Hur yttrar sig dubbel personlighet?

Det är väl egentligen inget som lekmän på familjeliv kan svara på rakt av, men barn som varit med trauman löper ju en högre risk att utveckla multipla personligheter. När hon blir till sitt känslokalla jag som du beskriver, minns hon de trauman hon varit med om som barn? Ofta är det ju bara "barnet"-identiteten som minns trauman.

Den arga onda är "Detet" som skyddar barnet.

Den gråtande sårbara skamfulla är "ÖverJaget" så om man vill få fram något om barnets upplevelse ska man prata med ÖverJaget.

Hennes "Jag" är undanträngt och istället möts man av barnet eller defensiva beskyddaren.

Tack för begreppsförklaringar

Min morfar, som jag aldrig träffade då min mamma inte hade kontakt med honom, led tydligen av just en dissociativ personlighetsstörning. Har försökt förstå mig på diagnosen, men det är ju ganska komplicerat...

Så lite! Var egentligen jag som behövde hjälp med begrepp men just Freud han kan jag som min egen mobil.

Jasså? Är din mamma pålitlig, alltså att det stämmer?

Jag tycker inte det är så komplicerat men jag har ju läst jättemycket psykologi på fritiden och verkligen grottat ner mig som självhjälp och för att det är nyttigt och roligt att utforska.

Dissociation är ett nyare begrepp det fanns det inte mycket av när jag var i kontakt med psykiatrin för flera år sedan, det verkar blivit trendigt nu men om jag fattat rätt kan man ha dissoviwtioner utan att ha en störning. Sedan kan man ha en dissociativ personlighetsstörning och det är på en helt annan nivå då är hela du kluven, det är kanske nyaste ordet för gamla begreppet multiple personlighetsklyvning.

Jag kan i alla fall schizofreni, psykotiskt tillstånd, bipolaritet, och har ett humm om dissociation. Många begrepp påminner om varandra men med några små skillnader lite klurigt det där.

Har spenderat väldigt lång tid av mitt lev med samma kvinna. Vi har fått fem barn, varav tre idag är vuxna, unga vuxna.

Denna kvinna har varit med om det mest avskyfärda ett barn kan uppleva, det är helt absurt. Det är alltifrån sett sin mamma bli våldtagen av pappan, till att dagligen blivit misshandlade med alltfrån dammsugarrör till galge, pappan försökt dränka henne. Det är bara lite att skrapa på ytan. Det finns så mycket mer. Jag har svårt att tänka mig att det här inte sliter sönder även det starkaste barn mentalt i småbitar.

Jag undrar, hur visar sig dubbel personlighet? Alltså att man är två personligheter.

Både de äldsta barnen och jag har diskuterat oändligt många timmar om vad det är som inte stämmer med deras mamma.

Ska försöka beskriva kort. Under vår tid tillsammans har hon hamnat i perioder där hon blir som förbytt, kall/kylig, arrogant, otrevlig och dryg, känslokall.

Ett exempel är för snart en månad sedan. Jag kom på henne med att skriva med en annan man, på ett sätt som du inte skriver till en vän, utan att bli alltför detaljerad.

Jag visar henne detta. Hon reagerar direkt med att se djupt ångerfull ut, riktigt skamsen. Hon börjar och ska förklara, även att det inte direkt fanns några godtagbara ursäkter, men ändå, hon skulle börja förklara sig. Nära gråt var hon också.

Det hade gått max två minuter från att jag visat, då rycker hon till lätt med huvudet, ögonen blinkar till, linande någon form av tics. Där tar absolut kula vid. Hon blir arrogant, iskall och tycker inte det där var mycket att hänga upp sig på, att "Stör det dig så stick!" ungefär. Personlighet som förbytt på ett par sekunder. Den personen är hon än idag. Hon kör rakt över oss allihop. Barnen bokstavligen skriker om att hon ska öppna ögonen och inse vad hon håller på med. Hon bryr sig inte ett dugg. Hon sitter 90% av sin vakna tid på olika dejtingsidor, som hon manipulerat mig med lögner att betala premium för dessutom, hon går ut och pratar med män hon träffat på krogen, osv osv. En riktigt kall och otäck personlighet, som förbyttes på ett ögonblick.

