, jag är 41 år. När jag var tonåring var jag avståndskär tusen gånger i killar som inte ville ha mig, så till sist kände jag mig tvungen att lira i korpenlaget i stället och blev ihop med en idiot som utnyttjade mig i 9 år. Jag trodde inte att jag var värd bättre. Till sist orkade jag inte mer utan lämnade honom, ivrigt påhejad av en kollega som jag naturligtvis föll som en fura för. När jag blev ledig ville han inte ha mig. Alltså var jag lika värdelös som mitt ex fått mig att känna mig. Efter detta gick mitt hjärta totalsönder och allt slutade med att jag 28 år gammal blev ihop med en kille som jag aldrig var kär i, fick tre barn med honom och nu har flyttat ifrån för att jag har blivit kär för första gången på 14 år. Jag trodde inte att jag kunde bli kär längre, men naturligtvis vill han som jag är kär i inte ha mig annat än som vän och att ha sex med. Jag har aldrig kommit så nära en man känslomässigt som med denne man. Vi har allt - vi kan prata om allt, skratta, attraktionen finns där men han vill inte. Antingen är jag verkligen värdelös eller, vilket är mer troligt - hans bagage är lite för tungt.

    Men nu är det kört, kärlek är inte för mig. Jag tror att allt beror på att jag blev förstörd i min ungdom och efter det har jag aldrig varit ärlig mot varken mig själv eller min man. Fan, fan, fan. Vad jag vill leva om mitt liv. Visst, jag har tre barn, men att aldrig få uppleva ömsesidig kärlek verkar vara min lott. Så vad du än gör - var alltid ärlig mot dig själv så har du de bästa förutsättningarna att lyckas.

Svar på tråden Har aldrig varit förälskad i min tjej