Vad är det för fel på vår ungdomsgeneration som mår så dåligt??

Inga svar, men teorier:

 

* Tuffare arbetsmarknad. 

Jag är 35,.Min mamma berättade att företagen kom till hennes skola när hon gick i 9:an och mer eller mindre gav jobb till alla. Jag hade det visserligen tufft när jag gick ut gymnasiet, men lyckades hitta ströjobb här och där, och idag har jag stabilt jobb som tjänsteman. Dagens ungdomar får veta tidigt att arbetsmarknaden är stenhård. Även de enklaste jobben kräver någon form av utbildning för att man ska kunna konkurrera med de orimligt många sökanden. 

 

*Stökigare skolor 

Klasserna blir större, lärarresurser blir färre. Eleverna skall prestera bättre, fast med mindre arbetsro och insatser till de mest behövande. 

 

*Sociala medier 

Du ska inte bara prestera i arbetet och i skolan. Du ska prestera på internet också. Du jämförs med kändisar, jämnåriga, vuxna, ja alla. 

 

*Föräldrar har mindre tid för sina barn 

Statuskraven höjs även i familjerna. Föräldrarna måste jobba hårdare och mer för att kunna hålla en standard mot omgivningen. Föräldrar som känner sig otillräckliga, och mår dåligt. 

 

*Föräldrageneration som inte "vuxit upp" 

Generation X, alltså vi födda sent 70, och tidigt 80-tal, brukar beskrivas som den ironiska generationen som aldrig växte upp. Vi klarar inte riktigt av att vara en trygga famn som barnen behöver. 

 

Rena gissningar så klart. Men kanske finns det en sanning där någonstans.

Jag tro att en del av dina punkter stämmer, men jag tror också att man idag har en lite annan syn på vad psykisk ohälsa är. Jag ser barn och ungdomar i min omgivning som söker hjälp på BUP för att bästa kompisen hittat en annan bästis, för att man är lite jobbigt tystlåten och blyg, för att pojkvännen gjort slut. Sånt sågs på min tid som helt normalt att vara med om under uppväxten (och resten av livet) och om man var ledsen fick man stöd från föräldrar, syskon, lärare och inte professionell hjälp från vården. Det kallades nog inte heller psykisk ohälsa. 

Jag tror också att suget efter att diagnosticera har vuxit. Får man vara "bara" blyg och tystlåten - eller måste det utredas och sättas en stämpel på? Får man vara vild och bångstyrig - nej, det är störande, måste till BUP och utredas. Förr kanske man bara flyttade det barnet till OBS-klass om det blev för mycket eller så konstaterade man att hen var vild och bångstyrig och skulle nog mogna och lugna sig vad det lider. Emil i Lönneberga till exempel - han skulle ju garanterat ha fått utredas idag - men på sin tid var han en vilding som fick växa upp och lugna sig med tiden. 

Jag vet inte om det är rätt eller fel att psykologisera såna här företeelser. På ett sätt kanske det är det - utagerande barn får mer och bättre hjälp vilket nog är bra, om de skulle få den hjälpen utan diagnos kanske det också skulle vara bra.

Och den som är mycket ledsen efter att ha blivit dumpad av bästisen kanske slipper sitta ensam på rummet och gråta och får mer kompetent hjälp att bygga upp sin egen självkänsla och gå vidare i tillvaron. Frågan är väl då om det ska behövas? Är det personliga nätverket och föräldrastödet så svagt att man behöver be om professionell hjälp i sådant läge?

Men jag tror att sånt här är en andel av ökningen vi ser i alla fall, och jag tror att om man ser alla mänskliga förluster och sorger som sjukt och fel så får vi människor som inte är så psykiskt robusta att hantera motgångar och jobbigheter i livet. 

Vad gäller din punkt om tid för barnen så tror jag att historiskt sett så har föräldrar idag oändligt mycket mer tid med barnen än förr. Både vad gäller ren tid med barnet men också engagemang i barnets alla havanden och göranden. När jag växte (70-tal) upp var inte föräldrar med i lekparken när vi var 5-7 år gamla, de var inne och gjorde vuxengrejer när vi var ute och lekte i området. Än mindre på mina föräldrars tid (40-tal), då var mammorna inne och städade eller lagade mat och ungarna lekte på egen hand, ofta många timmar utan vuxen tillsyn. Idag släpper man knappt ens mellanstadiebarn att göra saker på egen hand och ungarna ska hela tiden monitoreras och skyddas för alla slags faror och risker. Det kanske också bidrar till att man är lite mindre robust när man blir äldre - man får aldrig lära sig att lösa sina egna situationer för mamma är där hela tiden och peppar och löser konflikter.

