• Anonym (Peter)

    Din syn på detta?

    Ge mig din syn på detta!?

    Efter 20 år tillsammans, i med och motgång, och tre vackra barn ska vi separera.

    Det är lite mer än två veckor sen nu. Hon pussar mig, vi kramas när vi går förbi varandra, hon säger som hon alltid gjort när hon känner min kroppsdoft, vilken känsla i hela kroppen hon får, vi sitter bredvid varandra i soffan, håller handen. Som ett par med andra ord. I alla fall så som vi som par gjort i 20 år.

    Detta var en lördag.

    Söndag morgon, alltså en så där 12 timmar senare än det jag beskrev ovan.

    Jag sitter själv vid köksbordet och dricker kaffe. Alla andra sover fortfarande.

    Det plingar till i hennes mobil. Inget märkvärdigt med det. Det gör det ofta, precis som i min.

    Hennes mobil ligger så till att jag ser hela skärmen.

    Jag ser att det är hennes messenger.

    Normalt sett känner jag igen varenda profilbild i och med att det är ungefär samma vänner på facebook som jag själv har.

    Känner dock inte igen den här profilbilden, så jag bara sträcker på mig för att se vem det var.

    Ser att det är från en man, och det han skrev fick mig att inse att saker och ting jag inte haft en aning om pågått ett tag.

    Hela magen drar ihop sig, jag blir alldeles matt och darrig. Klickar på konversationen och ser att hon, hon som sagt 12 timmar tidigare hur hon älskar mig, hade skrivit och föreslagit en kryssning tillsammans, bara de två.

    Kan knappt tänka klart. Skjuter tillbaka mobilen dit där den låg.

    Hon vaknar och kommer och sätter sig.

    Jag visar vad jag sett. "Ja!" säger hon, det är ungefär allt.

    Jag skakar i hela kroppen av ångest.

    Hon berättar att hon tänkt ta det här med mig själv.

    Vi bestämmer att jag ska bo kvar tills jag hittar ett eget boende, både för barnens skull, men även för att jag inte ska behöva hasta iväg nånstans på ett par dagar.

    Där, just i den stunden där, där skars känslomässiga band i tusen bitar.

    Dock slocknar som bekant inte känslor så där på ett par dagar, som från ingenstans.

    Med alla tankar som snurrar, ett hjärta som känns som någon kört över med ett tåg ska jag försöka hålla mig lugn, tänka konstruktivt.

    Samma dag kring kl 17 ringer han henne. Hon säger till mig "Jag måste ju ringa tillbaka förstår du, va?".

    Hon går ut och ringer, och jag blir kvar inne, med overklighetskänslor. Kunde knappt tro att det hände på riktigt.

    Jag har bara våra två äldsta döttrar att prata med. Har i princip inga vänner eller nån annan att vända mig till, och på ett eller annat sätt var jag tvungen att få prata om allt, få det ur mig.

    Min äldsta dotter ringer utan min vetskap upp den här mannen ifråga, och berättar för honom vad hon tycker. Han ger henne ett förtäckt hot, att "Pressa mig tillräcklig så blir jag inte rolig alls att handskas med!".

    Detta vet hon om, min fru eller vad jag nu ska kalla henne.

    Hon anser dock att alla ska som hon själv uttrycker det "skita i vem hon vill ha att göra med!".

    Efter några dagar kommer hon fram till att vad den här mannen gör är att spela ett spel, ett spel där han manipulerar både vår dotter och henne själv, för att skapa konflikt de två emellan.

    Hon säger till både mig och min dotter att "Honom vill jag aldrig mer ha att göra med!", och håller själv med om att, ha kontakt med honom igen vore att spotta vår äldsta dotter i ansiktet.

    Vi pratar några dagar senare med barnen om hur dom vill ha det, ifall dom anser att det är en god idé att jag bor kvar tills jag hittar ett boende. Det tyckte dom. Näst äldsta dottern flikar in "Men inget skrivande med andra under den tiden!", vilket min fru direkt svarar på med "Det har ingen som helst betydelse. Det ska ingen bry sig om.".

    Man kunde kanske känna efter 20 år tillsammans att de månader det handlar om innan jag har eget boende och bor kvar, att det gick att visa så mycket respekt att man avhåller sig från att skriva med andra män under den perioden.

    Ett par dagar senare säger hon, "Jag ska gå en sväng!". Kommer tillbaka efter en halvtimme och berättar att hon gick iväg för att prata i telefon med en man hon träffat när hon var ute på krogen.

    Både jag och barnen är precis förvirrade av allting, och undrar vad hon håller på med.

    Hittade henne på en dejtingsida för en vecka sen uppe på allt h**vete som redan varit.

    Vår 14åriga dotter hade sett detta när hon skulle använda hennes webläsare på hennes mobil, och kom och berättade för mig att "Mamma skriver med massa män på badoo!", och hon skriver med nån på messenger, och även med "xxx", vilket är mannen som uttalade hotet mot vår äldsta dotter.

    Jag håller på och falla sönder i bitar.

    14åriga dottern sa till mig "Pappa, du ska inte lägga mer energi på mamma!".

    Jag har tagit upp med min fru, eller exfru, eller vad man nu ska kalla det hur extremt respektlöst det är att göra allt det här mitt framför ögonen på mig, och på våra gemensamma barn. Har berättat hur det sårar mig.

