Han håller distansen

Har träffat en kille under en ca ett år. Vi träffades på ett jobb, jag var den som ville hålla det lite under radarn till en början, inte låta kollegorna veta. Försiktig av mig av naturen...ville väl se vart det ledde, om det var på allvar. Successivt växte jag in i det hela och kände mig okej med att dela med resten av världen att vi var ett par. 

Idag är vi särbos, men bor i samma lilla stad. Vi har träffat varandras familjer och så vidare, men han vägrar att ta nästa steg. Vill inte bo med mig, vill inte prata framtid. Samtidigt säger han att jag betyder mest för honom. På senaste tiden har han heller inte kunnat hitta tiden att träffa mig. Förr träffades vi jämt, förälskelsens blessing i guess. Men hur ska jag tolka detta nya? Det känns som att jag inte får plats i hans liv, eller att jag är den där berömda kakan som både kan sparas och ätas. Han kan fortsätta leva sitt oberoende singelliv medan jag sitter hemma och väntar, gör alltid mig tillgänglig för honom. Han gör mig ingenting direkt illa, men jag blir påverkad och ledsen. 

Misstolka mig rätt, min självrespekt och integritet är stor, men jag fattar inte hur sjutton jag ska göra. Vill inte spela några spel - men är det det som krävs för att man ska bibehålla gnistan? Jag vill ju uppenbarligen mer än vad han vill, så ligger det mig i fatet? Jag är den typen som om jag tvingas ta fram en no-show attitude så kommer jag anta den med hull o hår, fejk finns inte i min identitet.