skräckslagen av tanken på att flytta ihop med partner och dess barn. Vad göra?

På vilket sätt ser du fram emot att dela vardagen med dem? Så låter det ju verkligen inte på ditt inlägg.

Prata och diskutera med din sambo innan!!!

Se till att ni verkligen är överens om sånt här.

Barnet är snart tio år och ska kunna sova själv, jag hade inte gått med på att dela säng med ett sånt stort barn varannan vecka.

Det räcker gott med att behöva sova med en människa!

Pappan behöver också ha tydliga regler för vad barnet bör hjälp till med hemma, INNAN du flyttar in för att du inte ska bli syndabock.

Diskutera också vad du ska säga till om och vad din sambo ska ta själv med barnet.

Jag har själv barn, men hade också varit tveksam innan en inflytt med det barnet :)

Som sagt, kommunicera innan! :)

Under rådande omständigheter, flytta INTE ihop.
Börja med att säga åt pojken när han tex slänger sina våta kläder på din säng. Börja även att visa din egen vilja när ni är tillsammans, och se vad som händer när inte allt går efter barnets vilja, se även hur pappan agerar när han blir tvungen att sätta gränser för pojken.
Det är bättre att börja med detta innan du sagt upp ditt boende, för jag misstänker nämligen att det kommer skita sig samma dag du visar egen vilja och att du inte går i pojkens koppel.

Jag förstår precis hur du känner och jag har märkt att många som har separerat med barn låter barnen bestämma väldigt mycket. Vet inte om det är skuldkänslor eller vad det handlar om. Jag har separerat med barn och hos pappa sker allt på barnens villkor, allt!

Hos mig fungerar inte det då vi måste ha en fungerande vardag och jag tror att man gör barnen en björntjänst genom att låta de tro att allt kretsar kring dem.

Prata med din sambo, det här är självklara saker att lösa och prata om.

Känn inte skuld eller skam för det här ÄR viktiga saker. Det är en förutsättning för att förhållandet ska funka att ni delar syn på regler i hemmet och barnuppfostran.

Självklart har du rätt att skapa regler och kräva respekt för privata saker och vuxen tid.

Okej, tack hörrni. Jag förstår ju att det enda alternativet är att prata med min partner och försöka reda ut det här innan ihopflytt. Jag ville bara ha lite självförtroende i ryggen innan det var dags. Tack för vettiga svar. <3

Ha ingen bråttom att flytta ihop.Det verkar som pojken bestämmer och styr era liv tillsammans ,fast det är föräldrarna som ska bestämma.Sen har du ochså en egen vilja.Gör det som känns rätt för dig och du behöver inte låta pojken bestämma allt .Ja,han är ett barn,men ett barn ska inte styra allt och göra varsomhelst .

Det låter inte som att du ser fram emot att flytta ihop och det ska du inte göra under rådande omständigheter. Fullständigt åt h-e att låta barnet bestämma allt, jag ser det alltför ofta i min omgivning och det kommer inte att sluta bra. Så ställ tydliga krav på förändring och se till att de faktiskt genomförs innan ni flyttar ihop. Det är den största tjänst du kan göra ditt bonusbarn också...

Ja du, TS. Här gäller det att du tar sats i dig själv och sätter gränser för vad som är ok och inte ok. Det är inte samma sak som att börja skrika, ha tysta krig eller riskera att allt går åt pipan. Utan mer säga ifrån, förklara för gossen varför du sätter en gräns och sen hålla den. Lugnt och bestämt. Kompromissa ibland men inte så att du blir överkörd och han får sin vilja fram 100%, det är ju inte en kompromiss. Så här gör vi nu för att det ska fungera för alla. Vara ett steg före tex nu när vi kommer in vill jag att du hänger upp dina badkläder, inte att du lägger dom på min säng. Återkoppla ofta: bra, det gjorde du fint, tack så mycket. Skapa ett sammanhang där alla är delaktiga, relationsskapa. Ha förståelse, tålamod och leda i din riktning. "Så här är det nu och det blir jättebra, du behöver inte oroa dig". " Vi vuxna fixar det här". Om han skriker och går upp i känsla ska du vara lugn, inte möta upp hans känsla och göra den till din egen. Då blir det svårt. Lycka till!

Skriver som övriga, låt bli! Din kille behöver först lösa problemen med sitt barn, för det ÄR ett problem att barn får bestämma på det viset du beskriver. Han måste lösa dem INNAN du flyttar in för annars blir du den onda styvmodern. 

Min bästa vän står inför samma problem, dock två barn och hon vet mycket väl vad som händer om de inte får sin vilja igenom, för pappan har börjat förstå hu fel han gör. Det är gap och skrik, de kastar grejer, vrålar som galningar osv. Det är ett tufft jobb i många fall när ett barn plötsligt få lite motstånd och krav. 

Har du pratat med honom än?

Vi gjorde felet att flytta ihop INNAN vi tog snacket om vad vi ville ha för "regler" elelr hur vi såg på ansvarsbiten.

Jag gled runt utmed väggarna i mitt eget hem där jag även betalade mer och tvättade, plockade och diskade. Om jag satt vid tvn och nått av barnen ville titta på nått var det bara att flytta på sig. Annars spelade de ut totalt.

Dessa kom även in i sängen tillsammans med oss fast jag sagt innan att där går min gräns. Han får jättegärna gå och lägga sig hos dem dock ;) då 8 och 9 år gamla.

Nu är vi särbos och gör om allt som vi borde gjort! Hopaps han tar till sig dina tankar. Ni ska ju vara en familj, då räknas alla in.