    Är det bara jag, eller är det något konstigt att jag känner mig precis förvirrad av allt som händer, ocg känner mig så bottenlöst respektlöst behandlad?

  • Svar på tråden Din syn på detta?
  • Anonym (Dra)

    Ditt ex är en skitstövel
    Dumt att dra in era barn i er konflikt
    Separera, flytta isär, bodela fortast möjligt

  • LFF

    Varför ska DU flytta från ert gemensamma boende? Varför kan inte hon göra det så kan hon dessutom leva som den singel hon verkar vilja vara?

  • Anonym (Peter)
    LFF skrev 2018-03-26 10:38:43 följande:

    Varför ska DU flytta från ert gemensamma boende? Varför kan inte hon göra det så kan hon dessutom leva som den singel hon verkar vilja vara?


    Ganska exakt samma mening sa vår 18åriga dotter för några dagar sen, att "Varför är det DU som ska flytta härifrån?".
  • Anonym (Dra)
    Anonym (Peter) skrev 2018-03-26 15:48:10 följande:
    Ganska exakt samma mening sa vår 18åriga dotter för några dagar sen, att "Varför är det DU som ska flytta härifrån?".
    Inse att ert förhållande är dött och nu gäller det att separera
    Bestämm dig vad du vill göra och klarar, bo kvar eller flytta?
    Driv igenom bodelning.


  • Anonym (Hanna)

    Snälla du, dra inte in barnen mer i detta! Blir helt matt av denna läsning.

    Ja, utifrån din beskrivning är din fru en skitstövel. Men, om du inte har någon att vända dig till, gå INTE till era barn!!!

    Det är helt fel forum att ventilera detta med barnen hur illa din fru än sköter detta just nu. Sök professionellt samtalsstöd, jourhavande präst, vemsomhelst men absolut inte era barn! Det är traumatiskt att behöva stödja en förälder i kris, tänk på att även hela deras värld rasar just nu och de kan inte ta ansvar för ditt mående nu.

  • Anonym (X)

    Hemskt att läsa !! Blir så upprörd, dina känslor ljuger inte inte konstigt att det känns respektlöst, vilken förnedring!

    Måste kännas som att du älskat en främling som skådespelet din fru i 20 år.

    Ditt ex ska du separera från omedelbart, det är tungt men att vara runt en labil tonåring som henne är tyngre separationen och hela processen är tillfälligt skitjobbig men sen är du fri. Befria dig, du är värd respekt och lugn och ro och trygghet och ärlighet runt omkring dig så nöjd dig aldrig med något så plastigt fejk som henne. Lova det.

    Du är en fin pappa med fina barn, tacka för det ditt ex gav, och inse att hon ger dig inget mer längre - prata med mansjouren / samtalsstöd / anhöriga

    Du ska aldrig skämmas över något av detta hör du det? Det är hon som är skam, och du som föll offer. Men stanna inte offer, - ryck upp dig ur helvetet och driv dig till att behålla dig själv, behåll din tillit till dig själv, att du är bra! Och gör det samtidigt som du ordnar en separation.

    Vem äger hemmet? Vem står det på?

    Om det står på dig, kasta ut henne. Säg att hon har flera kukar att flytta hem till. Som hon tycker om så mycket de hjälper henne säkert för din respekt den är inte gjord för de som behandlar dig som hon har gjort. Spara respekten åt de som förtjänar den, som dina döttrar.

  • Anonym (K)

    Fyfan vilken vidrig människa. Finns inte ord för sånna. Och självklart är det HON som ska flytta ut, inte du. Det ska du göra klart för henne och stå fast vid. Sen har din dotter rätt, du ska inte lägga mer energi på ditt ex. Kasta henne mentalt åt helvete och låt henne brinna där. Gå vidare, även om det känns som det inte går. Hon förtjänar varken dig eller barnen.

  • LFF
    Anonym (Peter) skrev 2018-03-26 15:48:10 följande:
    Ganska exakt samma mening sa vår 18åriga dotter för några dagar sen, att "Varför är det DU som ska flytta härifrån?".
    Klok dotter även om du självklart inte ska använda dina barn som bollplank i det hela. Det är illa nog att de ser mamma på singelsidor, chatta med andra etc innan ni brutit upp helt.

    Så vad svarar du själv då på den frågan? Och hur har ni tänkt det med barnen vad gäller boende och umgänge?
  • Anonym (Peter)

    Alltså jag är precis förvirrad i allt detta. Jag fungerar så att, vilket jag förvisso tror de flesta gör, jag behöver kunna se någon form av logik och rationellt tänkande i saker och ting.

    Annat blir bara förvirrande. Jag minns att min dotter någon gång uttryckte något som lät väldigt snurrigt och ogenomtänkt. Men vi pratade igenom det där en stund, och det visade sig finnas både logik och ett mått av tankeverksamhet kring hennes resonemang.

    Men i allt detta, det finns absolut inget som stämmer här. Precis allt är bak och fram, vänster är höger, upp är ner, gasa är bromsa, kalla det vad man vill, jag blir inget annat än förvirrad i hela den här sörjan.

    Finns det någon som läser som skulle vilja ställa upp som mitt "bollplank"? Att dra in barnen mer i den här härvan, det går inte. Och samtidigt kan jag inte sitta helt ensam i alltihop, och till slut inte veta vad som är rätt eller fel.

    Är det någon som skulle känna att de orkar prata med mig så får du gärna skriva ett pm.

Svar på tråden Din syn på detta?