Dagens generation helikopter och curlingföräldrar har "sopat" bort alla problem längs vägen. När barnen sen blir lite äldre och råkar ut för "livet" såsom tuff arbetsmiljö eller bli dumpad av en partner så klarar dom helt enkelt inte av denna motgång, blir antidepressiva och långa terapisamtal för generation 90, 00 och 10 som aldrig har lärt sig livets hårda skola.

Splittringen av samhället, familjen och bygemenskapen. För bra materiellt standard i förhållande till känslomässig standard. Gissningar.

Jag är inte alls säker på att den psykiska ohälsan ökat så mycket som det sägs. När jag gick i skola på 70- och 80-talen var det skamligt att lida av psykisk ohälsa. Mina föräldrar förbjöd mig att visa symtom på mina depressioner hemma för "vad skulle det bli om alla var som jag" och "så där kan du inte bete dig". Jag började skära mig själv i handlederna för att släppa ut ångesten och på det viset lättare kunna visa den fasad folk ville se. 

Självmordstankarna har jag levt med sedan tioårsåldern. Hade det varit lika lätt att få hjälp då som det är nu hade jag förmodligen mått mycket bättre idag. 

Jag hör alldeles för ofta folk säga att det är ett nytt fenomen att tjejer håller på att skära sig och att sådant inte fanns förr. Vi fanns, men våra problem tegs ihjäl. 

Jag tror det är en kombination av många faktorer.

Det är idag inte skambelagt med psykisk ohälsa på samma sätt som förr.

Sociala medier tror jag är en stor bov, finns alltid någon som är bättre, snyggare osv plus att man alltid ska vara tillgänglig.

Sen är det så mycket val idag, förr valde man mellan 5 linjer på gymnasiet nu finns det hur många som helst. Man måste nästan plugga vidare för att få jobb, förr fick man ett jobb.

Hårdare klimat, mindre rörelse.

Hjärnan får aldrig tid att koppla av.

Det handlar om krav. Kraven är orimligt stora och det är survival of the fittest som gäller. Jag är själv ung vuxen och utan jobb. Jobb är a och o. Borde finnas fler deltidsjobb för oss med psykisk ohälsa, sysselsättning gör allt.

Du har rätt i att vi teoretiskt åtminstone har mer tid till barnen idag, men samtidigt inte. Högre statuskrav ( inbillade eller verkliga ) gör att föräldrar måste jobba ( och då menar jag inte nödvändigtvis på arbetsplatsen ) mer för att upprätthålla detta. En ängslighet som har gått överstyr alltså. 

Vad gäller din teori om att vi har ett "sug" att utreda idag vet jag inte om jag håller med. Vi har större medvetenhet idag, och som någon skrev börjar stigmat kring psykisk ohälsa att försvinna. Om man idag tidigt kan identifiera barnens förutsättningar så kan man ju förhoppningsvis sätta in rätt åtgärder tidigt, och för barnet kan det leda till en del självförståelse. 

Jag själv är ett exempel på detta. Jag nu efter om och men fått reda på att jag har det man förut kallade aspergers syndrom, samt adhd. Jag har lyckats hyfsat i livet ändå, men jag hade en jobbig skolgång. Jag var väl vad man kallade "överintelligent", men var samtidigt ofokuserad, energisk och hade en massa problematik. Det fanns inte på världskartan att jag kunde ha en neuropsykiatrisk problematik. Detta har orsakat många svårigheter för mig, som depressioner, missförstånd, misslyckade relationer, och framför allt ett självhat; "Vad är det för FEL på mig?" Hade jag fått svar tidigt i livet hade jag kunnat acceptera mig själv på ett annat sätt, och omgivningen hade kunnat vara mer förstående. Lycka och framgång i livet handlar mycket om att vara på rätt plats och med rätt förutsättningar. Att bejaka sina styrkor och vara medveten om sina svagheter. Det finns en anledning till att många företag som Microsoft och Google t.ex specifikt anställer folk med asperger, just för att på rätt plats kan de briljera långt över neurotypiskas förmågor. 

Sammanfattningsvis: Att man idag utreder med, och tar psykisk ohälsa på allvar är bra. Detta har förmodligen funnits där hela tiden, men nu är skillnaden att vi kan uppmärksamma det och ta bort stigmat. 

 

En sak du har väldigt rätt i är att vi inte släpper ut våra barn vind för våg på samma sätt som förut. Jag märker det i min egen roll som förälder. När jag själv var 7-8 år sprang jag ju ut och gick flera kilometer in i skogen själv. Klättrade i träd och gjorde allsköns jävelskap själv. Morsan vrålade ut genom fönstret när det var mat. Idag vågar jag knappt släppa ut min dotter själv på gården. Jag vet att jag borde och måste, men det finns en ängslighet där. 

