Anonym (Usch) skrev 2018-03-25 22:35:07 följande:
Jag har kommit att inse att jag hatar mitt jobb vilket absolut inte passar sig när man jobbar med människor.
- Jag hatar arbetstiderna.
- Jag hatar bemötande av otrevliga och arga patienter och anhöriga.
- Jag hatar allt det jag gör på mitt jobb: Klär av och på kläder, matar, byter inkontinensskydd, duschar, borstar hår. Etc etc.
- Jag hatar den dåliga lönen jag får för det enorma arbetet jag gör.
Jag hatar allt helt enkelt. Förut kunde jag ändå finna viss form av glädje men nu vill jag bara spy. Det gör fysiskt ont att gå till jobbet.
Jag söker, söker och söker andra jobb samt utbildningar som kan ge mig andra jobb. Men under väntans tider känns det förjävligt rent ut sagt.
Vad jag vill med tråden mer än att få gnälla av mig vet jag inte.
Jag har i perioder känt precis som du. Oftast när det varit extremt stressigt på jobbet och vi inte hunnit med det vi ska. Det är ju jobbigt att inte känna att man kunnat göra det som krävs för att de äldre ska ha det bra utan istället går man hem med en tung känsla och vet att man lämnat saker ogjorda.
Men det är i perioder det känts så. Överlag älskar jag det här jobbet (är på hemtjänsten) och jag känner en stolthet att jag får äran att jobba med det här. Vilken underbar känsla när "Agda" skiner upp på måndagmorgonen och är överlycklig för att man ÄNTLIGEN är tillbaka, när man bara varit tredagarsledig:) vilken känsla när man vet att det är VI som är undersköterskor som jobbar nära de här personerna, närmare än sjuksköterskorna.
Jag älskar att få skapa band till de gamla.. Det blir ju så när vi trots allt träffar dem så ofta:) jag älskar att få skämta med dem, visa bilder på barnen osv.
Det är dåligt betalt och dåliga arbetstider.. men känslan av att jag gör något så viktigt, gör skillnad för någon.. Det får mig att känna att det är värt allt slit!