Någonting är fel

Jag vänder mig till detta forum för att få bolla med någon, och jag ber alla troll där ute att snälla låta bli tråden.

Jag har en dotter som är tio år gammal och vi har problem. Det känns oerhört hårt att skriva så, men så är det. Någonting står inte rätt till och jag måste försöka ta mig mod att våga be om hjälp.

Hon har alltid varit vad man kan kalla krävande. Hon hade kolik som bebis och hade nattskräck varje natt tills hon blev 5 år. Hon är och har alltid varit hyperaktiv (vilket även sjukvården har fastställt). När vi gick på djurparken när hon var 18 månader var jag tvungen att ha henne i sele, annars hade hon utan tvekat sprungit in hos djuren. Hon slet sig som en vindrutetorkare framför det sträckta "kopplet". Det gick aldrig att sätta henne i en sandlåda och tro att hon skulle vara kvar, utan hon sprang. Antingen tills jag eller någonting annat stoppade henne. Nu är hon mellan golv och tak, sitter aldrig still. Står på huvudet i soffan, gungar med en fot, pillar med någonting. Hon tappar fokus i skolan och börjar rita istället. Speciellt svårt är det med uppgifter som man måste läsa för att förstå. Hon uppfyller alla krav för årskursen, än så länge.

Hon har och har haft svårt att ta emot instruktioner och zonar som ut om man säger för många saker i följd. Om man frågar efteråt om hon hörde så säger hon ofta att hon inte förstod. Ibland kan hon säga att det blev för många ord men oftast så är hon bara i sin egen värld.

Hon glömmer saker. Hon glömmer bort att göra saker, hon glömmer ta med sig saker, och hon tappar bort saker. En termin försvann tre täckbyxor...

Hon har aldrig lekt över huvud taget. Hon har haft allt men aldrig lekt. Hon kunde aldrig finna ro att se en hel film. Inte nu heller. Datorspel och att spela iPad går bra, eller rita eller pyssla. Men aldrig lek. Hon vill väldigt sällan vara med kompisar heller. Hon säger att det är jobbigt. Och det vet jag att hon tycker, när hon väl har varit med en kompis är hon helt slut efteråt.

Hon är gränslös, beter sig olämpligt eller säger olämpliga saker. Hon avbryter när andra, oavsett vem det är.. Det är svårt att förklara men hon får andra att känna sig obekväma. Det är som att hon vet att man ska prata men hon vet inte vad som är okej att prata om. Det sociala är svårt. Som att hon inte kan koderna. Väldigt påtagligt när man jämför henne med barn i samma ålder. jag har exempel om någon är intresserad.

Hon har ångestproblematik, vilket vi får hjälp med hos en kurator som vi träffar regelbundet. Vi har inte kommit så långt där än och att det kanske kan finnas ett funktionshinder har inte kommit upp, än. Men jag tror att jag måste våga påtala det...

Ångesten visar sig som extrema sammanbrott, då hon inte kan andas, river sig, slår sig i huvudet och gråter okontrollerat. Hon har haft tankar på att vilja dö. Hon sliter sönder saker som hon tycker om och sem ångrar hon sig jättemycket nästan direkt. Det kan utlösas av vad som helst som hon inte är nöjd med, framför allt när hon har sovit dåligt. Hon har insomningsproblem och kan ofta ligga vaken till midnatt innan hon somnar. Och oftast gråter hon då.

Hon blir väldigt lätt irriterad och arg, av höga ljud eller när man ber henne om någonting.

Jag har grävt i vad som kan vara felet. Problemen har funnits jämt, oavsett vilken förskola eller skola som hon har gått på (hon har bytt både förskola och skola ett par gånger utan förändring).

Jag har anklagat mig själv, frågat mig och andra vad jag gör och har gjort för fel. Har jag varit för snäll eller för sträng? Jag har ändrat mitt förhållningssätt inför hennes utbrott och sammanbrott men det går inte att påverka. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig som en misslyckad mamma som har ett barn som beter sig som hon gör och som mår så dåligt.

Utanför skolan uppfattas hon som dryg, bortskämd och oförskämd av släkt och bekanta. I skolan är hon tystlåten, gör inget väsen av sig.

Jag har bipolär sjukdom och vet att det finns en ärftlighetsfaktor. Jag vet inte om hon kan vara bipolär eller om det rör sig om någonting annat affektivt eller kanske rent av neuropsykiatriskt. Hennes kusin, min systerson, är gravt autistisk. Våran mamma har också bipolär sjukdom.

Det här tär på våran familj. Det tar otroligt mycket energi, då det är konstanta konflikter. Hon är alltid arg eller sur för någonting men det är alltid irrationellt. Antagligen går hon väl runt och bär på massor av irritation från dagen som kommer ut hemma och/eller så mår hon bara dåligt insåg själv utan att veta varför. Men vi orkar liksom inte. Man går på nålar hela tiden.

I skolan är det också konflikter emellanåt där jag har börjat förstå att hon är för "på". Hoppar in mitt i, avbryter. Hon vet nog inte riktigt hur man ska ta kontakt.

Någonting är ju fel, men vad. Jag är oerhört färgad av min egen uppväxt, jag fick min diagnos sent i livet vilket ledde till stora problem i ungdomen och i skolan. Jag vill att hin får hjälp innan det går åt pipan. Vad ska man göra egentligen?

Och snälla, jag har anklagat mig själv tillräckligt. Jag har ett barn till som inte alls har samma problematik. Hon har ingen problematik alls. Vi har behandlat dom exakt lika, så det borde rimligtvis inte vara mitt eller vårt fel att det har blivit såhär.

????