Ska skolor kunna vägra ta emot elever med tex svår ADHD som är omedicinerade?

Ja, nu handlar det då om de som inte klarar av att fungera utan medicin oavsett vilka övriga insatser som gjorts. 
Jag ber i förväg om ursäkt för långt inlägg. 

Vi har en elev i lågstadiet som ibland vägrar ta sin medicin. Den här eleven har en tjej i klassen som han verkligen avskyr, ingen vet varför allra minst han själv. Han kan iaf inte uttrycka vad det är med henne som triggar igång honom. 

När han tar medicin är han dock inte verbal, men sparkar gärna på henne om han kommer åt. När han inte tar medicin skriker han elakheter till henne (och andra) samt är ännu mer på och försöker sparka. 

Med medicin kan han koncentrera sig och klarar av skolarbetet, bara några små 'äventyr' där han går runt i klassrummet eller en sväng i korridoren. Lite prat med klasskompisarna blir det, men han återgår till sin plats vid tillsägelse. 

Utan medicin är han mer ute och går än sitter still, han pratar och stör sina klasskompisar och om de säger att han ska vara tyst eller gå säger han något elakt till dem. Skolarbetet klarar han inte alls av, han kan göra något tal i matteboken, skriva någon mening i skrivboken etc. 

Han har en assistent som är med honom hela tiden i skolan, men inte på fritids. Han har punktmarkering på rasterna som oftast går bra, men vill han delta i någon lagsport (fotboll, basket etc) så händer det att han blir skitarg för att någon inte följer reglerna, omedicinerad är det mer regel än undantag, då blir han arg även om någon följt reglerna men är bättre än han.

Det går inte alltid att förutse när han får ett ryck och kastar sig över den här tjejen, det kan komma precis när som helst. Han är supersnabb och smidig och springer ifrån alla vuxna på skolan, även gympaläraren som dock kommer ikapp i längden så att säga, men då har han redan hunnit med en massa jäkelskap på vägen.
När han inte ätit medicin tar det ett par dagar innan allt gått ur kroppen, men man märker skillnad redan första dagen, då mest på koncentrationen, verbalt kräver ca 3 dagar utan medicin. 
Utan medicin sparkar han den här tjejen så fort han ser henne, med medicin är det 'bara' någon gång per dag han försöker, vissa dagar inte alls men det kan likväl bero på att hon hållit sig undan. 

Ex på saker han skriker när han är omedicinerad: 

Åk hem din jävel (till en flykting som dock bott här ett tag och talar nästan felfri svenska) 
Du är så jävla ful/fet/äcklig. (till vem som helst som råkar vara nära) 
Ditt pucko du kan ju inte ens läsa, det är synd om dina föräldrar som fick en så jävla blåst unge (till en dyslektiker) 
Fitta, hora, kuk mm, alla tänkbara könsord. (skriks random till vem som helst) 

Det som gjorts i övrigt är att han har möjlighet att sitta i enskilt rum med assistenten, det vill han dock sällan, han har skärm som används ofta, han får hjälp att skriva när han blir trött i handen (som så många barn håller han i pennan jättehårt och det övas det också på.) Han får svårare utmaningar när han är klar med det ordinarie arbetet och det tycker han är kul. 
Han har möjlighet att gå en sväng i korridoren eller tom ut om det behövs. Han behöver inte vara med på gymnastiken om det är för jobbigt, han kan gå ut med assistenten och sparka fotboll eller något istället. Han och assistenten över och övar och övar på hur man är en schysst kompis, vad han kan göra istället om han blir arg, men han är inte särskilt intresserad.

Han är som sagt intelligent och jag får intrycket av att vissa personer ser han ner på. Om det är för att han anser dem korkade eller om de på annat vis står under honom, enligt honom vet jag inte. Han beter sig överlägset mot vissa då och då, även när han tar medicin, men inte lika ofta som utan. 

Klassen är överlag tysta på lektionerna så det är lugnt i klassrummet för det mesta och pojken gillar skolarbete så den biten är som sagt inga problem när han tar medicin. Men det vill han inte alltid, ibland smular han bara sönder medicinen eller totalvägrar ta den. 

Vi har tittat på möjligheten att byta klass, pojken går i den här klassen för att den är minst, de övriga tre klasserna i samma årskurs har maxantalet elever redan (det är verkligen knökfullt i de klasserna då de gjorde en ändring efter ettan när man märkte att den här pojken inte klarar stor klass, de var tre stora först, nu är det en liten och tre stora) så för att tjejen ska kunna byta krävs att någon i en annan klass byter med henne, men det är det ingen som vill. Flickan med föräldrar vill inte byta skola då denna är den närmsta och det är ändå närapå en timmes resväg var morgon för henne. Jag tycker inte det ska behövas heller, men vi måste ju titta på alla vägar när en elev kränks hela tiden. 

Vi har pratat med rektor om att skapa ytterligare en klass men det är inte aktuellt. 

Så, vas säger ni? Hur kommer man till rätta med detta? Jag har endast skrivit en bråkdel av allt men ändå blev det jättelångt. Pojken kan inte tillgodogöra sig skolarbetet utan medicin och vi kan inte garantera de andra barnens trygghet. 

Jag vill tillägga att jag anser att vissa barn inte ska gå i 'vanlig' skola, det här barnet är ett sånt barn, men nu finns inte möjligheten till det här då alla specialskolor tar emot elever först från åk 6.