Varför ska det vara så svårt att bli panikfri?
Jag måste verkligen få skriva av mig nu, tårarna rinner och kroppen skakar. 
Jag har lidit av panikstöring sedan jag var 17 år, idag är jag 24. Panikångesten började sakta visa sig i tonåren, men ångestattacker, perioder av medelsvår/svår depression, socialfobi, torgsträck är vad jag fick efter att ett seriöst förhållande tog slut för snart fyra år sedan. Korta sjukskrivningar lite nu som då, mediciner har prövats... Har blivit ordinerad Escitalopram, Venlafaxin, Sertralin (upp till 150 mg), Seroxat (upp till 60 mg) men ingen hjälper, utan gör allting värre. Just nu har jag bara Opamox och Propral vid behov.
Jag minns första gången jag fick min panikattack, jag var 17 år och stod på scen, sjöng inför cirka 50 personer, och jag kände precis alla som satt där och tittade. Jag hade en tubklänning som var en aning för stor och jag var rädd att den skulle trilla ner. Jag hann sjunga 5 sånger och plötsligt började allting att snurra, sprang backstage och ville spy. Jag grät och skakade och fick helt enkelt avbryta konserten. Bara någon vecka efter det kom följande panikattack.
Panikattackerna började komma regelbundet vid 20 års åldern, vilket senare förstörde mitt dåvarande samboförhållande. Veckorna efter att jag blev lämnad var jag som en annan människa, dåligt självförtroende, jag blev lätt arg, hotfull, förtvivlad och gjorde dumma beslut vilket sedan förstörde den sista lilla kontakten jag hade med mitt ex. Ända sedan dess ångrar jag hur idiotiskt jag betedde mig mot honom, men han var ju heller ingen ängel... Förhållande till föräldrarna hade heller inte varit bra på länge.
Jag dämpade min sorg med alkoholen, ute på krog varje fredag och lördag, i hopp om att må bättre. Så arg över att bli lämnad så enkelt som över telefon, och ersatt inom fem veckor... Det har jag ännu i denna dag inte kommit över helt och hållet.
Blev sjuk hela tiden den sensommaren, åt några antibiotika kuren + värkmediciner.
I alla fall så hittade jag kärleken på nytt, blivande man och hustru i nästa sommar! 
Min högsta önskan tills vår bröllopsdag skulle vara att få vara frisk från panikångesten.
I mina värsta perioder av paniken och depressionen, då jag fick ångestattack 4-5 ggr/vecka, har det funnits tankar av att skada mig själv, bara för att få känna fysiskt smärta istället för psykisk... Veckorna mellan medicinbyte var heller ingen dans på rosor.. Min fästmän har själv lidit av panikattacker och han förstår hur det känns i stunden av en attack och tröstar mig så himla mycket (fastän jag själv inte förstår hur han orkar). Jag har så många gånger trott att han kommer lämna mig, eller att jag måste lämna honom, bara för att jag haft sämre perioder och inte alltid varit mig själv. Men han har funnits där och har ett hjärta av guld, vilket jag älskar honom för.
Jag jobbade 60 % (deltid) mellan oktober 2017-februari 2018 och har endast ätit medicin vid behov i tre månader nu, och mådde relativt bra, ända tills jag började jobba heltid igen. Panikattackerna uppstår oftare igen och har börjat samla en massa onödig ilska och ångest inom mig och jag vet inte hur jag ska få det ur mig. Skulle vilja pröva på KBT (kognitiv beteende terapi), men fick idag avslag från Folkpensionanstalten (heter så i Finland) och får ingen ersättning ifall jag går hos en psykoterapeut, vilket kostar alldeles för mycket för mig att själv betala.. Var tillräckligt jobbigt att ansöka en gång, men borde jag ändå pröva på nytt? Vad ska jag riktigt ta mig till? Bara ta ut allt på hård träning? Återgå till att jobba mindre? Har någon ett bra råd åt en förtvivlad tjej?
Ursäkta om tråden blev stökig, upprörd när jag skrev den..
Tacksam för svar.