Ex:et har känslor men vill inte bli ihop

Är då en tjej på 17. I denna åldern är det mycket drama, relationer och ?hitta sig själv? och det är väl lite detta inlägget kommer handla om.

Back story:

För att förstå dilemmat så måste man veta lite om vad som redan hänt. Så runt november förra året (2017), så gjorde jag slut för första gången med en kille. Det sved då vi var seriösa och jag kände att jag var lyckligt lottad som hade lyckats hitta just honom (till en början). Men han var inte mogen och fick mig att känna mig utnyttjad (han gav aldrig han bara tog i sängen) (vi var 98% av alla gånger på kvällen och då hade vi sex och sen lämnade han). Jag förstod aldrig hur man kunde ha en sån delad personlighet där ena var så mjuk, vänlig, respekterande och rolig och samtidig kunna byta till en kall, robotliknande attityd, empatilös och taskig sida. Jag var förälskad i den ena sidan men den andra kunde jag inte komma överens med. Den sidan gjorde att jag fick kroppskomplex, (då han aldrig gav och jag trodde det var för jag var för ful/äcklig/inte tillräcklig), ont i perioder vid sex oavsett hur våt jag var och gav mig en släng av depressions perioder. Jag såg allt detta, och kände det varje dag, men den fina sidan var min drömkille och jag kunde inte släppa honom. Därför tog det månader innan jag gjorde slut, och när jag gjorde det blev jag som bedövad i en halv månad.

Under de 2 veckorna så var jag känslolös och det var bland de mest skrämmande sakerna jag upplevt. När denna perioden hade passerat kom allt som ett bombnedslag. Jag grät okontrollerat varje dag i minst i 2 månaders tid. Jag började strunta i skolan och jag förstod inte meningen med livet. Allt rasade och allt jag gjorde var att ligga i sängen och försökte hitta styrkan att dra sig upp. Ibland lyckades jag, ibland inte (allt för ofta inte). Det gick inte en dag under denna perioden, inte en jävla dag, utan att jag tänkte på mitt ex. Detta blev bara värre och värre vilket gjorde att jag stötte bort honom så mycket jag kunde. Jag tog bort honom överallt (så bra jag kunde men vi hade fortfarande en gemensam kompisgrupp vilket gjorde att jag kunde inte undvika honom hur mycket jag än försökte.

Man får höra hur ?tiden läker alla sår? men runt juletiden och januari var det sol värst. Jag hade planerat och kommit fram till det bästa sättet att få tankarna att tystna och sluta duscha klockan 3 på natten för att jag ville få bort ?det smutsiga? på min kropp. Jag tänkte ta mitt liv, jag visste inte bara när och vad jag skulle lämna kvar av mig. Jag gick över allt i mitt huvud lika frekvent som jag tänkte på denna killen/ mitt ex.

Efter onödiga rykten om en han träffade kom fram (som tydligen var endast mitt fel) och att han ljög om att mina historier om hans egoism i sängen/ utnyttjande var osanna, bestämde vi en träff. Innan det hade jag enorma skuldkänslor pga att ?allt var mitt fel? som vanlig lirkade fram, fick rakhyveln det bättre av mig. Sved som fan gjorde det, men ångesten avtog snabbare än utan rakbladet. Efter det var jag redo att se honom.

Hans andra / elaka sida var framme och jag har aldrig känt mig så förudmjukad. Där stod jag, försökte lösa allt och kanske uppnå en ?normal? vänskap medan har var i försvarsläge, redo att säga vad som helst för att kunna vara ett offer. Dock ville han vara vänner, som han specifikt påpekade under samtalet. Hans attityd fick mig att säga ?nej, inte i nu läget?, oavsett hur ont det gjorde. Så han lämnade mig helt ifred, blockade mig överallt precis som jag gjort i början av uppbrottet. ?Karma?? tänkte jag.

Dagsläge/Nu:

Nu spolar vi fram till lovet som var precis runt hörnet. Han och ett par andra av mina killkompisar drog iväg utomlands och resten av mina vänner stannade hemma. Jag skulle ha en fest veckan efter lovet och bjöd då mina vänner fast inte mitt ex. Det dröjde ca 1 dag efter jag skapat ett event tills han nämnde att jag var ju bjuden på hans fest som han hade tidigare i år. Dock var jag beslutad att inte buda honom, jag behövde inte en sån skithög längre. Det räckte med att jag inte kunde sluta tänka på honom varje gång jag vakande och somnade.

