Vad gör man när man aldrig blir kär?
Jag har varit singel i över 3 år nu och vill så gärna hitta någon att dela livet med. Problemet är att jag "aldrig" blir kär. Har bara varit det 1 gång i mitt liv. Har dejtat rätt många killar men känner aldrig nåt mer än att jag gillar dem som vänner. Blir inte attraherad, saknar dem inte, tänker inte på dem, tycker det är jobbigt när de ringer, vet inte vad jag ska säga när de erkänner känslor för mig för jag känner inte samma. Är inte ens intresserad av att ha sex med dem (så det har jag inte haft).
Det har varit samma sak hela mitt liv. När man var liten eller tonåring och alla snackade om vilka de gillade, var kära i osv. kunde jag aldrig säga nåt för det fanns ingen jag var intresserad av. Har försökt att ge killar en chans men det växer aldrig fram något heller. Den enda gången jag var kär så blev jag det med en gång. Alltså bam, direkt. Jag verkar inte funka som de flesta andra med att känslor och attraktion "växer fram". Nej. Har aldrig varit med om det. Inte ens att jag börjat bli attraherad av nån som jag inte var attraherad av innan jag kände honom.
Vad är det för fel på mig egentligen? Blir olycklig av det här. Och ja, jag har provat att släppa det och fokusera på annat (har provat under många år tidigare och längre perioder de senaste åren) men då händer ingenting heller. Blir inte ens dejter. Så det händer inte alls när "jag minst anar det".
Just nu dejtar jag en kille jag träffade på nätet för några veckor sen. Han verkar riktigt bra och vi klickar ändå på något sätt. Vi snackar flera timmar varje dag och det blir aldrig pinsamt eller jobbigt. Han är öppen och ärlig, har berättat för alla att han börjat träffa mig, pausat sig på dejtingsidan och är väldigt mån om att jag har det bra när jag är hos honom osv. Han säger att han börjar få känslor och saknar mig. Det är inte samma för mig. Jag gillar honom och vill gärna att det ska bli något men känner inget (han vet detta, så jag är inte oärlig mot honom!). Det är väl kanske tidigt för att få känslor ja, men jag känner nästan att det går åt andra hållet. Att jag blir mer och mer säker på att jag inte känner eller kommer känna något. Och som sagt, den enda gången jag faktiskt blev kär blev jag det direkt. Så antagligen kommer det inte bli något av detta heller, och då är jag tillbaka till ruta 1.
Börjar kännas som att allt är meningslöst när jag inte har nån att dela livet med, och kunna bilda familj med framöver. Är ingen karriärsmänniska och har inga specifika intressen jag brinner för. Det ena jag verkligt vet (och alltid vetat) är att jag vill gifta mig och ha familj. Så att "hitta något annat att leva för" funkar inte. Har testat. Har pluggat, jobbat, startat företag, rest runt, har husdjur osv. Allt har känts meningslöst och tomt. Att fokusera på nära och kära har heller inte hjälpt.
Vad gör man? Är det bara att acceptera att man kommer behöva vara singel hela livet? Aldrig ha någon att dela livet med. Aldrig bilda familj.