Detta är inte första gången det händer. Däremot garanterat sista!! Vid ett annat tillfälle var det en man på en kurs hon gick. Det spelade ingen roll hur jag bönade och bad, hur hon såg att jag mådde, hon körde på som en ångvält, lika känslokall och kylig som idag. En dag, när hon hållt på i tre månader med den här mannen kommer hon hem. Från absolut ingenstans börjar hon gråta och säger "Detta är inte jag!". Från den sekunden var hon "sig själv" igen. Hon slutade kursen, för hon ville inte att jag skulle må som jag gjorde. Återigen, personlighet som förbytt i en handvändning.

Finns även mängder med sådana här vändningar i personlighet som enbart varat i timmar eller någon dag. Då kan jag prata om nåt och säga exempelvis "Du minns när du berättade att..", nånting som jag ska ta upp som varit helt galet som kommit ur munnen på henne.

"Nej, det har jag aldrig sagt. Det hör du ju själv att det inte är jag att prata så!" säger hon och där står jag som att jag hittat på, för hon är absolut övertygad om att något sådant kan hon aldrig sagt. Och då kan det handla om så kort tid tillbaka som några dagar bakåt.

Jag överdriver inte om jag påstår att vi har suttit i såna här situationer minst hundra gånger genom åren.

Någonting är det som inte stämmer. Naturligt söker man förklaringen, och något säger mig att hon har två personligheter, där de två inte känner till varandra eller delar minnen och liknande.

Kan jag ha rätt, eller skulle det visat sig på helt andra vis?

Tänk själv hur det skulle kännas om din sambo plötsligt sade att du sagt något helt hemskt till honom/henne och du har noll minne av det. Usch :/

Det är exakt på orden vad jag tänkt på så många gånger, och det är precis vad jag sagt till henne ett otal gånger, "Att i dina ögon måste jag ju framstå som helt verklighetsfrånkopplad när jag återger något och du inte har en aning om att det hänt eller att det sagts.", så jo, jag förstår absolut.

Man vill ju tro på sin partner att det faktiskt hänt men samtidigt är det svårt att ta till sig känslomässigt när man faktiskt inte minns. Prova filma henne när hon är konstig och visa henne när hon är vanlig igen. Det kan hjälpa?

Får gåshud av en del jag läser. Väldigt intressanta svar.

Hon går hos läkare. Men den här läkaren vet inte något om vad hon blivit utsatt för som barn, och den här läkaren har inte en aning om vad vi i hennes närhet få utstå.

Jag ringde 1177 igår. Angav inget personnr eller andra personuppgifter. Jag berättade allt, det var som att vrida på en kran hos mig. Avslutade med att fråga "Är det rätt eller fel av mig att kontakta hennes läkare och berätta som det är?".

Hon svarade utan att tveka att det är det klokaste jag kan göra, och att det i grund och botten är en god gärning då min avsikt är att hjälpa snarare än att stjälpa. Oavsett hur mycket och hur djupt hon än lyckats såra mig så bryr jag mig om henne, och jag ser och märker att hon själv saknar all form av insikt.

Sköterskan på 1177 gav även rådet att ta med mina två vuxna döttrar, för att vi tre gemensamt ska kunna ge en så bred bild som möjligt.

Jag har jättedåligt samvete att göra det, och det känns verkligen som jag kastar in henne till vargarna. Samtidigt känner jag att jag kan inte längre stå och bara se på. Den familj som en gång bestod av sju personer, två vuxna och fem jättefina barn består idag i princip enbart av henne själv, för ingen av våra barn vill längre ha kontakt med henne, bortsett från yngsta flickan som är i lågstadieålder.

Det är hemskt, och det är tragiskt. Mig själv, ja jag har tagit skada. Men jag kommer komma över det. Mig själv kan jag leva med att hon sårat, men mina barn, de ska inte behöva känna som de gör.