 

Jag tror mycket ligger i det sociala medierna.

På tv idag visas ex on the beach, Paradise hotel och Temptation Island.

Unga människor som visas i tv och är populära, knullar runt, super, bråkar, fillers, tatuerade ögonbryn, silikon, lösfransar, smala, vältränade. Många av dom jobbar inte efter medverkan i dessa tv-shower utan ska alla satasa på att bli profesionella Youtubers, influensers, ha stora instagramkonton där dom marknadsför och promotar saker åt olika bolag. Dom gör reklam åt spraytan firmor, skönhetssalonger där mn kan få extrapriser på fillers och botox i läppar.

Dom får gratis resor där som reser runt och modellar och visar lyxliv i överflöd.

Unga tjejer och killar följer dess människor och ser upp till dom och vill vara som dom.

Det menas med då att dom inte duger som dom är. Killar måste bli vältränade för att få tjejer, tjejer måste översminka sig och förfalska sitt utseende för att bli snygga, för ack - en vanlig ung kille/tjej kan ju absolut inte accepteras eller lyckas. Jah tror det här blir en stor press för många ungdomar då allt går ut på att jämföra sig med varandra. Ni som har tonårstjejer - gå in på deras instagram och se vad det är för bilder dom lägger ut. Om inte dom lägger ut förvrängda bilder så gör garanterat deras kompisar det.

Jag tror att det är där allt börjar och depressionen ökar sedan när verklighet och vardag kommer ikapp där man ska prestera och vara duktig för att slita hårt. Att arbetsmarknaden är tuff är sant, men der har den ju alltid vart. Det gäller ju att söka det jobb som finns för att börja någonstans. Även om det inte är vad som lockar en. Alla kan inte få jobbet på HM eller Carlings där man kan klä sig snyggt och stå och vara trevlig mot personal. Jobb finns som lokalvårdare, vikariepoolen, lager, vården exempelvis vårdbiträde eller p.assistent vilket inte lockar många kanske.

Många ungdomar blir nog curlade också. Vi är fem syskon. Alla har samma pappa men det är tre olika mammor. Jag är född -88 i ?andra kullen?. Lillebror är -90. Vi började dela ut tidningar varje helg för att få fickpengar, vi var med på inventeringar på mammas jobb en gång per halvår. Jag satt barnvakt, jag jobbade extra på lov på förskola när jag löste till barnskötare. Allt för att få erfarenhet och få jobba. Mamma stöttade oss och var med oss bör vi pluggade för att klara läxor och prov. Hon var ensamstående från det lillebror föddes. Allt har gått väl för oss.

Vår lillasyster i sista kullen är -01. Hon har aldrig jobbat för att förtjäna något, inte ens klippt gräsmattan för att få extrapengar när hennes månadspeng var slut. Hon pluggar inte för hennes youtube kanal går bra men hennes kompis går bättre för hon har fått mer följare på sin youtube kanal efter hennes mamma lät henne förstora läpparna och skaffa implantat (17 år gamal!) min lillasyster är jättesur för att hon inte får göra sina läppar och kan inte locka mer följare till sitt konto. Hon mår nu dåligt för hon könner sig ful och dessutom ser det ut som att hon måste gå i sommarskola för att plugga upp betyg som hon inte klarat av denna termin.

Men det här är min teori. Det behöver inte vara rätt för det, men gå in en sväng på insta och kolla runt...

Från att barnen är små ska dom viras in i bomull och slippa allt ont, farligt och jobbigt här i världen. Inget är någonsin barnens fel och samhäller anses skyldiga barnen allt dom vill ha och vuxna får skit om dom någonsin insunierar det. Dom ska alltid känna efter så himla mycket och alla känslor av rädsla, osäkerhet eller nedstämdhet ska fokuseras på och analyseras. Allt ska diagnoseras. Alla som är lite nedstämda är deprimerade och alla som haft minsta motgång som fått dom att må dåligt har ångest. Alla som har en utstickande personlighet måste ha adhd eller liknande. Och inget barn får någonsin anses ouppfostrat eller elakt utan då "mår hen bara dåligt". Det är bara att kolla på alla dessa sjuka trådar där folk är jätteupprörda över att ett mobboffer inte tvingas bjuda sin mobbare på sitt kalas..

Allt detta krashar till slut med verkligheten och resultatet blir väldigt många som mår dåligt av väldigt lite. Väldigt få vill ens underhålla tanken att ungas dåliga mående beror på detta då dom ser det som en förolämpning och förminskning av dessa människors mående men det betyder det inte alls. Dessa människor mår ju så dåligt som dom känner sig, dom fejkar inte, och kan inte rå för världen dom föddes in och uppfostrades i.