Konversationen fortsatte och snart började han prata om sitt senaste förhållande som han avbröt. Han berättade att hon inte betydde något och att han bara försöket komma över mig och att det ?sket sig?. Vilket jag både kunde tolka som att förhållandet sket sig eller att komma över mig sket sig. Hursomhelst svarade jag bara ?tråkigt? och att han inte fick komma.

Dagen innan festen får jag lite smått ångest och en känsla av att jag är ?lika taskig som han är? ifall jag inge bjuder honom. Jag menar, alla hans vänner ska ju komma och hans syster (som jag är riktigt bra kompis med). Därför bjöd jag honom.

Festen ballar ur efter att han börjar strula med en annan tjej I MIN SÄNG. Jag tappar all kontroll och förnuft och skriker ?Gå hem?. Jag behöver luft så jag springer ner och känner hur tårarna börjar. Hur jävla dum i huvudet kan man vara tänker jag. Han kommer ner och jag får knappt fram ett ? I min säng? innan jag känner hur tårarna sprutar varav han svarar med ? Är du ledsen??.

Jag säger inget utan går ut till parkeringen där jag försöker lungna mig. Han kommer då fram och säger ?Vi måste prata? och allt jag kan tänka på är hur arg jag blir vilket gör att jag går ifrån mot gatan tvärsöver. Han fortsätter jaga mig, det märks att han vill ?krama ut det?/ ha kroppskontakt för att lungan mig. Jag tappar mitt förnuft och all relation till verkligheten och börjar stor skrika om hur jävla dum i huvudet han är tills min hals inte orkar mer. Sedan fortsätter jag gråta och går emot den andra gatan igen. Väl på gatan viker sig benen och jag blir som fast på asfalten. Han sätter sig ner och tar några andetag innan han börjar säga förlåt för allt. Allt skit han gjort mot mig. Allt han har fått mig att känna mig som piss. Han medger att han var ett rövhål som inte förstod skadan han orsakade och att inget, absolut inget var mitt fel. När han säger förlåt är det som en vikt från mina axlar försvinner. Jag har konstant skyllt allt på mig själv när allt var hans fel. Därför kändes det som en befrielse.

Jag gråter forfarande och ställer frågor om varför han gjorde som han gjorde och plötsligt kramas vi mitt på den bedövande kalla asfalten. Han frågar om jag har känslor för honom och jag säger nej, samma gäller för honom. Snart börjar han också fälla några tårar och medge att det finns en del som inte var helt över mig i honom men han vill inte vara ihop (han skyller det på att jag ska ha någon bättre fastän jag vet att han vill bara vara singel). Jag säger samma sak. Båda kollar på varandra och vi börjar kyssas.

Efter en stund av mer prat går vi in och fortsätter. Kläderna ligger snart på golvet och det är bara underkläder som täcker oss. Detta pågår i säkert över en timme tills all gått på festen som inte ska sova. Han somnar på soffan och jag gör mig i ordning. Senare väcker jag honom för att fråga om han vill ha täcke eller kudde vilket han svarar ja på. När jag kommer tillbaka ligger han i min säng. Jag minns att jag log och tänkte ?Fuck sova på soffan och Fuck allt? och la min bredvid honom. Vårt haffande fortsatte tills båda somnade. Jag vaknar sedan och kollar på honom. Han håller hårt runtom mig och jag kan inte riktigt förstå eller reda ut vafan som hänt och vad allt betyder eller inte.

Vi båda vaknar till och han beter sig precis som sin ?bra? sida när vi var tillsammans. Vi skrattar t.o.m och kysser varandra m.m. I minst 1 timme innan vi går upp. När vi stänger sovrumsdörren händer något, han slutar bete sig som när vi var ihop och vi övergår till ?stela vänner? när vi äter frukost med de andra. Sedan lämnar han och ger mig en vinkning (& de andra då) innan han stänger dörren.

Vafan händer nu? Betyder något av detta något? Och om jag vill jag göra något åt det? Allt snurra och jag vet varken ut eller in. Därför delar jag min historia med någon som kanske gått igenom något snarlikt ( sovit med sitt ex när man inte helt är över varandra, exet har forfarande känslor men vill inte bli ihop, m.m)

Tack i förhand!