Hur överlever man "3-års trots"

Ge honom tid. Det där låter inte som treårstrots, det där låter som helt vanlig reaktion på att hans liv förändrades dramatiskt för bara en månad sedan och att inget längre är som det brukade vara.

Vår lille pojke fyller 3 år om några dagar. För 1 månad sedan blev han dessutom storebror.

Senaste tiden, speciellt senaste veckan, består dygnen av bråk. Något som gör oss alla ledsna. Vi försöker verkligen att välja våra strider men det blir ändå konstant bråk. Han är som ett helt annat barn. Minsta lilla motgång leder till utbrott och skrik. Han har tidigare varit ganska duktig på att lyssna när man säger nej men nu är det inte ens 1/10 gånger. Utan agerandet blir totalt tvärtemot.

Svårast blir konflikterna kring lillasyster. Där MÅSTE vi säga nej. Han är otroligt förtjust i sin lillasyster och visar mycket ömhet. Men kan också göra saker som är direkt farliga för henne. Och det går inte att nå honom när man förklarar hur farligt det han gjort är. Eller stoppa honom när man ser att det är på väg att hända.

Vi har aldrig skrikit vid konflikter och han är absolut inte härdad av höga röster. Men nu har vi vid några tillfällen verkligen sagt till på skarpen och det bekommer honom inte.

Det är dessutom så gott som omöjligt att natta nu för tiden. Han vill INTE lägga sig. Men vaknar ändå tidigt varje dag.

När han väl somnat för natten gråter jag ofta. Jag är så trött och det gör mig så otroligt ledsen att dey ska behöva vara såhär. Jag älskar honom från botten av mitt hjärta och det smärtar mig att se honom så upprörd och gråta 2846731 gånger om dagen.

Vad gör man? Hur står man ut?

Förlåt att jag kapar tråden, men jag bara känner åh nej. Jag försöker just nu överleva tvåårstrotset och tänker förhoppningsfullt " bara några månader till". Kommer det treårstrots sedan? Finns det paus emellan eller är allt från två år till slutet på tonåren en enda lång trotsålder?! :(

Det är viktigt att visa att det är ni som bestämmer. Min flicka är två och har börjat trotsa men om hon säger nej så tar jag henne bara dit hon ska och lotsas som ingenting. Och det går bra. Hon kan ju inte få bestämma. Jag är föräldern. Tjat hjälper inte man måste agera.

Det är konstigt att så många föräldrar vill ha självständiga barn som ska klara allt möjligt men ser vägen dit som om den vore till för att plåga de vuxna. Möt barns försök till ökad autonomi med inlevelse, tålamod och förståelse istället för att trotsa dem, bli förtvivlade och arga. 

Jag ser ofta föräldrar som ställer till det för deras 2-3-åringar genom att behandla dem som de gjort tidigare och skynda sig att sätta på dem kläderna, trycka på hissknappen, ställa fram tallriken, skära åt dem eller varför inte motsatsen, låta bli att hjälpa dem när de vill ha assistans och sedan vara förvånande över att det val de vuxna gjorde får stark respons i form av besvikelse och ilska. 

Förlåt att jag kapar tråden, men jag bara känner åh nej. Jag försöker just nu överleva tvåårstrotset och tänker förhoppningsfullt " bara några månader till". Kommer det treårstrots sedan? Finns det paus emellan eller är allt från två år till slutet på tonåren en enda lång trotsålder?! :(

Det är konstigt att så många föräldrar vill ha självständiga barn som ska klara allt möjligt men ser vägen dit som om den vore till för att plåga de vuxna. Möt barns försök till ökad autonomi med inlevelse, tålamod och förståelse istället för att trotsa dem, bli förtvivlade och arga. 

Jag ser ofta föräldrar som ställer till det för deras 2-3-åringar genom att behandla dem som de gjort tidigare och skynda sig att sätta på dem kläderna, trycka på hissknappen, ställa fram tallriken, skära åt dem eller varför inte motsatsen, låta bli att hjälpa dem när de vill ha assistans och sedan vara förvånande över att det val de vuxna gjorde får stark respons i form av besvikelse och ilska. 

Om du tänker i banorna "det är tufft för oss föräldrar, men 10 gånger tuffare för honom".

Hjärnan har växtvärk, det händer så mycket i barnens liv, de vill mer än vad de klarar av och ilskan är nog mer riktad mot frustationen än mot er.

Jag brukar säga att barnens trots är mer mot sig själv än mot föräldrarna.

Och du det är OK att bli arg, det är OK att visa sig svag. En del barn går det inte att stoppa med ord, utan med handling. Om han är på väg att göra något farlig, så lyft bort honom, han får skrika, han får bli arg, låt honom ha sina utbrott.

Det går över, varje dag är en dag närmare nästa lugna tid i barnets utveckling, varje utbrott är ett utbrott mindre av de som kommer vara kvar.

Nej, det är inte alltid lätt att få en treåring att förstå att det är farligt, ofta vill vi vuxna göra lite längre utläggningar än vad barnet har en förmåga att ta mot. Förklara när han är redo, men på en nivå som en liten treåring kan hantera.

Många gånger är det ganska lönlöst att prata om konflikten efteråt, eftersom barn i den åldern inte reflekterar bakåt i tid på samma sätt som vi vuxna och äldre barn.

Och till slut, ta det inte personligt, en del barn kräver mer av föräldrarna andra kräver mindre.

Det är ju ett sätt att se det. Får ditt barn inte bestämma något alls? Nu behöver inte en tvååring bestämma så mycket, men att låta barnen tidigt få ta egna beslut är ganska smart, för barnets självkänsla och även lära sig att sätta sina egna gränser. Jag har lite svårt för föräldraskap där man har som syfte att bestämma över barnet, att man behöver ta kontrollen och ta vissa beslut är en sak. Men principen "vi är de som bestämmer" är för mig helt främmande (och ja, det har lyckats strålande, sambons äldsta barn och vårt gemensamma är samtliga vettiga vuxna personer som kan ta egna beslut och klarar att ta emot andras beslut)